Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 4 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 I DU N 1890
2gg£g*ggMÉâÉâÉÊÉÉàÊâÊàâÊÉàÊÉÊÉÊÊÈÉÊ$iigiSÉÉàÉÉÉàÉÉâÉÉÉàÉÉÉàÉâÉàÊÉÉàÉÉÉàââÉâàÉÊ£ÉÊàÉÊâÉÉÉÉÉÉÉÉ
En allvarlig verksamhet försonar alltid till sist med lifvet-
jlKAN fAUL.
I sommarkväll.
Bremers »Hertha» och flere af Tegnérs arbe-
ten afvigvända, till tecken att de icke voro
tillåtlig lektyr. En utpräglad religiös anda
var rådande, ty föreståndarinnan mamsell Fry-
xeil var själf en varmt troende kvinna. Med
den gammaldags strängheten och öfvervakandet
förenades mycken välvilja från lärarepersona-
leDS sida. Där nära ett halft hundrade unga
äro församlade , kan ungdomsglädjen dessutom
icke utestängas. Den kryper ut här och där,
den knyter oskyldiga vänskapsband, den sänder
undrande, frågande blickar ut i världen och
bekläder det enformigaste hvardagslif med sina
friska, ännu icke frostbitna förhoppningar.
I denna omgifning af å ena sidan sträng
ortodoxi och å andra sidan gladt skolflickslif
uppväxte den unga finskan. Ramen däromkring
utgjordes af de vackra omgifningar med rika
parker och friska hafsvindar, som karaktärise-
rade Rostad.
Efter slutad skolgång återvände hon till hem-
landet. Där hade en nyare tids vindar be-
gynt blåsa, och icke häller hon blef oberörd af
dem. Det sätt, hvarpå döttrarna inom embets-:
mannafamiljerua vanligen tillbragte sitt lif,
med besök, nöjen och grannlåtsarbeten, kunde
icke tillfredsställa hennes djupa och energiska
natur. Hvad hon ville, var arbete. Genom
sin fars, senatskamrer Avellans bemedling, er-
höll hon en renskrifvarplats vid senaten, hvil-
ket då för tiden var högst ovanligt. Där-
jämte begynnte hon gifva lektioner i svenska
samt i den då nyssbildade finska fruntimmers-
skolan. Sistnämnda verksamhet fortsatte hon
äfven en tid efter sitt giftermål 1871 med re-
daktören för Uusi Suometar, ill. mag. V. Löf-
gren.
Det finnes kvinnor, som säga: — jag in-
tresserar mig visst icke för kvinnofrågan, jag
har det bra och har ingenting att önska för
egen del. Emellertid ser man inom alla rö-
relser, som ha till mål afskaffande af orättvi-
sor och missbruk, att de mest framgångsrika
arbetarena inom desamma vanligtvis äro de,
hvilka personligen lidit minst af de missför-
hållanden, mot hvilka de kämpa. Det kan
nästan antecknas som en regel, att de lyckli-
gast lottade äro mest fria att arbeta på upp-
häfvande af missförhållanden.
Detta blef fallet med Elisabeth Löfgren. I
bredd med hennes mognande öfvertygelse, att
hela samhället måste bli lidande, så länge dess
ena hälft kvarhålles i en underordnad ställ-
ning, uppstod inom henne frågan: »hvad kan
göras för att ändra detta missförhållande?»
Ju mer hon tänkte sig in i saken, dess mer
studerade hon det arbetssätt kvinnosakens vän-
ner i andra länder begagnade. Hon fann, att
frågan först då tagit fart, sedan man organi-
serat arbetet, och att detta var första steget,
som tagits öfver allt i den civiliserade världen
af sakens vänner. Allestädes hade man funnit
organisation vara en absolut nödvändighet i
allt reformarbete, och kanske mest för kvin-
norna, hvilka öfver hufvud hafva så litet sam-
band med hvarandra. Tillsamman med några
likasinnade bildade hon 1883 en liten diskus-
sionsförening, hvars orförande hon blef. Be-
hofvet att icke blott diskutera, men handla,
blef snart kändt inom densamma och föran-
ledde, att af diskussionsföreningen blef Finsk
Kvinnoförening. Denna erhöll stadfästelse för
sina stadgar våren 1884, och Elisabeth Löfgren
blef dess första ordförande.
Att Finsk Kvinnoförening haft och fortfa-
rande har många svårigheter att bekämpa, lig-
ger i sakens natur och behöfver icke här be-
tonas. Det är en nyodling, och sådana fordra
alltid både kärlek och arbete. Föreningens
första ordförande sparade på ingendera. Att
den intager en aktad plats bland de skandina-
viska kvinnosaksföreningarna, bör utan tvifvel
till stor del tillskrifvas hennes och föreningens
dåvarande sekreterares, fröken Alma Hjelt,
aldrig tröttnande intresse. Ehuru den äldsta
af de skandinaviska föreningarna, har Finsk
Kvinnoförening den mest demokratiska orga-
nisationen bland dem, så till vida, att ingen sär-
skild styrelse finnes, utan föreningen i sin hel-
het besluter öfver sina angelägenheter. Det
behöfver icke påpekas, af hvilken uppfostrande
betydelse detta slags organisation är för med-
lemmarna, hvilka sålunda på hvarje möte äro
i tillfälle att uttala sina åsikter och erhålla
majoritet för dem i stället att såsom i de flesta
andra föreningar endast en bråkdel af med-
lemmarna, nämligen de som utgöra bestyrelsen,
sättes i tillfälle att uttala sig.
Förlidet år afgick fru Löfgren från ordfö-
randeplatsen, men att hon icke därför slutat
egna föreningen samma intresse som förr, där-
om vittnar fortfarande hennes arbete för den-
samma. Det är få af de inom föreningen valda
utskott, i hvilka hon ej varit medlem.
Hennes intresse för högre kvinnobildning har
gjort henne till en ifrig vän af samskole-idén,
och bland stiftarena af finska samskolan i Hel-
singfors var hon en af de mest verksamma.
I januari detta år fick Finsk Kvinnoförening
mottaga den första donation, som af någon finsk
kvinna blifvit gifven till en kvinnoförening i
Finland. Donationen, 1,000 mk, skall enligt
gifvarinnanä’ önskan användas till grundplåt för
en stipendiifond, benämnd Elisabeth Löfgrens
stipendiifond, till minne af föreningens stifta-
rinna och första ordförande. Räntan skall till-
falla kvinliga studerande eller i allmänhet
kvinnor, som på ett eller annat sätt bryta nya
banor.
Detta är ett bevis på erkännande från kvin-
nornas sida för en af deras systrar, som så
varmt nitälskar för höjande och förbättrande
af deras ställning. Det är så mycket mer
glädjande, som det äfven är ett tecken, att de
finska kvinnorna börjat inse samarbetets stora idé.
»Individerna,» säger en framstående reform-
vän, »det är fingrarna en och en för sig. Men
fingrarna förenade, det är organisation, sam-
arbete, och därmed kan man något uträtta.»
Detta har den kvinna, hvars bild i dag pry-
der vårt blad, tidigast och kraftigast insett i
vårt finska systerland, och för det tacka henne
många i sina hjärtan.
Under tider, då den religiösa tron fördunk-
las, när en ny världsordning, besvärad och
uppehållen af sin egen storhet, dröjer att taga
form, under sådana tider kan kvinnan göra
mycket till mänsklighetens tröst och stöd.
,7. Michelet.
J)Qick du i skog en sommarkväll
långt hån från de bebodda tjäll
och lät dig där föroilla,
minns du hur allt på enslig fård
liksom uti en andevärld
var rrujstiskt tyst och stilla!
Blott då och då ett trånfullt sus,
från fjärran sömntyngd böljas brus,
en vakteis veka klagan . . .
Blef du ej sällsamt stämd i håg
som om en liågrad bild du såg
från underbara sagan!
Titanias trollspö nådde dig,
och viljelös på öde stig
du följde hennes tömmar.
Och åter såg du månget ting,
fantastiskt sväfvande omkring
som i din barndoms drömmar.
Men väna älfoors svärmeri
vid syrsans trollska melodi
ljuft smekte dina sinnen;
den leken kände du igen
från oskuldsdagar längese’n
den väckte fagra minnen!
Octavio Beer.
Ett inkast i tjänarinnefrågan
af
Hanna Kamke.
I.
Ä
vart man än vänder sig, så ljuder stän-
digt samma klagan : »hu, livad tjänste-
folket nu för tiden är förfärligt, den som ändå
kunde vara dem förutan » ; och för ej så länge
sedan lär en äldre fru yttrat, att hon gladde
sig åt himlen, emedan hon där åtminstone hop-
pades blifva befriad från det syndastraff, som
kallades tjänare.
Hvad skall man nu säga om denna ständigt
återkommande klagan? Är den befogad eller
icke? Vi måste på denna fråga svara ja, om
ock ej fullt obetingadt.
Det är tyvärr allt för sannt, att tjänarne i
allmänhet äro mycket odugliga och tråkiga,
ehuru det nog finnes undantag, särskildt bland
de äldre, som dock egentligen torde påträffas
blott i gamla hem, som äro inrättade på gam-
maldags vis, och där tjänarne liksom vuxit
samman med familjen. Och för att ej vara
orättvisa måste vi medgifva, att det äfven bland
den yngre generationen finnes goda tjänare,
men det är dock på det hela illa bestäldt där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
