Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 18 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1890
350
Allt skönt, som uppblommar på jordens rund,
Skall i dag eller morgon dö,
Och där rosen rodnar i denna stund,
Snart tumlar sig stormen i snö.
yiTALIS.
. „„„ o., mc__i ^,.1.1. Ont, oS Tiöt, 1-RiA irr,n TîrinckmaTi ! Sforst L kupCTl, 71CLV SO&TCTl VCLV slut,
på tu man hand, man möttes en minut.
»~8,n magnifik, supé och sherryn sedan!»
fäan fick ej något svar: hon halfsof re-
dan.
ungmö, Hilda Prytz, som 1832 för lifvet räckte
handen åt den då 46-årige framstående köp-
mannen och politikern,kommersrådet Olof Wijk.
Hennes lif alltsedan kan sammanfattas i få, men
betydelsefulla ord: hon var till sin död en
älskad, en firad och beundrad, lycklig, dygdig
och god kvinna — livad behöfver mer sägas!
Denna död inträffade i Marstrand d. 23 sistl.
juni. I den stad, där hon födts och hvars
främsta qvinliga stolthet och prydnad hon så
länge var, väckte dödsbudet allmänt deltagande,
och Göteborgs främste runoi’istare, den finkäns-
lige och varmhjärtade gamle Axel Krook vitt-
nade : Månget öga tåras vid detta dödsbud och
månget hjärta känner smärtans kramp, ty den
nu hädangångna var känd och älskad i vida
kretsar, ingalunda minst i dem, där behofvet
och nöden dväljas, hos de fattige, vare sig nere
i samhällsdälderna eller högre upp på rang-
skalan, där nöden för visso mängen gång är
mycket tung och lidandet djupt, fast de helst
dölja sig. »Gamla fru Wijk» var dock den,
som ännu i lifvets vinter sökte upp dem, af-
torkande mången tår, lindrande mången nöd.
Men det var äfven en intelligent och fin-
bildad åldrig dam, som lifligt följde med da-
gens företeelser på olika områden och gärna
uttalade öfver dem sitt alltid klara och rediga
omdöme, hvarför hon ock var en mycket in-
tressant dame, till hvilken man gärna lyssnade,
och genom hvars goda minne man kunde er-
fara nöjet af ej sällan spirituelt berättade håg-
komster från långt tillbaka försvunna dagar, då
kommersrådinnan Wijk ännu icke var enka,
utan det ansedda kommersrådet och borgare-
ståndets vid riksdagen talman Olof Wijks unga
och sköna maka, som inom Göteborgs och
Stockholms salonger var en stjärna, åt hvilken
själfve Tegnér egnade sin hyllning.
Denna hyllning — här ofvan anförd — upp-
repades flere år efter det den skrifvits i den
lilla dikt, Tegnér 1846 sände i sin dotterdot-
ters Gerda Rappes namn till hennes namne,
den då blott ettåriga Gerda Wijk, Hilda och
Olof Wijks enda dotter:
Aldrig sedda lilla Gerda,
blif så vacker som du vill,
Ypperst bland de älskansvärda,
sådant hör familjen till:
endast — morfar det befarar —
ej så vacker som din mor ;
farligt är det, som han tror,
ej för dig, men dock för karlar,
när du en gång blifver stor.
Vill du skön som mamma blifva,
blif så god som hon också,
så har morfar bedt mig skrifva,
fast jag ej det kan förstå. —
När en gång hvarann vi famne
vi fundere däruppå;
glöm till dess ej bort din namne.
Mindre kändt torde det vara att Hilda Wijk
äfven besjungits af två andra sin ungdoms
skalder. Sålunda skref 1834 Bernhard von
Beskow till henne:
Som jorden vidsträckt är det Skönas rike:
hvart känsligt bröst är undersåte där;
men Dygdens värld är himlaljusets like,
dess rymd bebodd af idel änglar är,
Yäl den, som stödd på oskulds liljestängel
förenar jords och himmels täcklighet,
går genom lifvet som det skönas ängel
och kan en gång som Dygdens lemna det.
Och så här 1840 von Brinekman:
Fängslar din skönhet blott? Nej ! själens och käns-
lornas klarhet
sprider en helgonglans kring din förtjusande bild.
Skämtande leker du väl med kärleken, glädjen och
nöjet,
dock en beundransvärd säkerhet bor i ditt bröst.
Blomman vi se, som af solen, af vindarne smekes
och fläktas,
men af en grundfast rot stödjes och friskas hon
jämt.
Gerda Wijk — nordiskt fager som sin mo-
der, älsklig, blid och öm — blef förenad med
n. m. öfversten Johan Lilliehöök, hjälten från
Magenta och Solferino ; hon gick ur tiden i da-
garne sju år före sin moder; vid dennas graf
stå i sorg samtlige hennes söner: Olof, köp-
man, Andra kammarens välbekante, högt ak-
tade f. talman, Erik och Carl, äfven köpmän
i Göteborg, samt Ivar och Knut, godsegare.
Birger Schö/dström..
Gifven aldrig edert hjärta åt någon annan
kvinna än henne, i hvars närhet I blygens
för onda tankar! P. A. Oödecke.
«-
üid üoggon.
spetsar laddad, under sidentak
den lille sofver i sitt korggemak.
-,Och mamma stilla står bredvid och dröm-
mer
och hela världen för sin älskling glömmer.
fHon var hans hustru, han var hennes
man
jfvå år tillbaka hennes tankar gå —
hur litet kände hon till lifvet då!
fdfu först hon vet, hvad kärleken
säga:
ej njuta blott, men lida för att äga.
vill
för främmande de glömde bort hvarann.
-Och nära var att lyckans fe, den blida,
för alltid vikit bort från deras sida.
-Och nu det är som onda drömmar flytt,
som öfver lifvet högre dager grytt.
3 barnaögon, strålande och klara,
hon läser tusen saker, underbara.
fÄfu hennes lif till sist har fått ett mål,
och hjärtat ödmjukhet och viljan stål;
den lille hennes blick med ens förstorat,
och hoppet återskänkt, som hon förlorat.
Tfill festligt upplyst sal, där dansen går —
dit mera icke hennes längtan står.
fäär i den tysta, trefna lilla kammar,
där skymningsbrasan gladt i kvällen flam-
mar —
här framför vaggan kan du henne se,
här lyckan bor, här sofver ju bébé,
och ofta nog på dörrn syns någon glänta
och tvänne trogna armar hustrun vän-
ta .. .
fförr tog hon lifvet tanklöst, utan sans,
på rosor var det hela blott en dans.
-Och balens brokiga och glada vimmel
’Waldteufel gjorde med en vals Lill him-
mel.
Så lief hon kär — ett härligt svärmeri
med många kyssar, intet allvar i.
SPörlofning, bröllop — praktfulla bu-
ketter,
en weddingtripp och nya toaletter.
Så, hemjna, lifvet tog sin gilla gång —
livar enda afton i en ny salong.
fjYlan glömde nästan, att det fanns i värl-
den
en vrå, som kallades den egna härden.
Daniel Fallström.
En viktig och grannlaga fråga.
Är det nyttigt att låta en ung flicka
växa upp i fullkomlig okunnighet om vissa
intima förhållanden i den mänskliga na-
turen, eller månne en om cléssa förhållan-
den okunnig ungmö bättre bevarar sin dygd
än den, som på ett rätt sätt blifvit invigd
i dem?
Det var också en fråga! utropa bespot-
tarne med ett »pikant» leende och söka
komma ifrån ämnet med någon krystad
kvickhet. Det var också en fråga! mumla
skenmoralisterna med vanlig tankeytlighet
och vilja ej höra talas om det »opassande»
ämnet. Den allvarliga, tänkande kvinnan
däremot, hvilken har en klar uppfattning
af, huru djupt just oförklarade ting ingripa
i människans lif, måste anse det som sin
plikt att bortlägga den vanliga tillbakadra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
