Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 18 juli 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 353
Mot hårets torrhet och sprödhet fordras hårolja
och pomada, hvarigenom det vinner i glans och
smidighet. Fikaså måste man akta sig för omått-
lighet, ty en för stark glans på håret verkar i
hög grad frånstötande och aftryck af det oljiga
hufvudet på rockkragar, soffkarmar och kuddar
■ses med allt annat än milda ögon; om den obe-
hagliga lukten vilja vi ej tala. Hårets oljning
eller pomadering måste rättas efter hur torrt det
är; det är därför långt ifrån nödvändigt att före-
taga den regelbundet hvarje dag.
Oljan fördelar sig bättre och genomtränger hela
håret, medan pomadan fastnar mera utanpå, men
gifver frisyren mera varaktighet och kommer håret
att se rikare ut. Begagnar man sig af olja, är
den söta mandel- eller rena provence-oljan att
rekommendera, likväl bör man ej köpa den annat
än i små kvantiteter på apoteken; genom tillsats
af några droppar rosen- eller bergamott-olja kunna
vi själfva gifva den den önskade aromen. Den
flytande jparaffmen» som nyligen kommit i bruk
kan äfven rekommenderas på grund af sin smidig-
het, luktlöshet och sina egenskaper att aldrig
härskna. Detta gäller mindre beträffande den
mångbeprisade »vaselinpreparaten», emedan dessa
icke sällan innehålla orena tillsatser.
Min första lärarinna.
Ett minne
af
(Qijltlnm.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
■
et har blifvit en modern upptäckt att
finna, att så godt som allting i naturen
är intressant och vackert på sitt sätt. DeD
upptäckten hade vår lärarinna gjort för många
år sedan och lärt sina barn. Hon hade öga
för allt i naturen, allt, som lefde, växte och
utvecklade sig, föreföll henne fängslande, och
ofta föredrog hon det karaktäristiska framför
det fullkomligt sköna. Hon förstod som
få att se det fattigas och glömdas poesi.
I det hela var det hennes hufvudsträfvan
att hålla oss uppmärksamma, vakna, närva-
rande i ögonblicket, hvad det .än kunde in-
nehålla. Så snart hon märkte, att vår upp-
märksamhet slappades och våra tankar blefvo
slöa, afbröt hon hellre en lektion med en
loftimme, än hon lät oss fortsätta i halfsof-
vande tillstånd. Beständigt fängslade hon
oss med något allvarligt eller gladt, med att
egga oss att öfvervinna svårigheter eller låta
oss känna det behagliga i, när något var
lätt. Sällan eller aldrig har jag kännt en
människa, som så som hon lefde i varmt in-
tresse för det närvarande, utan att grubbla
på det förflutna och utan att bekymra sig
för framtiden.
Hvad som än har varit, och hvad som än
skall komma, kan ju en människa aldrig göra
något bättre, än att göra det bästa utaf det
närvarande, men det är så få, som inse detta
och lefva därefter.
Också lefde vi så helt i det närvarande,
att ingen af oss tänkte på, att vår lyckliga
skoltid skulle kunna upphöra. Kanske flic-
korna i de högre klasserna tänkte därpå, men
för oss små var denna tid, då vår skolgång
skulle ’ upphöra, någonting så aflägset, så
långt borta i framtiden, att vi icke hade det
klart för oss som en möjlighet, som en gång
kunde inträffa.
Det träffade oss därför som en förlamande
stöt, då det började hviskas om, att vår lä-
rarinna, vår Susette tänkte på att gifta sig,
och sedan kom den officiella underrättelsen
därom. Hennes blifvande man var skolans
rektor, »professorn», som för oss snarare var
ett begrepp än en lefvande person. Det var
en fin gammal man, och oaktadt han var
nästan trettio år äldre än Susette, såg han
icke gammal ut och var till sitt sätt en full-
komlig gentleman. Man omtalade också hans
öfriga goda och framstående egenskaper, men
om han hade varit ett högre väsen, skulle vi
dock endast ha uppfattat honom på ett sätt.
För oss var han en kvinnoröfvare,, en listig
och grym egoist, som tillegnade sig som sin
privata egendom, den som var allas vår tröst
och glädje, beundran och kärlek. Vi blefvo
nämligen underrättade om, att skolan i och
med detta giftermål skulle upphöra. Utan
Susettes lefvande ande skulle också skolans
hela betydelse vara slut.
Vi upptändes alla, stora och små, af ett
vildt hat mot denne man, som så offrade all
vår lycka för sin personliga känsla. Han
kom för att tala till oss, för att bedja oss
vara välkomna i Susettes nya hem, som om
ett och annat besök där skulle kunna ersätta
hennes dagliga sällskap.
Alla professorns närmanden blefvo iskallt
mottagna, och den dag skolan afslutades hade
han det just inte trefligt. Han vandrade om-
kring mellan fullkomliga hagelskurar af isan-
de, fiendtliga blickar, ledsagade af så hög-
ljudd gråt och tandagnisslan, att det kunde
ha rört en sten.
Naturligtvis voro vi ensamma med Susette,
då hon tog afsked af oss och gaf oss sina
sista förmaningar för vårt kommande lif.
Dess värre har jag icke bevarat minnet af
allt hvad hon i detta ögonblick sade till oss,
men två saker gjorde särskildt intryck på
mig.
Det ena var hennes bön, att vi, i hvilken
skola vi än skulle blifva insatta, af hvilka
lärarinnor vi än skulle blifva undervisade,
måtte visa de nya skolorna och de nya lä-
rarinnorna samma tillgifvenhet och samma
intresse, som vi hade visat henne och hen-
nes skola. Hon bad oss att icke, för att
vi hade hållit så mycket af henne, skulle
hålla mindre af de andra, som vi hädanef-
ter skulle få att göra med. — Annars bruka
människor för det mesta i afskedsstunden
bedja en att icke glömma dem för andra,
att ständigt låta dem behålla deras plats i
ens tillgifvenhet o. s. v., men intill sista
ögonblicket förblef Susette sig lik. Jag tror
icke, att det fanns några anlag för egoism
hos henne.
Det andra hon lade oss på hjärtat var,
att vi skulle vara goda och vänliga mot tjän-
stefolket, såväl i våra föräldrars hem, som
när vi en gång själfva finge ett hem. »De
äro ofta ensamma och olyckliga och ha det
svårt; de behöfva all möjlig vänlighet och
godhet, för att deras arbete icke skall tynga
dem.» •— Som om jag hade hört det denna
dag, minns jag, då hon sade dessa ord för
så många år sedan.
Ja, så stängdes skolan, och vi spriddes åt
skilda håll. En del af eleverna sattes
i andra skolor, en annan del fick privata
lärarinnor hemma. Jag hörde till de se-
nare.
Susette och hennes man bodde i ett stort,
vackert hus, långt utanför staden vid Strand-
veien. Det låg i en stor park, och de mot-
togo pensionärer, som gingo i den gosskola,
för hvilken professorn fortfarande var rektor.
Det var ett rymligt, stort hus med många
rum och många människor, och det bar ge-
nast prägel af den värdinna och husmor, som
styrde det. En sådan friskhet, renhet och
blomsterdoft som herskade i detta hem, har
jag sällan funnit maken till. Allting gjorde
intryck af glädje.
Det var icke ett rikt eller elegant hem,
men allting var så vackert, så rikligt, så
gästfritt. Då och då voro vi gamla skolbarn
nog lyckliga att få besöka detta hem och
sola oss i Susettes närhet. Hon var i all-
ting en utmärkt duktig husmor, men en af
dem, som aldrig förefalla att ha brådt. Det
var intet af detta spring ut och in i köket,
som många anse vara ett bevis på en hus-
mors praktiska duglighet, och hvaraf det van-
ligen visar sig så tarfliga resultat. Hon
hade öga för allt, men hon gjorde icke all-
ting själf. Hon uppfostrade sitt tjänstfolk
och trodde på dem, och hon hade tid till
mycket annat än att stå bredvid köksan och
se ned i grytan.
Så länge hennes man lefde, hade hon det,
så vidt jag vet, bra i ekonomiskt afseende,
men han egde ingen förmögenhet, och då
han en sju, åtta år efter deras giftermål
dog, fanns ingen pension efter honom, då
han icke hade varit en af staten lönad äm-
betsman. Hon stod då ensam och fattig med
två små gossar, och fastän jag den gängen
var i den ålder, då man ännu blott har
otydliga begrepp om besvärligheterna vid den
yttre existensen, hade jag dock ett klart in-
tryck af att hon var i stora bekymmer.
Jag vet icke, hur lång tid efteråt det var,
som hon fick en anställning som lärarinna
vid drottningens asyl för fattiga barn. Där-
med följde- en liten fribostad uppe vid sko-
lan, som låg i en kvarn på de gamla val-
larne omkring staden, hvilka nu äro jämnade
med jorden. Här såg jag henne börja en ny
verksamhet, den att undervisa folkets barn.
Det var icke nog med, att hon nu andligen
skulle taga sig af dem, hon måste använda
en stor del af sin omsorg på deras yttre per-
son. Hon tvättade och kammade dem, lärde
dem ordning och renlighet, förmanade och
tröstade dem, kort sagdt, var som en mor
för alla dessa små stackare, som ofta kommo
från olyckliga och fattiga hem. Men hon
var nu åter i sin egen sfer, hon egnade alla
sina krafter åt andra, och hennes verksamma,
glada själ lyste åter som solsken för en stor
skära uppväxande barn. Hur stor hennes
lön var, vet jag ieke, men troligtvis var den
liten. Hon bad åter sina gamla skolbarn
komma till sig, men sade oss, att hon aldrig
kunde bjuda oss på annat än te, smör och
bröd, och jag vet verkligen aldrig, att vi,
de aftnar vi kunde komma och besöka henne,
blefvo undfägnade med annat än te, svart
bröd och smör. Men jag vet ej hvad det
var för en egen trollmakt i hennes händer,
ty allt hvad hon hade rört vid, allt hvad
hon lade upp och bjöd på, smakade bättre
än de största läckerheter, som rikare männi-
skor kunde bjuda en på.
Hon hade en förmåga att få ett dukadt bord
att se poetiskt ut, det var någonting inta-
gande, friskt och aptitligt därvid, — jag
vet icke hvad, som alltid gjorde det behag-
ligaste intryck. Det var någonting i hennes
vackra, hvita händer, och när hon räckte
brödet, som gjorde, att det följde välsignelse
med det.
Det var icke mänga gånger jag besökte
henne här. Lifvet skilde oss åt, och jag
lemnade Danmark, då jag var tjugu år.
Eu af de sista dagarne innan mitt bröllop
var jag tillsammans med Susette hos en dam
af våra gemensamma bekanta. Denna dam,
som var en stor patriot, sade då till mig
»Jag hoppas, att du, äfven om du blir gift
i Sverige, alltid skall fortfara att vara danska.»
Susette såg därvid helt allvarlig ut, och så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
