Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 13 juni 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 I D U N IS90
»Tror du?» Men Siri flyttade sig ändå
närmare, nu voro de alldeles sida vid sida.
Åter blef det tyst; fast pulsarne bultade
och slogo våldsamt, och de andades fortare.
»Jag tror teet var för hett, jag har blo-
det ät hufvudet,» sade slutligen Siri och ma-
kade sig ifrån Ragnar.
»Ja, det kan nog hända, för jag känner
detsamma, » svarade han, tog upp sin näsduk
och strök sig ett par gånger öfver pannan,
lät mössan ligga på bänken och vände huf-
vudet mot vinden.
Just nu susade det genom syrenerna, så att
de ströko mot hvarandra i lätt prassel, och
så böjdes de ned mot vattnet.
»Och vår kria!» utbrast Siri, förlägen och
skygg — som hade hon blifvit ertappad med
att göra något orätt.
»Jaha, javisst ja — hur har du tänkt dig
planen ?»
»Yet inte, jag kan inte riktigt få fram
hvad jag vill.»
»Känner till det där. Vi kallade det ly-
tet för Moses tunghäfta i skolan. Vet du,
hvad jag satt och tänkte på?»
Siri skakade skälmskt kokett på hufvudet.
Ragnars blick hvilade ju så varm öfver henne,
så hon måste bli vacker under den.
»Inte? Jo på något eget; att mitt första
poem också handlade om blommande syrener.
»Nej, hvad säger du!» utbrast Siri lifligt
och kom framglidande på bänken med
fart, tills hon var alldeles invid som förut.
»Jo, det var på landet, jag var en 14 års
pojke och hade blifvit skickad på grönbete
hemifrån. Det var hos farfar och farmor.
Känner du till dem? De äro gamla origina-
ler båda: han en gammal kapten på reträtt
och hon en poetisk prostdotter från Åland.
En stor trädgård fanns där, men den var
förvildad, igenvuxen, ty inte en kvist fick
skäres bort, och grenarna möttes och bildade
hvalf och snår, och slingerväxter kilade in
öfverallt. Och där gingo de hela dagen,
vattnade och gräfde och ansade, och stöttade
och kvistade sina blommor och buskar. Kär
någon af dem såg en ny knopp eller en
blomma, som de ej sett förr, eller det första
hallonet, så kallade de på hvarandra och
stodo se’n med de hvita hufvudena böjda till-
sammans öfver fyndet och skrattade tyst och
logo mot hvarandra och den lille nyfödde.
Men när de slutat arbeta gingo de och satte
sig på en bänk under en persisk syren. Och
aldrig steg farmor upp därifrån i blomnings-
tiden, utan att farfar räckte henne en kvist
■— och då såg han så ung och så lycklig
ut, som repade han upp samma frieri hvar
gång. Ty en gång fick jag ur farfar, att han
friat till farmor, en vår, just på den bänken
under den busken. Och därför så vaktade
han och rufvade öfver dess första blommor,
och Gud nåde den, som bröt af den blom-
man före honom! Jag vet inte, men det där
grep mig litet om hjärtat då, så jag skref ett
poem till deras bröllopsdag, som firades me-
dan jag var där.»
»Och hvad hette det?» frågade Siri, tvek-
samt och blygt, rörd öfver, att han talat all-
var till henne och gifvit henne del af något
han upplefvat.
»När syrenerna blomma,» sade Ragnar med
något visst mildt behag i den friska stäm-
man, som därigenom fick en slags erotisk
sordin öfver sig.
»Det är ju just min kriatitel,» ropade
Siri häpen till.
»Använd historien. Du får den till skänks.
Och det är mycket bättre att ge den en så-
dan där värklighetsform än att bara sitta och
krysta fram tomt natursvärmeri.»
»Jag tycker just jag ser dem: hon hade
milda ögon, ljust bruna eller blå, inte sannt?
Och det fanns nog något tycke mellan den
där slags blomman oeh dem?»
Ragnar skulle i vanliga fall skrattat åt
Siris liknelse — men mötet med Siri, afto-
nens underbara stämning och kära minnens
veka rörelse stämde om hans glädtighet till
tankfullt drömmeri. —
»Nej, hon nade nästan samma ögon som
du — men jag tänkte alldrig mera på far-
mor, utan att jag såg en klase fina syrener
bredvid henne. Så att kanske därför jag ibland
förblandade dem i alla fall.»
Siri reste sig nu långsamt och gick ned
till syrenerna vid kanten. Ragnar följde icke
genast, han satt och såg henne gå. Hon
gick så behagligt, så lugnt, så riktigt kvin-
ligt — och figurenvar så tjusande vacker. —
»Alldeles som jag skulle tänkt mig farmor
som ung,» och han reste sig upp, då han i
det samma mötte Siris uppåtvända blick, som
kallade honom till sig med en mild förebrå-
else. Med ett par språng var han nere för
kullen och vid hennes sida. Hon stod och
höil en syrenkvist i ena handen och böjde
den fram och åter, så vände hon sig till ho-
nom och sade blygt:
»Hvad det var vackert, det där du berät-
tade om din farfar och syrenen!»
Hon afbröts af sång, en ung, frisk mans-
kör. De kraftiga, spänstiga rösternas klang
brusade högt öfver deras hufvuden. Hon
hade vändt sig med en outtalad fråga mot
honom igen :
»Det är de nybakade studenterna, som sexa
på sina hvita mössor i kväll,» sade han.
De lyssnade under tystnad: den manliga
sången ljöd så ung, så djärf, så oemotstånd-
ligt hoppfullt, att den elektriserade dem, drog
dem med sig in i denna hymn till lifvet och
ungdomen.
Och den ljufliga vårnatten lyssnade själf
i tystnad till sången, den vårsången om att ge:
»lif och blod för Sveriges ära,
trogna bröder, band i hand!»
Och den växte och svällde och brusade
som en kärlekshymn till det fosterland, som
erkände och upptog dem som män, till de
bröder, med hvilka de skulle stå riddarvakt
kring den heliga elden. Det var deras ung-
domsed de svuro, sina lif de lofvade bort;
nu visste de ej, hvad svikna löften ville säga,
nu visste de ej, att man kan sälja sin frihet
för bröd. Nu var allt impuls, sanning och
värme. Därför hade sången något af ett
källsprång.
Också de två därnere, vid syrenerna, nära
kanalkanten, grepos af en aning om, att äf-
ven de hade lif att ge bort, löften att taga
och ge — lif som de trängtade att fylla upp
med kärlek. De drogos som med i vårens
svällande lifsbehof och lifsutveckling, de hörde
det brusa och sjunga och prassla och spritta
öfver allt — med samma trängtan efter kär-
lek som i deras egna hjärtan.
Omedvetet bröt Ragnar en syrenblomma
och räckte Siri. Och då hon rodnade djupt
och ögonen strålade till därvid, då slog det
honom, att han gjorde som farfar gjort, han
valde sin brud, i vår och sång, »när syre-
nerna blomma».
En vindil for i detsamma genom syrener-
nas fina grönska, böjde dem ned mot vatt-
net, som skimrade till, då de blekröda kla-
serna nästan rörde vid det.
Så lyftes de åter upp af samma vindkåre,
och då syntes en blek stjärna, som de skug-
gat öfver, då de sveptes mot vågen, glittra
och dallra på djupet af densamma.
Deras egen kärlekssaga hade gripit dem
så mäktigt, att de ännu stodo alldeles tysta,
som på ett heligt rum, där man blott beder
eller lyssnar på andras bön.
De gingo åter upp på bänken, och först
där sade Ragnar sakta:
»Siri!»
Hon smög sig in i hans famn, och de hade
en ny stund af andlös, bäfvande kärlekstyst-
nad, omöjlig att störa. Blott vågorna skval-
pade sakta mot stranden.
Siri såg först upp:
»Jag tycker det dagas?»
Han log —- ett sådant ömt och värmande
leende! —
»Ja, i dina ögon är det, som det dagas.
Inte sannt, Siri, det får bli för oss, som för
farfar och farmor — — — ■—
— »när syrenerna blomma — menar du?»
Han slöt hennes mun med den första
kyssen.
Då Siri vaknade, morgonen därpå kom hon
ihåg, att i dag var det engelsk lektion. Och
krian? Hon smålog — med den var det
ingen fara! Syrenerna hade minsann sagt
henne så mycket så — — —–––—–––-
Hon hoppade ur bädden och kastade mor-
gonrocken om sig. Och så ut i balkong-
dörren —- hon nickade till syrenerna — det
var som att helsa godmorgon på honom.
Men sedan måste hon skynda sig, hon
skulle se till kaffebordet och kläda den yng-
ste brodern, som hon tagit alldeles om hand.
Åh, hvad det gick lätt i dag, tänkte hon,
där hon gick ut och in i våningen och
ordnade.
Från hela hennes väsen strålade som en
kärleksvärme ut öfver det vulgära hemmets
godtköpslyx, och hon tyckte nu hvar sak var
henne kär. Hvad hon varit orättvis i går!
Och när det soliga skimret ur hennes ögon
föll på stolar och bord, så tycktes det ur dem
alla trolla fram åt henne minnet af de långa
årens kamp och kärlekssläp för barnen, som
de vittnade om, ej längre om den afundsjuka
fåfängan att vilja ha det finare än alla an-
dra. Af hennes leende fingo de åter liksom
en glans af de dagar, då »syrenerna blom-
made» också för föräldrarne.
Ty med frigörelsen hade kommit tankar.
Och med den skulle också komma mod, mod
att vara ung och lyssna till, hvad hjärtat ville.
Och hennes väsen var ej mer detsamma.
Hos ystra ungdomar yttrar sig kärleken först
som en dämpad stillhet. Men hon, som all-
tid varit en stilla, bunden natur, hon gick nu
och småsjöng — och innan hon kom in i
rummet, hade sången gått före. Det stela,
kantiga sättet blef mjukt, rösten mildare oeh
ögat vågade nu bli varmt och ömt, då det
hvilade på föräldrarnes hvardagsansikten.
Så hade de nog inte alltid sett ut — åh,
nej — nog hade de väl också stått en gång
vid hvarandras sida, tysta, andaktsfulla.
Och hvar gång hon såg på dem, tyckte
hon, att hon öfverraskade ett skimmer i deras
ögon, då de mötte hennes.
Då började hon fundera: »Kunde det vara
våren?» Kanske kunde hon leta sig in till
deras trötta, gamla hjärtan? Hvem vet, kan-
ske fanns där kvar något vårligt kärleks-
minne, som blott behöfde ny sol för att
vakna? Kanske fanns där också några vissna
syrenkvistar, skrinlagda och glömda? Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
