Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 13 juni 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 I DU N im
Sök för din ålderdom att tidigt omsorg draga, Det är en sviksam grund att människor behaga
Din ungdom ljuflig är, men lita ej därpå. Och bäst i alla fall att på sin egen stå.
Jj. f. pYLLENBORG.
Fru Thora Kulle är född i Hästenslöf, en
half mil från Lund Hon är af en gammal
ansedd sydskånsk bondesläkt oeh har åtnjutit
en efter tiden och förhållandena god uppfost-
ran. De anlag, hvilka längre fram skulle
blifva henne och så många andra till nytta
och nöje, fingo tillfälle att utvecklas redan
under barnaåren. Fröknarna — eller som det
på den tiden ännu hette, mamsellerna — Darins
skola i Lund fäste nämligen synnerligt stor
vikt vid att utbilda lärjungarnes anlag för
handarbeten. — Sedan 1873 är hon i äkten-
skap lörenad med slaktarmästaren Kulle i Lund
och eger i detta äktenskap fem barn.
Det har med fru Thora Kulles verksamhet
förhållit sig på samma sätt som med så mån-
gen annan — den ena talangen har måst kom-
plettera den andra. Utan den arbetsfördel-
ning, som egt rum mellan svåger oeh sväger-
ska, hade vi antagligen icke fått tillfälle att
skrifva dessa rader. Och då de äro afsedda
att lemna några kortfattade upplysningar om
den nyaste skånska textilindustriens tillkomst
som yrkesmässig konstslöjd, äro några ord om
detta samarbete här på sin plats.
Allt sedan början på 7o-talet hade Thora
och Jakob Kulle på den sydskånska landsbyg-
den studerat alla dessa olikartade väfnadspro-
dukter med delvis underliga namn: sängtäcken,
»åkedynor», »stolajönue», »bänkadrätter», »bänka-
pös», »drättadukar» etc. etc., samt alster af
de åtta olika väfnadssätten : rosengång, munka-
bälte, skälblad eller käppaklä (opphemta), duka-
gångsnår, krabbasnår, rödlakan, flamsk och
flossa, hvilka redan då sparsamt om ock ännu
oftare än numera blifvit fallet, prydde de
skånska böndernas hem. I sin egenskap af
konstnär hade svågern kännt sig tilltalad af
mönstrens originalitet och den okonstlade frisk-
heten i färgsammansättningarna. Sedan intresset
en gång blifvit väckt, nöjde de sig icke med
att studera och afteckna mönstren utan stude-
rade äfven och lärde sig praktiskt de olika ar-
betssätten. Och då fru Thora Kulle på vå-
ren 1881 i Lund började ain verksamhet, egde
hon till sitt förfogande som en frukt af detta
förarbete inemot ett tusental teckningar jämte
sin praktiska erfarenhet och sina konstnärliga
insikter. Naturligtvis voro dessa senare af
största vikt för bibehållande af stilens renhet.
Det anspråkslösa företaget rönte redan från
början stor uppmuntran, och beställningar in-
gingo från alla delar af landet — egendom-
ligt i sanning, ty ingen eller obetydlig annon-
sering användes.
Något egentlig kompaniskap hade ej ingåtts
mellan Thora och Jakob Kulle. Detta skedde
först 1886, då däremot en filial allt sedan 1883 fun-
nits i Stockholm. Ända till 1886 bidrog Jakob
Kulle med sina mönster och sin konstnärliga
erfarenhet endast af intresse för saken. Det
var emellertid ej endast Thora Kulle, som fått
röna nytta af hans erfarenhet. Ända till 1881
hade han nämligen utveklat mycken flit inom
Handarbetets Vänner, inöfvat denna förenings
väfverskor och lagt grundstenen till det lifliga
intresse för hemväfveriet, hvilket på senare
åren kunnat iakttagas i hufvudstaden och som
bland annat tagit sig uttryck i inrättandet af
ett ej obetydligt antal enskilda väfskolor.
Den största svårighet som de bägge med-
arbetarne rönt har beträffat färgen. De gamla
färgningssätten hade så småningom undanträngts
af de moderna, i hvilka anilinen spelar en så
framstående roll. Till all lycka hade de här-
vidlag ett godt handtag i sina minnen från
barnaåren. I den enas föräldrahem hade näm-
ligen funnits ett liemfärgeri. Och det Borg-
ska färgeriet i Lund, ett bland de äldsta i
Sverige, grundlagdt 1735, erinrade sig lyckligt-
vis sina gamla traditioner, hvadan nu vägen
ligger klar oeh den genomgående principen att
hålla färgerna fullkomligt rena och fria från
grannlåt ej stöter på några svårigheter. De
färger, som användas, äro ej flere än sju: krapp-
rödt, högrödt, mörkblått, ljusblått, grönt, gult
och hvitt. Svart användes i regeln aldrig, ej
heller grått, och brunt endast lokalt i syd-
östra delen af Skåne. Anilin oeh alla andra
giftiga färger äro bannlysta. Däremot hafva
indigon och våra gammaldags färgstoff, som
aldrig fälla, återigen kommit till sin rätt.
1887 öfvertogs den nuvarande utställnings-
lokalen för skånska allmogeväfnader i statens
hus, hörnet af Brunkebergs- och Drottning-
gatorna.
Fru Thora Kulles stora betydelse lör den
skånska •— och således äfven den svenska —
textilindustrien ligger däri, att hon med energi,
praktisk förmåga och god uppfattning af de
konstnärliga teorierna förmått väcka till lif en
renässans på det område, hvilket hon utsett
till sitt arbetsfält.
Bland utställningar, på hvilka Thora Kulles
alster förekommit, böra nämnas en textilutställ-
ning, anordnad i Köpenhamns industripalats i
september 1886 af Lunds kulturhistoriska för-
ening, samt den stora Köpenhamnsutställnin-
gen 1888, på hvilken väfnaderna väckte stor
uppmärksamhet och hugnades med första priset.
Det goda i den tanke, som förkroppsligats
af Thora och Jakob Kulle, består i den ofta
och väl behöfliga erinran därom, att vi äfven
i vårt nordliga och karga land kunna finna så
mycket skönt att taga vara på, att vi först
böra ransaka här hemma, innan vi kasta lystna
blickar på utlandets grannlåt. Och detta gäller
så mycket mera, som man på sista tiden bör-
jat från utlandet införa rena kopior af de
skånska allmogeväfnaderna, lika dyra som dessa,
men utförda i tarfliga färger och shoddy.
Karl Benzon.
Æimabel Lee.
Dikt af Edgar Allan Poe.
®ren ^a Såtf och åren gå,
där en hafsvind drar förbi,
se’n där fanns en flicka, hvars namn du
kan få:
hon hette Annabel Lee.
Hon lefde blott, att vi skulle, vi två,
få älska hvarandra, vi.
Och jag var ett barn, och hon var ett
barn,
där en hafsvind drar förbi,
som var mera un
glöd,
jag och min Annabel Lee.
Ja, själfva himlen af afund greps,
så älskade, älskade vi.
Se, därför det var, som för länge sein,
där en hafsvind drar förbi,
en storm bröt ut ur en sky och slog
■min härliga Annabel Lee.
Och hennes högborna släkt den kom;
vi sldljdes vi båda, vi;
de buro henne från mig till en graf,
där en hafsvind drar förbi.
Ty ingen ängel än varit har
i himlen salig som vi.
Ja, afanden grep dem; se det vet en livar,
där en hafsvind clrar förbi;
se därför till slut orkanen bröt ut,
slog så och tog så min Annabel Lee.
Vår kärlek var starkare dock än de,
som voro långt äldre än vi,
som visare voro än vi.
Ty ingen himmel med änglars här,
ej afgrund med djäflar uti
lam vända min själ från hennes själ,
mig skilja från Annabel Lee.
Upp måne ej går, som med dröm mig ej
slår
om min fliclca, min Annabel Xee.
Ej stjärna tänds mer, därur icke jag ser
henne blicka, min Annabel Lee.
Hvarje midnattstid, ja, jag ligger bredvid
min älskling, min älskling, min brud och
min frid,
uti grafven med hafsvind förbi,
under kulle med hafsvind förbi.
Birger Mörner.
Barnens plantskola.
S
let är en sak, som ofta förundrat mig:
att man i allmänhet lägger så liten
vikt uppå att barn skola uppfostras. Så som
det nu går till, skulle jag vilja säga, att de
uppfödas, ty det tillses nog, att de skötas väl
till sina kroppar, men att barnen oek äro
lefvande själar, som skola danas både för
denna tiden och för evigheten, det förbiser
man ofta.
Det betonas alltid som en af kvinnans
plikter, att hon skall förstå att göra mannens
hem ordentligt och prydligt, så att han må
väl trifvas där; men månne det ej finns an-
och vi glödde i gläd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
