Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 26. 27 juni 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 315
några anteckningar vid hennes eget skrifbord.
Själf gick fru Ida i nervös hast upp och ned
i hela raden af våniDgens ram, blott nu och
då stannande för att se ut genom något fön-
ster. Majoren hade farit ut.
»Fru Teilen!» anmälde kammarjungfrun.
»Jag väntar henne. Och säg till hushål-
lerskan om kaffe!»
Gästen vid skrifbordet steg upp för att i
ett gästrum afsluta sitt arbete.
»Nej, för all del, sitt kvar. Det är bara
lilla fru Tellén. Edert rum är ej varmt nog.
Sitt ni bara i ro här, om ni behagar!»
Hon såg tankspridd eller upprörd ut och
skyndade nu hastigt emot sin nya gäst, som
hon utan vidare drog med sig in i salongen
bredvid sitt arbetsrum.
»Hvem var det, som satt —»
»Ingen som Fina känner,» afbröt värdin-
nan i en afvüande ton. — »Jag började
frukta, att Fina glömt.»
»Ah, hur kunde hennes nåd bara tänka!»
»Ja ja, nu är Fina blifven senatorsfru, och
sådant kan slå åt hufvudet —»
»Hennes nåd, den främmande!»
»Nåväl, det är ju hvarken någon synd el-
ler någon hemlighet, att Fina tjänat, och jag
har inga hemligheter att afhandla.»
Var denna afvisande, rent af förödmju-
kande ton verkligen den eljes så älskvärda
»majorskans» ?
»Jag tänker,» återtog hon vänligare, »att
jag hållit mitt löfte att vid tillfälle hjälpa
Fina. Det är icke alla kammarjungfrur,
som bli senatorsfruar, men när jag föresatt
mig en sak, skall den lyckas, och här gick
det ju som en dans, tack vare det där rim-
mande talet. » Hon skrattade hjärtligt.
»Han är också mycket tacksam mot hen-
nes nåd.»
»Ja, det är detta han nu får lof att visa,»
svarade hon hastigt. »Han måste votera emot
statsanslaget till ...»
»Men, hennes nåd!»
»Här gälla inga men, lilla fru Tellén.»
»Jag menade blott, att det skulle se be-
synnerligt ut, om Telléu voterade emot något,
som han ej kan känna till eller ge skäl
för.»
»Det har jag naturligtvis också tänkt på
och satt upp mina skäl, och de skola, hop-
pas jag, väga tungt i riksdagen.»
»Men inte kan Tellén där tala om, att
hennes nåd har oförrätter att hämnas?» Den
lilla fruns röst ljöd gäll, men ändå ängslig.
»Nej, det faller väl af sig själf. Men jag
skall dock hafva det nöjet att, om än indi-
rekte, måtta ett slag mot de personer, som
— ja, Fina minnes nog; det skedde ju, då
hon var min kammarjungfru.»
Majorens hustru kom nu ut i sitt arbets-
rum, där gästen, som suttit vid hennes skrif-
bord, gick tämligen bullrande omkring och såg
på rummets fina konstsaker. Det var näm-
ligen omöjligt att slippa ut, med mindre
man ginge igenom salongen.
»Vi ha väl ej stört ert arbete genom vårt
prat? Fru Tellén är här på afskedsbesök,
hon reser till sin man, och hon har vänlig-
heten att ombesörja en liten komission för
mig. »
Husfrun gaf denna ursäktande förklaring,
under det hon ur skrifbordet framtog ett stort
konvolut. Hon förutsatte fortfarande, att den
här gästen var både blind och döf för allt,
som föregick omkring henne, eller kanske det
var fru Idas hämndtankar, som gjorde henne
i denna stund likgiltig för allt annat än ut-
sikten till att få öfva vedergällning.
»Nu skall jag blott lemna fru Tellén den
här förteckningen, så skola vi dricka kaffe.»
* *
*
Det ifrågavarande statsanslaget blef icke
beviljadt. Debatten därom yardt mycket lif-
lig i Andra kammaren, och TelléDS anförande
väckte stor uppmärksamhet både i afseende
till form och innehåll. Till och med mot-
ståndarne förvånades öfver, att en helt grön
landsortsbo kände så noga till det ifrågava-
rande verkets historia och äfven till dess då-
varande tillstånd samt därjämte förstått att
framdraga allt, som med något sken af rätt-
visa kunde anföras som skäl för ett afslag.
Tellén bief i hast en ryktbar riksdags-
man.
Detta rykte var blott en liten glänsande
såpbubbla, som brast vid nästa riksdag, ty
då hade majorens fru ingen vedergällning att
utöfva, och så fick valkretsens representant
se till att på egen hand reda sig bäst han
kunde. Vid nästa valperiod föll han igenom,
och majoren blef vald; men i vissa kretsar
i Stockholm påstods det, att hans fru upp-
satte hans märkvärdigt radikala motioner,
och att hon skrifvit och i honom inpluggat
hans pikanta jungfrutal. I majorens hem i
hufvudstaden församlades däremot ofta riks-
dagsmän af andra politiska grupper, hvadan
majoren snart fick rykte om sig att vara en
mycket fin och skicklig diplomat.
Min första lärarinna.
Ett minne
af
Jj>tlttta jQtjHora.
(Forts.)
■
an skall kanske invända: »var detta
att gå i skolan?» Men jag vill fästa
uppmärksamheten p§, att sådana afbrott i
läsningen blott hörde till undantagen, när
vår lärarinna såg, att en lofstund skulle göra
mera nytta än en ansträngd lektion. Också
kommo vi alltid friska och upplifvade till-
baka till lästimmarne efter en sådan hvilo-
stund.
Jag vet icke, om eleverna i de högre klas-
serna bestodos med sådana uppmuntrande för-
ströelser. »De stora», som vi kallade alla i
de högre klasserna, hade många olika lärare
och lärarinnor. Jag, som hörde till »de små»,
hade den lyckan, att i de flesta ämnen un-
dervisas af vår egen »Susette», det var hen-
nes förnamn, och detta namn kunde ha fått
oss till att göra hvilka uppoffringar som helst,
tror jag.
Hon var aldrig häftig, aldrig misstänksam,
aldrig otålig. Hon hade en alldeles egen
förmåga att kunna taga våra flesta fel från
den humoristiska sidan, så att vi själfva kunde
skratta åt dem och finna dem löjliga. Blott
i ett par fall var hon obevekligt sträng. Hon
fordrade en absolut sanning af oss alla. Det
minsta försök att vilja undskylla sig eller
försöka »komma undan», afvisade hon med
afgörande bestämdhet, men mot den, som upp-
riktigt och genast erkände sin förseelse, var
hon endast god. En annan sak, som hon
absolut förbjöd, var, att barnen hviskade sins-
emellan. Allt hemlighetsmakeri var henne
på det högsta emot, och hon såg däri farliga
möjligheter af alla slag. Jag erinrar mig
ännu tydligt en dag, då hon grep mig på
bar gärning, därför att jag hviskade till en
kamrat under timmen. Saken var den, att
det förestod mig den stora lyckan och äran,
att Susette skulle följa med mig hem och
äta middag hos mina föräldrar. — Vi bodde
den tiden ett godt stycke utanför staden. —
Af denna högtidliga anledning serverades jord-
gubbar till middagen, hvilket ansågs som en
delikatess tidigt på sommaren. Medvetandet
om dessa jordgubbars tillvaro kunde jag icke
bära ensam. Jag måste utgjuta mitt hjärta
för en sympatisk själ och hviskade därför
denna lyckliga nyhet till min sidokamrat.
Med ens hade jag Susettes klara ögon fästade
på mig: »Hvad hviskar du om?» ■— Jag
ville icke säga det, — då skulle ju öfver-
raskniogen, som jag föreställt mig som en stor
händelse, vara misslyckad. Hon fordrade, att
jag skulle säga det.
»Det är ingenting viktigt,» svarade jag,
»men jag ber att få slippa säga det.» Jag
slapp, men vid middagen, då jordgubbarne
kommo in, pekade Susette på dem och såg
på mig. »Det var nog hemligheten, -— icke
sannt?» —
Hvad hon också hade de största fordrin-
gar på, var renlighet. Jag tror aldrig det
funnits en skola, där man lagt mera vikt
på, att där alltid skulle vara frisk luft, och
att barnen skulle hålla sig snygga. För
detta ändamål fanns det på nedre bot-
ten två stora rum, väl försedda med tvätt-
ställ, handdukar o. s. v., där den gamla jung-
frun, som första dagen kommit mig till mö-
tes i trappan, höll ordning och hjälpte bar-
nen. Efter frukosttimmen, innan handarbets-
timmarne skulle börja, och vid många andra
tillfällen blefvo barnen skickade dit ned för
att tvätta sig innan lektionerna fortsattes.
Om någon elev framvisade ett handarbete
eller en skrifbok, som icke voro rena eller
ordentliga, blefvo de bortvisade med ett så-
dant uttryck af motvilja hos vår lärarinna,
att endast hennes min var tillräcklig för
att ingifva oss alla afsmak, för hvad som icke
var propert.
Någon skriftlig anmärkning fingo vi aldrig,
då det icke fanns betyg i den skolan. »Inga
betyg?» skall man fråga. »Hur skulle Jet
då gå till examen?» Det behöfdes icke, ty
där fanrs icke heller någon examen. Vår
lärarinna ansåg, att denna sträfvan att öfver-
glänsa hvarandra i bra betyg ofta gaf an-
ledning till ärelystnad och afund, och att de
fördelar, som kunde uppnås vid att gifva el-
ler få dessa yttre tecken på flit, icke kunde
uppväga de mindre goda egenskaper som så
lätt utvecklas vid sträfvandet efter utmär-
kelse.
Hon ansåg allt examensväsende som hum-
bug. Hon var nämligen af den åsikten, att
lärare och lärarinnor i en skola känna bar-
nens förmåga förut och icke behöfva exa-
men. De utanför stående däremot, som blott
genom att bevista examen göra sig ett begrepp
om undervisningen, få ett fullkomligt ytligt
och falskt begrepp därom, då man icke kan
bedöma hvarken barn eller lärare af de flyk-
tiga frågor, som en begränsad examen ger
tid till, för att icke tala om den oro, den
lust att visa mer, än som egentligen finnes,
och andra abnorma saker, som hvarje exa-
men oundvikligen för med sig.
Då vår skola icke förde vidare till några
officiella sysselsättningar, var ingen examen
obligatorisk och kunde således undvaras.
Driffjädern till all flit i skolan var dels
det intresse vi fingo för hvad vi lärde oss,
dels kärleken till den lärarinna, hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0323.html
