Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 18 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 1890
sade hon: »Nej, du skall bli svenska! Om
en kvinna skali bli en bra hustru och mor,
måste hon bli ett med det land och den na-
tion, som hennes man tillhör.»
Det var hon, den varmaste dansksinnade
kvinna jag någonsin har kännt, som gaf mig
denna lärdom till afsked. Hon förstod att
öfverflytta sin uppfattning af plikt och fo-
sterlandskärlek på andra förhållanden, fri och
storsint i detta liksom i allt annat.
Blott mycket få gånger har jag sedan
återsett henne. Jag vet, att hon ständigt
lefde ett högst ansträngande arbetslif och hade
mycket små inkomster. Sista gången, jag
träffade henne, sade hon till mig, att hon
hade så mycket att göra, att när hon ibland
en hvardag satte sin lilla gosse i knäet, frå-
gade han: »Är det söndag, mamma?»
Asylen flyttades, så att hon hade en lång
väg till skolan. När lästimmarne voro slut,
såg hon själf efter, att det hvar dag. gjordes
en ordentlig rengöring. Därefter gick hon
hem och köpte på hemvägen middagsmaten,
som hon sedan lagade till åt sina barn på ef-
termiddagen. Sedan hade hon arbete hela
aftonen, ofta långt ut på natten, saväl för
skolan som för sitt hem, och under detta
oupphörliga arbete, led hon tidtals af vald-
sam, nervös hufvudvärk. Hon gick bredvid
mig och talade om allt detta, och så slutade
hon med att säga: »Jag skulle icke vilja
byta med någon, jag tror, jag är en af .de
lyckligaste människor på jorden.» Och jag
tror, hon hade rätt, ty lyckan bestar i hvad
man är och icke i hvad man har.
Hon var icke mycket gammal, då hon ef-
ter en lång sjukdom i fjor gick bort från sin
verkningskrets här och från alla de många,
som älskade och välsignade henne.
Ingen vet, hvad som väntar själen i en
annan värld, men jag är säker på, att de
som passa bäst i ett högre lif äro de, som
ha gjordt det bästa af detta lif, och till dem
hör just hon, min första lärarinna: Susette
Maribo, född Dalgas.
Måtte många lärarinnor ha den förmågan
att umgås med de unga så, att det första
intryck de få af lifvet är rikt och outplånligt!
354
Smånotiser från kvinnovärlden.
Stanleys bröllop. Stanley firade, fastän han
ännu är mycket lidande till helsan, i lördags kl.
2 e. m. under ett oerhördt tillopp af folk sitt
bröllop med miss Tennant. .
En lysande bröllopsskara hade samlats i West-
minster Abbey, och platsen framför kyrkan äfven-
som alla närgränsande gator voro så öfverfyllda
af oöfverskådliga folkmassor, att ali trafik afbrots.
Stanley såg mycket medtagen ut och kunde
endast med möda röra sig framåt. Han stödde
sig på en käpp. Under större delen af vigselcere-
monien förblef han sittande.
De dyrbaraste blommor ströddes framfor de
nyförmäldas fötter, då de lemnade kyrkan. Den
hänförelse, hvarmdd Stanley och hans brud hel-
sades af folkmassan, var utomordentlig.
Mottagningssalongen i miss Tennants — i lör-
dags f. m. var hon ännu miss Tennant — hem
liknande i lördags en fashionabel bazar. Borden
dignade under de utsöktaste gåfvor af alla slag.
Guld, silfver, diamanter, dyrbara tyger, sköra glas-
och porslinsartiklar, dyrbara uppsatser för toalett-
bordet och. för middagsbordet, researtiklar, rök’
uppsatser, hela bibliotek af ny literatur, solfjädrar
i dussintal, målningar, statyer, sportattiralj — en
vanlig dödlig kan ej, säger Pali Mall Gasette,
belasta sitt minne med ens en bråkdel af de expo-
nerade sakerna.
Den mest egendomliga presenten är en vanlig
butelj med vanligt vatten från Nyanzasjön. Den
dyrbaraste är ett miniatyrporträtt från drottning
Victoria. Prinsen af Wales har sändt ett bläck-
horn, hertigen af Fife ett diamantkors, Gladstone
sju band af sina skrifter o. s. v., o. s. v.
Armband och halsband af diamanter har den
unga bruden fått i sådana massor, att hon kan
uppträda i ett olika för hvarje dag i året.
Näst smyckena tyckas böcker utgöra största
delen af bröllopsgåfvorna. En mängd författare
har sändt brudparet fullständiga samlingar af sina
arbeten
Miss Tennants bruddrägt var af utsöktaste hvitt
siden med en framvåd, rikt broderad med pärlor
och garnerad med orangeblommor. Det enda
smycke bruden bar var drottningens miniatyr-
porträtt — den förut omtalade bröllopsgåfvau —
i en collier af briljanter.
été*
Lefva...
Utkast
af Georg Nordensvan.
Inlär sitter en ensam man vid skrifbordet,
pannan lutad mot handen, lampan täDd
och utsikten förstängd af fönsterskärmar
af måladt glas.
Ute är en vacker sommarkväll —- så ljum,
så stilla, att han ej ens bryr sig om att se
ut på gatan, efter han ej gitter gå ut och
drifva.
Det blefve att gå och bara gå åt
skogen vid Uggelviken, där han skulle möta
familjer med sina småttingar på hemvägen
från det gröna. Eller nedåt staden, fram till
Skeppsholmen, där alla bänkar äro fullsatta
af fruntimmer med handarbeten eller böcker,
och där gräsenklingar, halfgamla och missbe-
låtna, gå och hemta frisk luft efter dagens
innesittande.
Eller skulle han hamna i Lagerlunden, i
hopp att träffa någon lika ensam som han
och dricka en sejdel öl i hans sällskap
eller komma i lag med en svärm genuina
stockholmska ungkarlar, som efter slutadt ar-
bete dragas dit som af en magnet, och slå
ihjäl ett par timmar med att höra på deras
snack för dagen och skratta åt deras stock-
holmska kvickheter. Och sedan spatsera hem,
hvarken nöjd eller missnöjd med sin kväll,
men lika loj och lika ohågad som han gick ut.
Därför gick han inte ut, utan tände lam-
pan, som gumman städerskan glömt att putsa
och göra i ordning, tände den genast, då
skymningen började breda sig öfver rummet
innanför de målade glasskärmarne. Satte sig
vid skrifbordet, sökte glömma att sommaren
förgick liksom våren gått, sökte som vanligt
i arbetet glömska af allt som varit, lutade
sin brännheta panna i handen, men kunde ej
tänka på annat än ett enda. . .
Framför honom på bordet låg ett öppnadt
bref. Och fast han kunde det utantill, läste
han om och om igen hvad där stod skrifvet
med fast, bestämd, klar handstil.
Det var en af hans ungdomsvänner, som
skrifvit:
»Yi ha varit gifta i fyra år redan, och
det går ingen dag förbi, då jag inte för min
lilla kamrat uttrycker min förvåning öfver,
att det inte gått öfver — och då jag inte
säger till mig själf, att denna lugna, trygga
tillvaro är lyckan, att det är den, som utgör
grunden för mitt lif och som ger mig kraft
att arbeta och lust att lefva.
Vi bo på vårt vanliga lilla ställe, på vår
holme med hafvet ej långt ifrån. Men långt ifrån
staden och allt jäktande, allt partigräl, allt
småsinne, all humbug.
Vi bo här ute, där det knappt finns an-
dra människor än vi två.
Och hur vi trifvas, du kan inte tänka dig,
hur vi trifvas! När jag smyger mig ut ti-
digt, tidigt, när fjärden blänker i morgon-
glans, då är jag glad som en spelman vid
tanken på, att hon sofver inne i stugan sin
friska sömn utan hetsande drömmar. Och
när jag kommer igen från mitt fiske, då är
hon uppe och står på farstukvisten, sprittande
af lefnadslust, solbränd, duktig och väntande
på mig.
Och när jag slår mig ned med mitt arbete
i bersån, som vi improviserat i en bergsskref-
va, så kommer hnn i sin lilla jockejmössa och
sätter sig bredvid mig, tyst som en liten råtta,
och när jag då sitter och skrifver, är det vi
båda som tillsammans göra mitt arbete.
Förstår du det, gamle gosse?
Och kommer en pojkaktig vindfläkt och
lyfter på mina papper, som om den menade,
att skrifva hinner jag göra under vintern -
och jag ändå tredskas att fortsätta — och
den passar på i ett obevakadt ögonblick och
låter bladen hvirfla i väg utför gräs och bergs-
knallar, då rusa vi i kapp att fånga flyktin- ,
garna, och få vi ej genast tag i dem, sa få
vi alldeles afgjordt tag i hvarandra. Och vi
se in i hvarandras ögon och bli allvarsamma
för ett ögonblick — en tanke som ej får
ord.
När hon sitter tyst vid min sida med sitt.
arbete, händer det nog, att jag förstulet ser
på henne mera än på mina papper, och många
tankar komma då för mig.
Ser du, gamle, det som är lyckan, det är
inte bara att vi blifvit gifta, att världen sank-
tionerat vårt förbund, utan det att vi ha
vår värld för oss själfva och att vi dag för
dag växa allt fastare tillsamman. Vi kunna
ha mycket olika meningar och då gräla vi
tappert. Men grälet slutar alltid med att
vi skratta godt åt vår ifver och våra argu-
ment, jag dunkar henne eftertryckligt i ryg-
gen och säger, att hon är en hederspojke i
alla fall, och hon påstår, att jag är ett oefter-
rättligt riksdagsmannafrö och att hon ämnar
rymma sin väg den dag jag inte blir stats-
minister.
Vi ha lärt känna hvarandra, ser du, och
det är just grunden till vår lycka. Vi känna
hvarandras utgångspunkter, och om våra me-
ningar törna ihop, så betyder det ingenting,
därför att vi lärt att akta hvarandras åsikter
och att värdera det personliga, som utgör
grunden för hvad vi tänka och tro, hvar på
sitt håll.
Jag vill alls inte säga, att vi vuxit till-
samman till en personlighet, en själ. Nej,
vi äro två, men vi gå hand i hand, och det
är ett starkt och trofast tag vi hålla i hvar-
andra. Två kamrater, två parhästar, två de
bästa vänner i världen.
Vi ha aktat oss för att kringgå hvaran-
andra. Ingen af oss behöfver tiga eller
hyckla för att bevara husfreden. Och hvad
vi frukta mest af allt är just detta sken af
fred, som man så ofta träffar på inom fa-
miljerna och som för världen får dölja oenig-
het och slitningar, som förslappa och döda.
Vi ha aktat os3 för att tiga af hänsyn för
hvarandra, att låta tankar gro, som vi ej
vilja uttala, att gå hvar för sig och små-
ningom, helt omärkligt bli främmande för
hvarandra. Skulle vi inte vårda det bästa
vi ega, skulle vi inte lägga ner vår största
omsorg, vår innerligaste kärlek just på att
hägna omkring det, som är grunden för vår
lycka?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
