Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 27 juni 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314 I DU N 1890
?££&j*&&£ÊÊÉÊ£ÊÊÉÉ£ÂàÉÉÉÉÉÏÊÉÉàÉà£ÈÉ$ÉÉÉjààÊÈÆÊÉ*ÊÊÊàêÉÊÉÉÊÊÉ!!É£ÊÊÊ£*£££-£*t-£*£ÉÊ£Â*£Ê£É££i*££££
O, hur mången törnestängel Blott en solblick af ett hjärta,
Står ej naken i naturen, För att kläda sig i rosor
Som behöfde kärlek blott, Och hvart väsens glädje bli.
jb. RUNEBERG.
De la Gardie, född von Platen. Det var ett
afsked, som nog kände3 djupt af både drott-
ningen och grefvinnan, ty kronans höghet hade
här icke förmått att resa en skiljemur mellan
tvänne kvinnohjärtan. De voro ganska nära
förenade, och vänskapen grundlädes, redan då
den nuvarande drottningen anlände till Sverige.
För att nu nämna några data vilja vi om-
tala, att grefvinnan är född den 8 mars 1824,
dotter af generalmajoren Fredrik Christian von
Platen och hans maka Christina von Stocken-
ström. Hon ingick äktenskap med öfverste-
kammarjunkaren grefve Axel Jacob De la
Gardie den 24 augusti 1845, hvarefter det ny-
gifta paret begaf sig på resor, under hvilka
Franklike och Italien besöktes.
Efter återkomsten tillbringade grefvinnan
med sin make en del år, ömsom i Stockholm
och under somrarne på Hamiltonhouse vid
Helsingborg. Den 4 september 1863 blef gref-
vinnan utnämnd till statsfru hos drottning Lo-
visa, hvilken varmt berördes af hennes blida
väsende, och under mänga år var hon den
hjärtegoda drottningens käraste sällskap. Men
döden bröt bandet och nu följde en tid, under
hvilken grefvinnan blott tidtals besökte hofvet-,
till dess hon den 27 januari 1880 utnämndes
till öfverhofmästarinna hos drottning Sofia,
hvilken ansvarsfulla plats hon beklädt till för
kort tid sedan, då hon af helsoskäl anhöll om
sitt entledigande.
Då prins Karl så svårt insjuknade i tyfus
i Konstantinopel år 1885 och hans föräldrar
skyndade den långa vägen till sonens sjukbädd,
medföljde grefvinnan De la Gardie för att
trösta och bispringa sin drottning. Den ho-
tande sorgen förbyttes i glädje, då prinsen
småningom tillfrisknade, en glädje, som lifligt
delades af sultanen, hvilken på allt sätt firade
Sveriges konung och drottning. Vid afskedet
från den orientaliska liufvudstaden bekläddes
grefvinnan De la Gardie med Chefakatordens
första klass.
Grefvinnan har nu dragit sig tillbaka till
privatlifvets lugn, till det både stolta och
vackra Hamiltonhouse vid sundets strand,
men tyvärr hann hon knappt anlända dit, förr
än hon insjuknade och måste intaga sängen.
Det är dock att hoppas, att hennes helsa skall
blifva återställd, och i den tanken meddelar
Idun i dag hennes bild — bilden af en hjärte-
god kvinna och tvänne drottningars väninna.
Adolf Hellander.
Æistralis^a skaldinnor.
Tolkade för Idun af Karl Benzon.
I.
yiGNES JHeale:
När jag är död.
^fjär jag är död, o, låt mig Jwila da
i skuggad däld, där vilda blomster
_ gro,
där gyllne ljus från vestlig himmel blå
och fågelsång förljufva må mitt bo.
Ack, skäidi mig hvila långtfrån staden
koaf,
af gröna tufvan låt mitt hus bli täckt,
men låt en blomma dock uppå min graf
min fristad visa få för mänskors släkt.
Ty skogen siäds jag älskat i mitt lif,
då döden kommer, vill jag slumra där,
ty rökig stad, med äflan, kamp och kif,
ej ostörd hvila i sitt sköte bär.
Men djupt i enslig skog, där får jag
frid
och rena fläktar, svalkad solskensglöcl,
dit hinner icke världens lumpm strid
att störa grajoens ro, når jag är död.
Och när du lagt mig där, ej tårar gjut
för mig, nej, blott för dem, som lemnats
kvar,
för dem, som ännu bida kvalens slut,
då jag befrielsen ren vunnit har.
Ty hvem skall tälja om, head ondtjag
gjort,*
närjag min trånga graf så fjärran får?
Tänk vänligt på mig, tänk ej smalt och
stort,
men framför allt ej gjut en enda iår!
Lut mig få ro. Så lång min vandring
var,
en ojämn strid i världens kampjag stred,
där styrkan rätten på sin sida har
och rikdom aldrig oförrätter led,
där fattigman får stå i Herrans hus
och hyrda bänken börsmagnaten bär —
så låt mig byta kyrkogårdens grus
mot skogens mylla: mjuk, när dödjag är!
iMzr
Indirekte.
Af A ve.
VI.
(Sista artikeln.)
Hemlig drifkraft.
Ihr i Ängsbacka gifte sig för än-
gen med en dam, som ännu
ej uppnått fyrtiotalet, och som såg ut
att knappt vara tjugufem. Somliga påstodo,
att hon sminkade och målade sitt ansikte,
andra försäkrade, att färgerna på kinder,
ögonbryn och hår voro naturliga; alla voro
euse om, att hon var en mycket älskvärd,
kvick och behaglig dam, fri från all högfärd.
Majorens hus blef snart det gladaste och mest
eftersökta i samhället! Fru Ida förstod att
umgås med alla klasser, och utan att hafva
gjort några synbara ansträngningar för att
blifva toDgifvande, var hon detta inom några
få månader.
Majoren lefde upp på nytt, hvadan det ej
så mycket förvånade folk, att han nu för
första gången i sitt lif visade intresse för po-
litiska frågor och hade en bestämd mening
om, hvem som vid nästa valperiod borde bli
valkretsens representant. Majoren påstod sig
hafva i en helt ung köpman upptäckt ett
politiskt snille.
I början småskrattade man åt majorens
»upptäckt», ty man såg i hans kandidat blott
en mångtalande man utan djupare insikter,
som därtill gift sig af kärlek »vida un-
der sitt stånd», så att han hittills haft att
välja emellan att gå ensam på familjebjud-
ningar och fester eller att dela hustruns ban-
lysning ur sällskapslifvet. Han hade valt
detta senare.
På majorens första bjudning syntes herr
och fru Tellén för första gången i »societe-
ten». Frun var en ovanligt vacker dam
med ett tämligen ledigt sätt, men ögonen voro
skygga och ostadiga och blicken for ofta,
liksom hjälpsökande, mot festens strålande
värdinna. Denna visade också den lilla frun
en påfallande uppmärksamhet. Sällskapet
icke allenast försonade sig med den vackra
uppkomlingen, utan fann henne till och med
vara fullt presentabel, sedan man hört, att
»majorskan» berömt hennes smakfulla diäkt.
Tellén höll, till allas öfverraskuing, ett tal
på vacker vers och så blixtrande kvickt, att
han därefter blef aftonens hjälte. Majoren
hade ju haft rätt: Tellén var ett snille och
därtill en talare af rang.
Majoren behöfde ej mera anstränga sig för
att skjuta fram sin kandidat, ty sedan paret
Tellén en gång fått fast mark under foten
samt smak på de rönnbär, hvilka förut synts
dem vara sura, emedau de suttit för högt för
dem, förstodo både herr och fru att allestä-
des göra sig nyttiga och behagliga, utau att
inför samhällets stödjepelare och rangperso-
ner glömma denna underdånighetsmm, som
kännes så välgörande för personer, hvilka
älska beskyddarerollen.
Som genom ett trolleri blef Tellén vice
konsul, och nu skrattade ingen mera vid före-
ställningen, att han kunde komma att blifva
representant för valkretsen.
Då inga frågor, som särskildt berörde kret-
sens intressen, under denna period voro på
dagordningen, kräfdes ej, att Tellén aflade
någon politisk trosbekännelse, något som möj-
ligen kunde ha satt mannen i förlägenhet.
Som det nu var, uppuådde han, utan syn-
nerlig strid, ett mål, hvarom han troligen al-
drig drömt, förrän majoren upplyst honom
om hans politiska snille.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
