Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 20 juni 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 IDUN 1890
nu skulle utbytas mot skolans sträDga och
bestamdt organiserade tidsindelning.
Jag yar endast sex âr, dä jag af min mor
fördes upp för att presenteras för förestånda-
rinnan i den skola, hvari jag skulle intagas.
Då vi kommo, var det lektion. Det herskade,
som jag tyckte, en hemsk, högtidlig tystnad
i trappuppgången, där alla flickornas kläder
hängde på de långa klädhängarne. En gam-
mal jungfru, som var anställd som ett slags
portvakterska i skolan, öppnade för oss. Hon
var hvithårig och hade en hvit mössa på
hufvudet, stor i växten och grof i målet. Jag
kastade en misstänksam och forskande blick
på denna Cerberus och såg förmodligen täm-
ligen upprörd ut, ty hon böjde sig ned
emot mig och sade med sin vänliga basröst:
»Här i skolan är ingen rädd, här äro alla
glada!»
Jag har ett dunkelt minne af, att jag blott
fästade foga tro till hennes ord, hvilka jag
snarare ansåg som en snara, som skulle
draga mig ned till min snart förstående,
säkra undergång.
Emellertid gingo vi uppför trappan och
fördes in i föreståndarinnans enskilda rum.
Det var ett stort, ljust rum med många blom-
mor i fönstret, taflor på väggarne och med
en prägel af ovanlig frisket och renhet. Där
stod hon, den fruktade! Min mor sade nå-
gra ord till henne, hvarpå hon svarade, och
jag begagnade ögonblicket till att taga mig
en stark titt på henne.
Förmodligen såg jag också vid detta till-
fälle mycket dyster och betänklig ut, ty hon
skrattade åt mig och sade med en klar, väl-
ljudande röst:
»Ja, jag är inte så farlig, som jag ser ut!»
Jag smålog, ty jag tyckte egentligen, hon
icke alls såg farlig ut. Hon var den gån-
gen tjugufem, tjugusex år, af medelstorlek
eller snarare något därunder. Hon hade all-
deles slätt, svart hår, som var kammadt ned
öfver tinningarne och i nacken samladt i loc-
kar öfver en kam. Hennes ansiktsfärg var
blek, hvari de stora, bruna ögonen sågo för-
underligt klara och lefvande ut. Näsan var
oregelbunden, munnen rätt stor, men med för-
tjusande tänder. Hon gick mycket rak, nä-
stan litet bakåtböjd, och hade temligen stora,
men alldeles ovanligt vackra händer, — ett
par italienska händer; hennes far var näm-
ligen italienare, och som liten hade hon med
modern, som då var enka, med sina sy-
skon flyttat från Livorno till Köpenhamn.
Hvad som också vittnade om hennes syd-
ländska ursprung, var rösten, en klar, fyllig
altröst, som kom rakt ifrån bröstet och alls
icke liknade de danska talstämmorna, som
för det mesta sitta i halsen och endast
komma ut till hälften.
Ja, nu var det värsta öfverståndet, och
nästa dag skulle jag börja skolan. Hade
jag första gången gått långsamt och tvekande
dit, så dröjde det icke länge, förrän jag skyn-
dade mig iväg med längtansfulla steg. Ja,
jag minns till och med, att en dag en allde-
les främmande herre kom fram till mig och
sade: »Jag har nog sett, hur du bär dig åt,
min lilla flicka. Om morgonen, när du går
till skolan, springer du af alla krafter, men
om middagen, när du går hem, drar du be-
nen efter dig!»
Saken var verkligen den, att skolan
hennes skola — för oss alla barn, som gingo
däri, var det bästa vi visste. Där föregick
allt, som var intressant och fängslande, där
sattes alla våra bästa känslor i rörelse, och
under alla de timmar, vi tillbragte där, her-
skade där en stämning af glädje, nästan af
festlighet öfver tillvaron.
Om man nu skulle jämföra denna skola
med en modern flickskola, är jag tämligen
säker på, att man måste erkänna, att ele-
verna i en fri, modern skola lära sig en hel
mängd mera och inhemta åtskilligt mycket
grundligare och omfattande kuskaper, än hvad
som var tillfället i min skola.
Det finns ju snart ingen gräns för alla de
ämnen, som nutidens unga damer studera,
och lära de dem grundligt och bra, är ju
däremot ingenting att invända. Däremot tror
jag icke, att eleverna i någon af de skolor,
jag sedan har lärt känna, medföra ett minne
i lifvet om en så oblandad glädje, som det
min första skola har efterlemnat hos alla,
som började lifvet där. Om vi icke lärde
oss så mycket af hvarje ämne, att vi blefvo
trötta och öfveransträngda däraf, lärde vi oss
att älska lärdomen och studierna.
Vår lärarinnas personlighet satte sin prä
gel på hela undervisningen, och denna per-
sonlighet var en af de få jag har kännt, som
man gladt och fritt kunde beundra. Hos
henne fanns intet pedanteri. Hon hade ett
märkvärdigt öppet öga för de olika barnens
natur och karaktärer och behandlade hvar
och en på ett särskildt sätt, utan att någon
sin visa sig orättvis mot eller partisk för nå-
gon. Hon förstod, att barn ha svårt för att
sitta stilla, att de nästan alla föredraga lek-
platsen framför skolbänken, att allt, som är
tvång, plågar dem, och att det gäller att lära
dem älska sin plikt och få dem att förstå,
att det icke är en besvärlig börda att nödgas
arbeta, utan en lycka.
Det fanns icke ett barn i skolan, som
fruktade henne, och dock lydde vi henne alla
ögonblickligen, ty vi älskade henne och för-
stodo, att allt hvad hon ville, var till vårt
eget bästa. Hon berättade mig en gång un-
der senare år, att då jag gick i skolans för-
sta klass och ännu var en mycket liten flicka,
var det en dag mycket varmt. Som man
kanske vet, är läsåret i Danmark mycket
,n hos oss och går långt in på som-
maren. Jag hade suttit alldeles stilla som
de andra, men plötsligt uppgaf jag ett högt
skrik.
Nu har jag suttit tyst så länge, att jag
verkligen måste ge mig luft,» upplyste jag
henne.
Naturligtvis fick jag en tillrättavisning, men
att den var mild och vänlig, kan jag döma
däraf, att jag icke har ringaste minne om
saken. Då min lärarinna berättade mig det
många år efteråt, skrattade hon, så att hon
fick tårar i ögonen. Hon hade så väl för
stått mina känslor.
En annan sommardag var klassen mycket
orolig. Oaktadt all tillsägelser var det en
viss dämpad otålighet öfver oss alla små.
Plötsligt såg hon på oss, vår kloka lära
rinna:
»Hör!» sade hon, »det skulle vara roligt
att veta, hvilken af er som kan skrika högst;
— börja nu!
Yi uppstämde ett härskri, som varade ett
par minuter, och därefter kände vi oss
utmattade, att vi utan minsta ansträngning
förhöllo oss lugna resten af timmen.
Ibland kunde det hända, att hon, någon
vår- eller sommardag, plötsligt slog igen bo
ken och sade: »Två timmars lof! Nu gi
vi ut och leka!» I ett ögonblick hade vi
alla ytterplaggen på, och med henne i spet-
sen begåfvo vi oss till »marmorkyrkans
ruiner».
Den stora marmorkyrkan, som nu är upp-
byggd i Köpenhamn, befann sig den tiden i
förfallet tillstånd. Första gången kyrkobygg-
naden var börjad, räckte nämligen pengarne
icke till, och hela byggnadsarbetet afstannade.
Det växte gräs på den stora platsen, där
kyrkskeppet skulle uppföras, små rönnträd,
buskar och klängväxter öfverallt på trapp-
uppgångar och i fönsteröppningar, så att det
hela snarare liknade en af de verkliga kyrko-
ruinerna i Visby än ett halffärdigt monument
i en hufvudstad.
Detta ställe hade för oss, barn, en under-
lig tilldragningskraft. Det var så olikt allt
annat. Det var en stilla, sagolik plats midt
i hufvudstadens vimmel, och intet ställe kunde
jämföras med detta för att leka »röfvare och
fastagare» eller »kurragömma». Yår lära-
rinna var alltid med i lekarne, och de för-
siggingo med allt det dramatiska lif, som den
egendomliga ruinen gaf anledning till. Ibland
hade någon af småflickorna frön med sig,
som de strödde i jorden, och vi roade oss
med att se, hur mycket det hunnit växa, när
vi kommo igen nästa gång. Det var i syn-
nerhet en liten flicka, som gjorde stor effekt
med att så senap, som efter ett par veckor
hade vuxit upp till ett stort träd.
När solen sken ned på alla de ofullbor-
dade hvalfven och pelarne och man låg gömd
som en »röfvare» för att öfverfalla eller satt
med klappande hjärta för att passa pä ögon-
blicket att rusa fram och slå »dunk» för sig
själf, föreföll hela situationen i högsta grad
spännande och betydelsefull.
F (Ports.)
På midsommaraftonen, måndagen den
23 dennes, hållas Iduns byrå och ex-
pedition stängda.
”En hufvudsak.”
(Ur »Hemmet och Samhället».)
ingen tror, hur mycket till och med de
förnuftigaste människor äro bundna af
bruket, ej blott såsom en vana, den man nä-
stan omedvetet följer, utan såsom något lik-
tydigt med anständighet, det passande, ja det
enda hederliga och tillåtna. Ännu mer var
det fallet i forna dagar. Såsom blott ett
exempel må anföras, att den tid man gick i
alongeperuker skulle den, som vågat visa sig
i kortklippt hår, blifvit utskrattad, ja utvisad
från hvarje hyggligt sällskap. Liksom hos
Simson styrkan satt i håret, så sutto, kan
man säga, människovärdet, aktningen och an-
ständigheten då i peruken.
Nu ha vi förlorat peruken, utan att dock,
„„ skola vi åtminstone hoppas, någon enda
af våra moraliska egenskaper strukit med på
kuppen. Och vi känna oss alldeles förträff-
ligt till mods i den hufvudprydnad, naturen
beskärt oss, antingen den utgöres af månsken,
adonislockar, pannlugg eller stripigt bondhår.
Vi smickra oss, förstås, med att det är min-
dre viktigt, hur hufvudet ser ut utvändigt,
blott allt står väl till inom bords. Och
hvilken är den man, som ej tror sig vara ett
snille?
Kvinnorna ha ej haft lika lätt att komma
på det klara med sin hufvudfråga. Modet,
det allsmäktiga, obevekliga modet har gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
