Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 25. 20 juni 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306 I DU N i«yo
veras på hvilket bord som helst. Användningen
af stek, som blifvit öfver från middagsbordet, är
ej heller så svår, som det kan synas. En stark
antipati råder mot uppvärmd stek och detta icke
utan orsak, ty allt uppvärmdt smakar i regeln
allt annat än aptitligt, emedan icke en enda ko-
kerska — äfven om hon anser sig aldrig så full-
komlig — och endast ett obetydligt fåtal husmöd-
rar ha, hvad jag, i brist på bättre uttryck, vill
kalla »piff» i smaken. Såsen, såväl fett som sky,
värmes; goda, icke för tunna skifvor stek läggas
däri och värmas väl, men få ej koka. Då upp-
värmningen försiggått på detta sätt, kan man för-
draga den en gång, men icke flere.
Använd kall, skäres steken i tunna skifvor utan
något hårdt eller brunt, och på hvarje skifva läg-
ges litet brunt gelé, bildadt af den sås, man tagit
af, innan grädden slagits i. Gräddsåsen kan näm-
ligen icke användas efteråt; den smakar icke ren
och ser ej aptitlig ut.
Har den omtänksamma husmodern dagen, innan
hon skall ha middag eller supé, stekt en vacker
kalfstek, kan hon äfven på samma gång laga sillsal-
lat, hvartill då användas de stycken af steken,
som måste skäras af, för att den skall se prydlig
ut. Likväl bör intet af det bruna användas till
sillsallaten.
En välsmakande anrättning af öfverblifven kalf-
stek lagas på följande sätt. Man smörjer en pud-
dingsform väl med smör, lägger ett hvarf stek i
den, därpå små kryddade sardeller, kapris och
champignoner, sedan åter ett hvarf stek, o. s. v.
tills formen är fylld. Öfverst strös stött bröd,
litet parmesanost samt några några klimpar godt
smör, hvarpå alltsammans gräddas en halftimme
i ugnen. Denna rätt, till hvilken serveras potatis,
är utmärkt god. På detta sätt skall man redan
ha användt största delen af den stora steken och
genom en angenäm omvexling och kraftig föda
vinner man ett godt utbyte för de använda pen-
garne.
Isynnerhet för barn är kalfstek helsosam, däre-
mot de feta, starkt kryddade rätterna, som ofta
förekomma på föräldrarnes bord, äro skadliga för
deras magar. Finns det ännu mera stek kvar,
kan man använda den till en fin ragout, tillagad
med soya, eller till färs, fin haché o. s. v. Hu-
sets herre skall knappast ha någon aning om, att
han äter af den ogärna sedda kalfsteken, sedan
han väl utstått den första uppvärmningen.
Det skulle glädja oss, om denna lilla skiss kunde
ge anledning till, att man mera än nu använde
den i många hushåll nästan bannlysta kalfsteken.
D. D. Jour21.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Vidtberest, kvinlig turist. Hufvudstaden
har i dessa dagar haft besök af en miss Mary
C. Bennett från Washington i norra Amerika,
»flygande» korrespondent till den i San Francisco
i Califonien utkommande stora tidningen The Paci-
fic. Miss Bennett är icke mäktig något annat
språk än engelska, men hade icke desto mindre
under den närmast föregående tiden, eller från
december månad förlidet år, utan sällskap genom-
rest Persien, Syrien, Palestina och Egypten samt
nu på våren besökt de flesta europeiska land och
därvid här och där i sin skissbok aftecknat vyer
och föremål, som synts henne anslående. .. Den
första plats, där hon nu ärnar hvila ut, är Öster-
sund, hvarest hon tänker dröja ett par dagar.
Därifrån kommer färden att fortsättas till Trond-
hjem och sedan vidare till Nordkap, där hon be-
räknar vara framme vid midsommaren för att se-
dan öfver England vända åter till sitt hem. Den
långväga gästen uttryckte sin förtjusning öfver
midsommarsolens land och det tillmötesgående
hon så väl i Stockholm som eljes under resorna
inom Sverige rönt af alla, med hvilka hon kom-
mit i beröring.
* *
*
En fest för sina arbetare gaf den 13 dennes
fröken Augusta Lundin, innehafvarinna af den be-
kanta, stora modeaffären här i hufvudstaden, med
anledning af, att hon samma dag fyllde 50 år.
Samtliga i fröken Lundins affär anställda personer
uppgå till omkring 150.
Butiklokal och atelierer voro med anledning af
dagens betydelse festligt smyckade med flaggor
och grönt. Festligheten fick en särskild betydelse
genom tillkännagifvande af fröken Lundin, att ar-
betstiden inom hennes etablissement hädanefter
skall vara 10 i stället för 12 timmar. Denna
gärd åt vår tids humanitetssträfvanden helsades
af biträdena med jubel och är egnad att ytterli-
gare befästa det goda förhållandet mellan fröken
Lundin och hennes arbetare. Som ett tecken på,
att detta redan förut funnits, öfverlemnades till
henne af de senare som födelsedagsgåfva en frukt-
skål af oxideradt silfver med följande inskription :
Till Augusta Lundin, från en tacksam arbets-
personal, 13 juni 1890.
På eftermiddagen hade fröken Lundin arrange-
rat en ytterst angenäm utfärd med extrabåt till
det i sin skönaste sommarfägring prunkande Ul-
riksdal. I färden deltogo alla biträden och med-
verkande i fröken Lundins storartade affär.
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordling.
X.
Bröderna.
(Forts.).
t
et lilla huset var engång uppfördt af en nu
sedan ett tiotal år afliden gammal ungkarl, ett
folkskyggt original, som älskade att kringgärda sig
med en eremitartad afskildhet och här, midt bland
sin ymnigt hopade förmögenhet, framlefde en gläd-
jefattig ålderdom tillsammans med en gammal tro-
tjänare, hvilken som en Cerberus bevakade den
enda ingång, som genom trädgårdsmuren förmed-
lade förbindelsen med den yttre världen.
När den gamle herrn dog, testamenterade han
hela sin kontanta förmögenhet till friplatser för
medellösa sjuklingar vid kurorten, men fastigheten,
som folkmun uppkallat Schlüsselburg i en dubbel-
mening, som syftade dels på den gamle egarens
namn —han hette nämligen Schlüssel— dels på hans
väl undanlästa paradis, gick enligt hans sista dis-
position i arf åt »Knecht Ruprecht», d. v. s. den
öfverlefvande trotjänaren, som bar denna titel allt
sedan längst förflutna ungdomsdar, då han tjänst-
gjort vid arméen.
Den nye innehafvaren begagnade sin arfvegård så
till vida till förräntning, att han under brunnssä-
songen uthyrde den lugna och bekväma lägenhe-
ten till stillsamma kurgäster, som ej behöfde se
på kostnaderna, när det gällde att förskaffa sig en
afskild och rofull tillflyktsort.
Hit hade sedan några dagar grefve Axel Stjärne
flyttat in, sedan den häftiga febern så pass gifvit
med sig, att någon förflyttning var möjlig, åtföljd
af en ung, strålande skön kvinna, hvars förhål-
lande till grefven den gamle barske Knecht Rup-
recht hade svårt att för sig själf klargöra, och
med hvilket han för öfrigt ej länge gitte bry sitt
hufvud. Han var nöjd med hvad som helst, när
han blott ordentligt fick sin rundliga hyra på da-
gen.
* *
*
Sent om aftonen samma dag, grefve Stjärne
och hans dotter anländt, ljödo plötsligt dofva port-
klappsslag på den gamla ekporten i Schlüsseiburgs
trädgårdsmur. »Knecht Ruprecht», som bebodde
en liten ekonomibyggnad strax inom muren, var
redan i färd med att gä till sängs, då hans öra
spändes vid detta ovanliga ljud.
Regnet smattrade mot rutorna i hans nedrökta
lilla kammare, och öfver trädgården därutanför
låg natten tung och mörk.
Svärjande sköt han på sig de glappande läder-
tofflorna, slängde omkring sig en lång regnrock
af militärkomiss, ett outslitligt minne från hans
krigardagar, tände en antikverad lykta med horn-
skifvor i stället för glasrutor och trafvade ned till
porten genom regnvattnet, som forsade i sanden
om hans fotknölar.
Han öppnade den lilla luckan och stack ut
hufvudet, men kunde ej genomtränga det djupa
mörkret, stack så ut armen med lyktan, men fick
då ej hufvudet genom och såg än mindre. Röt
så argsint, med en torstensröst, som skallade vidt
omkring i nattens tystnad:
»Hvem är där? Hvad är det för tjufpatrask,
som väcker folk midt i natten? Packa er i väg
bara, eller jag går in efter min bössa och knäp-
per er. Det rara saltskottet är visserligen afsedt
för kattorna, men jag tror nog det skulle smaka
er också, landsstrykare ...»
»Seså — seså —» afbröt en befallande stämma
ur mörkret. Den gamle Cerberus’ betjäntnatur
berördes omedelbart af dess lugna öfverlägsenhet.
»Ni kan godt stoppa er pipa i säcken och i stäl-
let svara mig, om grefve Axel Stjärne bor här.
Jag önskar genast träffa honom för en viktig an-
gelägenhet.»
»Grefve Stjärne,» muttrade »Knecht Ruprecht»
med tonen nedstämd ett par oktaver; »ja, nog
kallar han sig så. Men han tar inte emot något
folk midt i natten, vore det ock kejsaren själf.
Kom igen som ordentliga människor, när det blir
ljust, få vi åtminstone se bvarann i synen.»
Och med en energisk smäll afklippte luckan all
vidare korrespondens med den yttre världen.
Grefve Karl Stjärne — ty det var han — insåg,
att det till intet tjänade att vid denna tid längre
envisas, utan vände med raska steg åter inåt
staden.
Hufvudändamålet med hans expedition var dock
uppfylld. Han hade förvissat sig om broderns
tillflykstort.
* *
*
Det var dagen efter.
När grefve Karl, efter en mängd underhandlin-
gar med »Knecht Ruprecht», ändtligen släpptes
inom den tunga porten, som gnisslande vred sig
på sina rostiga gångjärn, bredde sig den lummiga
trädgården helt inbjudande framför honom i grön-
ska och strålande solljus.
De yfviga buskagen växte visserligen tämligen
oansadt ut öfver gångarnes sand, där gräsvallen
ostördt inkräktade; de mossiga trädens stammar,
de lemdästade statyetterna, som här och hvar
skymtade fram mellan löfverket, vittnade om en
slapp ans; men öfver detta igenväxta gamla kråkbo
låg dock en viss gammaldags poesi, som verkade
fridfullt och gladt.
»Knecht Ruprecht» följde honom med misstänk-
samma blickar, betänksamt vändande det glän-
sande guldmynt, som nyss tryckts i hans hand.
När grefven kom närmare hufvudbyggnaden,
upptäckte han i skuggan af verandaspalierns vin-
löf en manlig skepnad utsträckt på en hvilstol.
Han igenkände genast brodern.
Denne låg med slutna ögon. Han hade ögon-
skenligen slumrat in, och grefve Karl saktade
sina steg att ej i förtid väcka honom.
Grefve Axel Stjärne var ett femtal år yngre än
brodern och hade i sina dagar ansetts för en
ovanligt vacker man. Hans profil var nobelt sku-
ren, ett mörkt, något silfversprängdt hår, slöt mjukt
och tätt om den höga pannan ; ett ännu ramsvart,
yfvigt och lätt krusadt helskägg dolde nedtill hälf-
ten af ansiktets oval.
Sjukdomen hade nu bredt en blid blekhet öfver
dragen, som ytterligare höjde deras distinguerade
och manliga skönhet.
* *
Vid det lätta prassel, som uppstod i vinlöfven,
då den kommande steg upp för verandans trapp-
steg, slog grefve Axel upp ögonen.
Förvirrad, som ville han samla sina tankar, strök
han sig med den efter febern magra, genomskin-
ligt hvita handen öfver pannan, då han mötte
broderns blick. Så upplystes hans ansikte helt
plötsligt af ett gladt igenkänande.
Deras händer möttes på halfva vägen.
»Goddag, Axel», sade grefve Karl vänligt; »hur
är det med dig min stackars bror? Du ser allt
betydligt medtagen ut af din häftiga sjukdom.»
»Jag tackar dig — nu är jag ju mycket bättre,
betydligt på bättringsvägen. Men det var så vän-
ligt uaf dig, att du kom.»
»Ah, hur kunde du väl tänka, att jag skulle dröja
en minut, sedan jag fått» — — han hejdade sig,
och hans öga mörknade »— — fått — ditt tele-
gram.»
»Ja, Käthe telegraferade,» svarade den andre,
och en svag rodnad for ett ögonblick öfver hans
ansikte. »Hon har vårdat mig så ömt; hade jag
ej haft henne här, vore jag nu icke mycket värd.»
Brodern svarade intet härtill, började endast
med långa steg och händerna på ryggen gå fram
och åter öfver golfvet. Det blef tyst för någon
minut.
Därefter började Axel Stjärne på nytt:
»Ja, jag vet ju, att du aldrig kan lida, aldrig
lidit Käthe. Det tjänar väl knappast att tala till
dig därom numera efter alla de ord, jag förgäfves
spillt på dig i denna sak. Om du blott en enda
gång ville bifalla till att personligen träffa henne,
se henne, skulle du — jag är viss därom — snart
ändra tanke.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0314.html
