Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 18 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 351
genheten och uttala, hvad hon anser nyt-
tigt för sitt köns bästa.
Beträffande sann blygsamhet, hvad som
passar och icke passar, hvad som är till-
låtet och icke tillåtet, råder i allmänhet stor
begreppsförvirring och tarfvas i sanning en
noggrann undersökning.
Det finnes otaliga människor, som för-
vexla en genom slumpen eller föräldrarnas
aktsamhet gynnad tanklös okunnighet med
dygd. Hade de rätt, eller bestode det kvin-
liga värdet i ovetenhet, så hade ju den
fransman, som kallade hvarje gift kvinna
»en fallen ängel», endast uttalat en tröst-
lös sanning. Lyckligtvis är emellertid kvin-
nans sedliga värde <ej någon flyktig vårens
prydnad, utan en djupt i hjärtat rotad blom-
ma, som i oantastlig renhet äfven då be-
varar den äkta kvinlighetens kyska blom-
doft, när ålderdomens snö täcker hjässan
och den blygsamma förvirringens tjusande
morgonrodnad ej mera framtrollar något
rosenskimmer på den bleknande kinden.
Hjärtat är hos matronan, den äldre gifta
kvinnan, hos hvilken såsom maka och mo-
der kvinnans ädlaste egenskaper utveckla
sig, och som äfven i sitt lifs vinter beva-
rar blygsamhet och behagfullhet som det
högsta goda, ej mindre kyskt är hos den
unga flicka, som i ovetenhet blickar fram-
tiden till mötes.
Kan å ena sidan denna naiva oerfaren-
het endast af de insiktslösa betraktas som
förtjänst, så vore det å den andra sidan
att visa en brist på poetisk känsla, om man
ville förneka den omedvetna enfaldens be-
hag. Detta behag är så rörande och älsk-
ligt och förflyktigar dessutom så snart, att
man måste rösta för att så länge som möjligt
lemna den oskuldsfulla aningslösheten i fred,
så vida vi ej lefde i en realistisk värld och
vår organism ej vore så svag. Som för-
hållandena nu en gång äro, måste man
framför allt taga hänsyn till den praktiska
ståndpunkten, till familjens väl eller ve, och
då visar erfarenheten, att de äro bättre
skyddade, som känna faran.
Det vore ett brott att grumla det barns-
liga medvetandet. Under antydan om, att
barnet ännu saknar mognad och fattnings-
förmåga, kan man uppskjuta besvarandet
af obekväma frågor till framtiden. Ett lugnt
och tröstande ord är bättre att rekommen-
dera än barska tillrättavisningar. Dessa
äro oförtjänta, ty intet är naturligare, än
att det efter kunskap törstande unga sinnet
forskar efter allt lifs sammanhang. För
den lifliga lilla hjärnan är frågandet ett
behof. De klokaste barnen äro också de
vetgirigaste.
Den rätta tiden för hithörande förklarin-
gar sammanfaller naturligtvis med den
kroppsliga mognaden. Modern, hvilken,
såsom fallet alltid borde vara, ständigt va-
rit sitt barns förtrogna och öfvat inflytande
på dess hemligaste tankar, skall lätt fmna
vägen till sin dotters hjärta. Till detta, till
den medfödda rättskänslan och ärbarheten
måste hon vända sig, då hon för den unga
flickan vill förklara lifvets realism. En takt-
full moder behöfva vi väl ej säga, att ett
ohöljdt, detaljeradt sätt för dessa förklarin-
gars lemnande är förkastligt. Ju mera bildad
och insiktsfull hon är, ju mera vidgad hen-
nes blick öfver lifvet, dess lättare skall
hon lyckas betona det djupa allvaret af
hvad som skall komma och genom den
vikt, hon lägger på detta allvar, hindra en
lättsinnig uppfattning af förhållandena. Den
unga flickan måste lära sig förstå, att en-
dast den platta, tanklösa människan kan
uppfatta dessa förhållanden tvetydigt.
Moderns läppar skola i de flesta fall
mindre säga något nytt än sådant, som
kan föra till sundare åsikter; ty fullkomligt
aningslös torde en ung flicka i vårt kultur-
lif ej ofta växa upp.
Skolkamraternas och i synnerhet tjänar-
nes hemliga hviskningar kunna verka skad-
ligt; ieke så en moders eller samvetsgrann
läkares allvarliga, förtroendeväckande ord.
Under det läsningen af vissa romaner, hvil-
kas sentimentalitet måste betecknas såsom
den farligaste och mest lockande fernissa
för sinligheten, utöfvar en från orena af-
sikter och obscent detaljmåleri fri bok så-
dan som t. ex. Klenkes »Kvinnan som maka
och moder» en mera nykter och helsosam
verkan.
Skenmoralisterna, hvilka ej röra en hand,
då kräftskador tära på samhällets märg,
utstöta ett gallskri, då läkaren, som söker
åstadkomma läkedom, blottar och sonderar
de sociala såren. Emedan måhända deli-
kata saker härvid komma till tals, hålles
kvinnan i en okunnighet om sin egen or-
ganism, som gör, att hon får plikta därför
med fysiska och moraliska lidanden. En
mor, som älskar sitt barn, bör frigöra sig
själf från dessa vanliga misstag, som allt
för ofta möta oss, och ej försumma att
gifva sin dotter praktiska vinkar för hen-
nes kroppsliga väl, med hvilket det andliga
så nära hänger tillsamman.
Kunskapen om den kvinliga organismen
är äfven att rekommendera som det radi-
kalaste medlet till utrotande af alla falska,
för långt gående emancipationssträfvanden ;
ty af denna kunskap framgår, att naturen
ställer för stora fordringar på kvinnan för
att uteslutande medgifva henne rollen af
förvärfvande part i samhället.
Ehuru det rådet för en taktfull kvinna
torde vara öfverflödigt, må till fullständi-
gande af det egentliga temat ytterligare ut-
talas den åsigten, att en moder bör säga
sin dotter jämt så mycket som är nödvän-
digt för att varna henne för faran att följa
ögonblickets strömningar. Hon bör råda
henne att gent emot en älskad man söka
kraft i det medvetandet, att hans ömhet
ofelbart skulle förflyktiga, om han förlora-
de aktningen för henne, och göra begrip-
ligt för henne, att människan endast då
står högt öfver djuren, när hon genom sin
vilja förstår att hålla alla sina lidelser inom
skrankorna, samt att förhållandet mellan
man och kvinna endast och allenast genom
inre öfverensstämmelse kan varda helgadt
och varaktigt.
Att söka nå en dylik förädlande egenskap
är framför allt kvinnans uppgift; det ålig-
ger henne att genom inre älskvärdhet och
behag söka luttra mannens eldigare, men
flyktigare kärlek och förvandla densamma
till en innerlig och oförgänglig tillgifvenhet,
att med måtta och förstånd föra behagets
och dygdens spira och sålunda för hela
lifvet försäkra sig om den milda makt, som
består eller faller med behagens gördel. En
moder måste förbereda sin trolofvade dot-
ter på, att hennes framtida lif ej endast
skall varda den smekmånad, om hvilken
våra skalder sjunga. Hon bör göra klart
för henne, hur omöjligt det är att ständigt
förblifva den älskades tillbedda ideal utan
fel och svagheter, och hänvisa henne till
hennes kallelse som den trogna följeslaga-
rinna genom lifvet, hvilken med maken de-
lar allt, nöd och lust, genom öfverseende,
klok fördragsamhet leder honom till det
goda och sålunda fängslar honom vid sig.
Drömmen om en ideell, aldrig grumlad
lycka är en fata morgana, åt hvilken ingen
brud borde sorglöst öfverlemna sig. Häg-
ringen försvinner, och mången ung hustru
ryckes omildt upp ur sin flickfantasis gyll-
ne drömmar samt blickar grymt besviken
ut i det prosaiska hvardagslifvet. I stället
för den svärmiska kärlek, i hvilken hennes
hjärta ville sola sig, mötes detsamma ofta
af en kännbar köld från den i mannens
dådkraftigare, själfständigare individualitet
inneboende egoismen. Den ideella gemen-
skapen med maken, på hvilken hon hop-
pats, förefaller då den ur sina ljufva anin-
gars himmel ryckta svärmerskan som ba-
nal, nykter verklighet. »Smekmånaden» är
oftare, än mången anar, en hård tid, full
af inre strider för den finkänsliga kvinnan.
Därför måste modem i rättan tid till
riktiga dimensioner inskränka öfverspända
och omöjliga förhoppningar på framtiden.
Man bör ej lemna den mogna ungmön i
okunnighet om sin organism, om sina kom-
mande plikter som maka och moder, hvil-
ka plikter hon måste fatta som sin allvar-
ligaste och förnämsta lifsuppgift, och man
bör vårda idealismen endast i det hängifna
och offervilliga kvinnohjärtats rena tempel,
hvilket för alla tiders skalder gällt och evigt
skall gälla som poesiens egentligaste hem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
