Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 4 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1800 I DU N 327
med, och dettta särskildt hvad hufvudstaden be-
träffar.
Om det nu verkligen förhåller sig så, att
denna klass bland människor i allmänhet ut-
märker sig för större oduglighet än andra och
genom sina mindre goda egensk aper vållar fru-
arna, såväl gamla som unga, mycken förtret,
ja till och med sorg, hvad månde väl orsaken
bärtill vara, och hur skulle man afhjälpa detta
onda?
Det torde nog finnas många och djupt gå-
ende orsaker till detta sakernas tillstånd, och
bland dessa kanske just den socialistiska rö-
relsen och de moderna jämlikhetsidéerna intaga
ett framstående rum, men det är ej med dessa
vi här vilja sysselsätta oss, utan med några
andra, som det kanske kan ligga i den bil-
dade kvinnans hand att undanrödja och dyme-
dels åtminstone delvis bota det onda.
En af de vanligaste orsakerna är naturligt-
vis den, att flickor taga tjänst, utan att ha den
ringaste aning om de plikter, som vänta dem.
Detta skulle möjligen kunna afhjälpas, om i
folkskolorna* hushållsläpa infördes obligatoriskt,
hvarigenom de unga flickorna redan tidigt finge
en inblick i konsten att rätt sköta ett ordent-
ligt hem. Samtidigt borde äfven i det unga
sinnet inpräglas vikten af att vara trogen i det
lilla och att alltid hafva sitt husbondfolk för
ögonen samt att arbeta med hela sin själ, ej
blott för lönens skull, utan för tillfredsställel-
sen att rätt fylla sin plikt och i sin mån bi-
draga med till det allmänna bästa.
Men då skolan ännu ej är sålunda organi-
serad och för öfrigt, äfven om så vore fallet,
ej kan helt åtaga sig en dylik förberedelse, så
borde alla fruar i såväl högre som lägre kret-
sar enas om att så vidt möjligt ej antaga nå-
gon tjänarinna, som ej åtminstone under någon
tid, i det hem där hon uppfostrats, regelbun-
det deltagit i de husliga sysslorna och lärt sig
arbeta. Visste föräldrar och målsmän i den
klass, hvarifrån tjänstflickorna utgå, att deras
barn och myndlingar ej skulle erhålla plats, så
framt de ej blifvit uppfostrade i arbetsamhet
och duglighet, då skulle de redan af rädsla att
få allt för länge behålla dem hemma låta dem
deltaga i arbetet för att sålunda i sin mån
förbereda dem för en blifvande tjänst. Man
skulle då äfven mindre ofta få se bilden af en
utsläpad mor och en lat, onyttig dotter i slyn-
åren, som kan se modern digna under bördan
af sina dagliga sysslor, utan att ens hinna
fullgöra dem ordentligt, och dock blott med
gnat och bannor kan förmås att räcka en hjälp-
sam hand. Hur mycket det tarfliga hemmet
och arbetarens familjelif skulle vinna därpå,
att de unga flickorna redan i barnaåren van-
des vid arbetsamhet och ordning, behöfver här
ej ens påpekas.
Bristande förberedelse för tjänarekallet är
dock ej enda grunden till de oupphörligen åter-
kommande klagomålen. Äfven fruarna själfva
hafva ganska mycket att förebrå sig i detta
hänseende, ty mången flicka skulle äfven utan
nyss nämnda förberedelse kunna, om ock lång-
sammare, uppfostras till en duglig tjänarinna,
om blott hennes matmoder ville gifva den er-
forderliga ledningen.
Denna nödvändiga ledning saknas dock ty-
värr allt för ofta, beroende dels på matmors
egen okunnighet, dels på hennes bekvämlighet
samt äfven slapphet. Matmödrar, som känna
med sig själfva, att de ej äro hemmastadda i
de husliga bestyren, böra söka så fort som
möjligt vinna insikt däri, så att de själfva
* Med tanken fästad på detta mål är det väl äf-
ven som i folkskolan i vinter matlagningskurser an-
ordnats för de äldre flickorna.
kunna undervisa den okunniga och ej blindt
behöfva underkasta sig den kunnigas rege-
mente.
Vägen att nå en sådan insikt går dels ge-
nom erfarna husmödrars råd och dels genom
böcker, skrifna öfver detta ämne. Det säges
visserligen, att bokkunskapen är en död kun-
skap, men om man flitigt studerar och be
grundar en sådan bok och därefter, allt efter
omständigheterna, söker i praktiken tillämpa
de goda råden, då skall helt säkert den sålunda
vunna kunskapen bli fullt ut lika lefvande,
som den på annat sätt erhållna.
Emellertid är det, som ofvan sagts, ej blott
husmoderns okunnighet, som hindrar en or-
dentlig ledning, utan ofta äfven endast bekväm-
lighet, man vore frestad att säga lätja. Hellre
än att lära och undervisa sin okunniga tjäna-
rinna föredrager mången matmor att byta och
försöka med en annan. För att vara rättvisa,
måste vi dock erkänna, att många tjänarinnor
ej vilja låta leda sig och äro genomträngda af
tanken på sin egen fullkomlighet, hvarför de
hällre flytta än böja sig för en matmor och
allrahälst för en yngre. Skulle detta vara fal-
let, får matmodern ej gifva vika, utan stå fast
vid sin fordran och i värsta fall låta den upp-
studsiga gå.
När man fått en ny tjänarinna, bör man
första tiden själf visa henne de dagliga syss-
lornas gång och noga öfvervaka, att hvarje ar-
bete göres efter tillsägelse. Otaliga jungfrur,
äfven många af dem, som tjänat i så kallade
»bättre hus», ha ingen idé om en förnuftig
tidsindelning, om en ordentlig städning, om ett
sparsamt användande af matvaror, ved i köket
m. m., och där detta är fallet, kommer ord-
ningen till den bildade husmodern att fylla
luckan i tjänarinnans uppfostran.
Här gäller det att ej vara trög, utan att gå
öfver och med tjänarinnan, så att hon stän-
digt känner sig stå under matmoderns vakande
öga och lär sig att göra sina sysslor samvets-
grant och ordentligt. Småningom bör man dock
låta henne arbeta mera själfständigt och söka
väcka hennes ambitions- och pliktkänsla, så att
hon själfmant lemnar ett fullgodt arbete. Men
å andra sidan vilja vi på det enträgnaste varna
för att släppa tyglarna för lösa, ty det ligger
tyvärr i den mänskliga naturen en stor benä-
genhet att vid för ringa kontroll lätt duka un-
der för frestelsen att blifva slapp och loj, hvar-
för det är husmoderns oeftergifliga plikt att,
om ock i tysthet, föra noggrann kontroll
samt tid efter annan hålla en generalmönstring
inom hela sitt område.
För att underlätta matmoderns arbete vid
tjänarens inlärande och för den senare under-
lätta hågkomsten af de ständigt återkommande
sysslornas fördelning är det nödvändigt att ha
en skrifven dag- och veckoordning. Yi ha re-
dan förr en gång på ett annat ställe betonat
detta och vilja här ännu en gång lägga denna
uppmaning alla fruar rätt allvarligt på hjärtat.
Tjänarens dagliga sysslor böra vara uppskrifna
i tidsföljd, likaså de hvarje vecka återkom-
mande. Punktlighet i tid är första vilkoret
för ordning och trefnad i hemmet, hvarför man
i detta hänseende bör se genom fingrarna hvar-
ken med sig själf eller andra Man säger i
allmänhet, att fruarna hafva sina klockor blott
till en prydnad, och att de mestadels antingen
icke alls gå eller dock åtminstone något före
eller efter ; så borde det dock icke vara, allra-
. minst i vår framåtsträfvande tid, utan kvin-
nan sätta en ära i att, äfven hon, känna minu-
ternas värde.
Vi få ej glömma, att den, som vill uppfostra
andra, måste först uppfostra sig själf, hvarför
det, hvad vårt ämne beträffar, blir nödvändigt
att husmodern har en förnuftig tidsindelning
äfven för sitt eget arbete; ty hvad jag ej for-
drar af mig själf, kan jag ej med nödig kon-
sekvens och stränghet fordra af andra.
Min första lärarinna.
Ett minne
af
jQçHttra.
(Forts.)
®
ansk historia, danska folkvisor och le-
gender, Danmarks bästa skalder voro
för henne den botten, hvarpå alla danska
barns bildning skulle byggas. Det oaktadt
var hon alldeles icke oemottaglig för det
främmande, utan hade stor sympati och be-
undran för allt godt, som kom utifrån; i
synnerhet bevarade hon en outsläcklig kärlek
till sitt första fädernesland, Italien;
Det enda oöfvervinnerliga hos henne var
hennes antipati, ja, hat mot Tyskland, en
känsla hvari förresten så godt som alla dan-
skar deltogo den tiden. När man har haft
fienden innanför dörrarne, har sett sina brö-
der, män och söner falla, får man en hämnd-
känsla mot dem, som sålunda ha brukat våld
mot allt som är en kärast, som de knappast
förstå, hvilka icke ha upplefvat ett krig på
nära håll. Jag har intet minne af, att vi
lärde oss tyska i skolan. Däremot minns
jag våra lärare i franska och engelska.
Den ovanliga förmåga, vår lärarinna egde
i att inspirera oss för allt, som angick fo-
sterlandet, var så stor, att det är min fulla
öfvertygelse, att vi skulle ha följt henne alla,
alla, hvart hon än hade fört oss, om det än
varit mot fiendens kanoner.
Hon var en djupt religiös människa, och
all hennes kraft och förmåga att fullkomligt
kunna glömma och försaka sig själf och gå
upp i känslan för en stor idé, hade sitt in-
nersta upphof i hennes religion. I yttre af-
seende tillhörde hon Grundtvigianernas sam-
fund, till hvilkas kyrka hon alltid gick, men
jag har aldrig kännt en humanare och mera
tolerant människa i förhållande till andras
trosbekännelse.
Hon respekterade alla öfvertygelser, blott
de voro öfvertygelse, och ansåg alla kristna
som bröder och systrar. Hvad angick dem,
som icke förstodo kristendomen, hade hon al-
drig ett hårdt ord emot dem, men bon ansåg
dem vara olyckliga. För henne var hennes
religion anledning till en outtömlig glädje och
tacksamhet, som gaf sig uttryck i en aldrig
tröttad arbetsförmåga. Intet föreföll henne
tråkigt, besvärligt eller tungt, om hon därmed
kunde tjäna sin nästa.
Jag har sett henne djupt bedröfvad, och
en djup rynka, nästan som ett ärr hugget
med en knif, som hon bar mellan ögonbry-
nen, vittnade om, att många kämpande och
djupa tankar hade rört sig bakom hennes
hvita panna. Hon var alltför sann att icke
också taga sorgen sannt, men grundtonen i
henne var glädje — glädje öfver tillvaron,
öfver arbetet, öfver människorna och naturen.
Själfva hennes röst hade en klang af glädje
och friskhet, som jag sällan har hört. När
hon kom, fort, som hon alltid gick, och vi
hörde denna röst på afstånd, lyste allas an-
sikten upp. Vi hviskade icke varnande till
hvarandra, såsom annars ofta sker, när en lä-
rarinna kommer: »där är lärarinnan!» Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
