Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 24. 13 juni 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 293
Välsignad —- ropar jag — välsignad evigt
(I, Himlens älskade! I, Jordens ädle!)
den stund, som gaf er ät min sälla åsyn.
Frän denna stunden glömmer jag att lida,
och smärtan halkar lätt utöfver själen,
och fastnar någon gång dess pil och sårar,
då ser jag er igen — och såret läkes.
Och nu, hvad gör mig Världen och dess bländsken,
de Storas nåd emot de Godas aktning,
och Dårars lof emot de Visas bifall,
och Seklers minne mot ett Nu af Sällhet,
och mot en vänskapsblick af dig — Christina.
* *
*
Hvem var nu denna af Kellgren besjungna
Christina?
Åh, bevars! — hör jag svaras — det står
ju uppgifvet i alla möjliga literaturhistoriska
arbeten, från Atterboms »Siare och skalder»
ned till Th. Ekelunds »Vittra skuggbilder».
Det var ju skaldens svägerska, den unga prost-
innan Clara Christina Kellgren, f. Lidmark —
det måtte väl ej vara tu tal om den saken !
Låt’ oss litet närmare granska denna fråga.
Den allra förste, hvilken — mig veterligt —
antydt, att Kellgren skulle med någon ömmare
känsla varit fäst vid sin unga svägerska, är
Tegnér, i »Kronbruden», däri han låter »bru-
dens åldriga mor» tälja sina minnen från den
tid hon, »en femtonåring, en grebba», tjänte i
Skatlöfs prestgård, dit Kellgren om somrarne
brukade komma ned för att helsa på brodern
oeh svägerskan.
— — — Man sade, det var för prostinnan,
vettig och liflig och skön, men hon älskade honom
som syster.
Mycket han vandrade kring med prostinnan på Brå-
vallaheden,
mycket i skog och i mark, och länge voro de borta.
Ute i Salen där ligger en ö, där byggde de lusthus;
dit de flyttade ut prostinnans harpa, och ljuden
dallrade mången kväll de lyssnande vågorna öfver.
Emellertid, då »Kronbruden» efter Tegnérs
död för första gången trycktes, fann utgifva-
ren af T:s skrifter, hans måg Bottiger, sig
föranlåten att vidfoga följande anmärkning
(kursiveringen af undertecknad): »Mellan skal-
den Kellgren och hans svägerska antydes i
poemet en romantisk själsfrändskap, som, så
vidt man vet, saknar all historisk grund. Hen-
nes [ena] namn Christina [det andra var Clara,
med hvilket hon kallades; se nedan] •—• till-
lika namn på en af Kellgrens vackraste dik-
ter — synes närmast bafva gifvit författaren
anledning till detta fantasispel. » Tydligare
än Bottiger här gjort, kan man väl ej inlägga
en varning mot ett poetiskt »fantasispels» upp-
tagande som verklighet.
Från Kellgren själf finnes för öfrigt ett ut-
talande om svägerskan. Under sitt besök i
Skatlöfs prestgård sommaren 1789 (svägerskan
var då 24 år) skrifver han till sin vän borg-
mästaren Rudbeck i Norrtelje (br. tr. i Handl.
ur v. Brinckmanska arkivet) :j »Lilla söta Clara,
en liten hygglig flicka, har två vackra barn
och väntar det tredje, gör allt hvad hon kan
för att fägna sin svåger». Det där låter ju
rätt vänligt, men icke kan man spåra någon
romantisk känsla däri och alldeles absolut
omöjligt något uppslag till det ett par år där-
efter författade sublima poemet »Till Christina».
Men återvändom till en senare tid! Några
få år — jag tror 5 — efter det »Kronbru-
den», med den citerade anmärkningen af Bot-
tiger, sett dagen i tryck, utgaf Atterbom den
del af »Siare och skalder», där Kellgren be-
handlas. Och häri berättar A.: »En gammal
af mig i min ungdom hörd sägen förtäljer, att
Kellgrens svägerska var den Christina, till
hvilken han egnat en af sina skönaste dikter.»
Det är denna, af Atterbom själf endast så-
som sägen angifna uppgift, hvilken sedermera
för god tagits och i vår literaturhistoria ingått
såsom ett otvifvelaktigfc sakförhållande.
& #
&
Men .. .
Medic, professor Carl Zetterström — anläg-
garen af det storartade biblioteket å Frösön —
hade som student, i början af 1790-talet, varit
informator i assessor Gahns familj i Stock-
holm. Assessor Gahn var Kellgrens förtrogne
vän oeh flerårige hyresvärd. Zetterström kom
således i nästan dagligt umgänge med skalden,
och han uppgifver i sina efterlemnade anteck-
ningar — af hvilka häromåret utdrag offentlig-
gjordes af lektor Kardell i Östersund — att
Kellgrens ode till Christina gälde en fru Chri-
stina Nibelius, född Bagge.
På 1760-talet var en Christian Bagge —
tillhörande den gamla, ännu vidt utbredda släk-
ten Bagge, hvilken ursprungligen är en norsk
släkt, ehuru för redan ett par hundra år sedan
naturaliserad i Sverige — svensk konsul i
Tripolis. Där ingick han äktenskap med en
Virginie Pinatel, dotter af en italiensk köp-
man och en fransyska, tillhörande den gamla
ryktbara adelssläkten du Guisclin. Efter kon-
sul Bagges död, 1773, bosatte sig enkan i
Stockholm med sina tre barn, alla födda i
Tripolis: en son (hvilken dog helt ung) samt
döttrarna Fredrika Eleonora* och Christina
Ulrika. Den sist nämnda blef 1788, vid 21 års
ålder, gift med d. v. assessorn Jan Erik Ni-
belius (s. m. underståthållare, justitieråd och
adlad under namnet Palmsvärd-, död barnlös
1821), hvilken — såsom kan ses af Kellgrens
brefväxling med den ofvan omtalade borgmä-
staren Rudbeck — oek var en af skaldens när-
maste vänner. Kellgren hade en kär tillflykts-
ort i denne väns hem, och detta hem har han
odödliggjort i sången till Christina. Ty att
verkligen vännens maka varit den besjungna,
bevisas, utom af den samtida Zetterströms ut-
sago, af det tal, som vid enkefru justitierådin-
nan Christina Ulr. Palmsvärds jordfästning i
Klara kyrka d. 28 sept. 1827 hölls (antagligen
af Franzén)**. Det heter häri bl. a.:
»Värdig maka till en af Sveriges ypperste
domare och tillika en af de ädlaste människor,
delade hon med honom såväl äran som lyckan,
själf i sin husliga krets ej mindre aktad och
aktningsvärd.
>1, himlens älskade! I, jordens ädle!»
Med denna helsning till dem båda uttryckte
en af Sveriges mest kände och älskade skal-
der (Kellgren i det sköna poemet »Till Chri-
stina») sin känsla af deras sällsynta värde och
prisade omkring dem »skaran af de stilla dyg-
der» o. s. v. — — Frid var i hennes bo-
ning, ty där ordning och flit och godhet bo,
där är ock frid. Frid var i hennes hjärta, ty
Gud var där. Det sköna lugn, som tillhör
rena oeh goda själar, öfvergaf henne aldrig,
icke i sorgens, icke i bekymrens, icke i plå-
gans stunder mer än i glädjens och lyckans.
* Äfven hon, en af sin samtids skönaste och
älskvärdaste kvinnor i Stockholm, har af Kellgren
besjungits, ehuru på ett litet skalkaktigare sätt än
systern. På äldre dagar blef hon äfven föremål för
en annan stor skalds, Leopolds, versifierade hyllning.
Fredrika Bagge dog ogift och 83 år gammal den 10
sept. 1848 i Öija prestgård, hos sin svågers brors-
son, kontraktsprosten J. J. Nibelius. Hon har till
behöfvande i Klara församling i Stockholm gjort en
donation, som bär hennes namn.
** Professor Gustaf Ljunggren har ynnestfullt fäst
min uppmärksamhet på detta, 1827 tryckta, tal.
Vid sin makes död kände hon begynnelsen till
sin egen.»
* *
*
Och härmed bleknar den unga prestfrun i
Skatlöf, »lilla söta Clara», bort ur Kellgrens
skaldesaga, för att lemna plats åt en helt visst
i såväl inre som yttre fägring mera strålande
gestalt: dottern af Söder och Nord — Chri-
stina Palmsvärd.
syrenerna blomma.”
Af
Sune Folkeson.
(Slut från n:r 22.)
«Mjgiiå gick hon också och drömde om syre-
Jjzëfi ner och vackra studenter i hvar vrå af
våningen — och tankar och drömmar glömde
sig väl kvar, litet hvarstans, efter henne; ja,
allas ansikten sågo ljusare ut, tyckte hon.
Och hon kom till parken.
Teet dracks under skämt och roliga anekdoter
om professorer och dumma examensfrågor och
dito svar. Siri blef så liflig och uppiggad,
att hon började tala om sin skola, hon slöt
i fjor — och stämningen steg, och man hade
kommit som en ton högre upp.
Men plötsligt blef Ragnar allvarsam, för-
klarade litet pojkaktigt, att han hade lofvat
Siri hjälpa henne med en kria öfver syre-
nerna, och att de nu skulle »studera dem ef-
ter naturen», så att det blef realistiskt och
med kläm i, oeh icke det vanliga flickjolmet.
Och på så sätt kommo de att sitta en-
samma, på, den lilla bänken ofvanför syre-
nerna vid kanalkanten.
Den ljusa, underbara sommarnatten, hvar-
ken dag eller natt, utan en klar skymning,
låg kring gångar och snår, och himlen stod
ljus och lätt. Den tryckte ej ned, den lyfte
det tunga med sig upp i stället. Jorden
stod liksom höjd, som behöfde den blott taga
ett språng för att slita sig lös från sina stöd
och simma bort i rymden.
En underbar stämning, något emellan en
fantastisk saga och en ljuf dröm, mellan dun-
kel och skimmer. Något löftesrikt och dock
vemodigt.
Syrenernas fina, starkt berusande doft steg
upp mot de unga på bänken. Några lätta
björkar hängde sin skira, kyska slöja mellan
dem och alla de andra.
Och de korta, brutna, små vågslagen mot
kanalens stenläggning liknade smekningar,
lekfulla och ömma.
Båda sutto tysta : skämtet ville ej gå
här. Till och med den glade Ragnar hade
en dunkel förnimmelse af, att det skulle ligga
något opassande och taktlöst däruti — att
det skulle skära in som en falsk ton.
Omedvetet flyttade de sig närmare till
hvarandra — liksom barn, tjusta eller skrämda
af det hemlighetsfulla omkring dem.
Det prasslade nära invid; Siri hoppade
till och lade sin hand på Ragnars arm, som
låg på soffkanten, bakom hennes rygg.
Hon skalf till vid denna mänskliga berö-
ring, så mjuk, så varm.
»Blef du rädd?» frågade han lågmält.
»Jag vet inte, det är så underligt i kväll,
som funnes det varelser rundt omkring oss.
Hör du inte, hur det hviskar?»
»Det är bara vindens prassel i löfven.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0301.html
