Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 30. 25 juli 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*
1890
väl öfver sitt barn sä bittra tårar som hon.
Men den som skönjer spåren af Nemesis Di-
vina, där hon går sin majestätiska gång genom
häfderna, skall dock erkänna, att Eugenie af
Teba har betalat sin skuld.
Emil Svensén.
Du Vet ej af död.
när drömmar blida
Nfjw fånga min unga håg,
ser jag förbi mig skrida
skiftande minnens tåg,
minnen, ljusa och rena,
hüilka sig alla ena
kring en bild, som mig är
fjärran och ändock när.
Din är bilden den kåra,
strålande ung och glad:
läppar, som likna skåra,
doftande törnrosblad,
lockar, som lena smeka
pannans linier veka,
ögon, som med sin glans
taga mitt sinnes sans.
Minne från unga oåren,
djupt i mitt hjärta gömdt,
under de långa åren
. ej förgätet och glömclt!
Aldrig du mig förlåter,
slumra/’, men vaknar åter,
lefoer med samma glöd —
aldrig du vet af död.
E. N. Söderberg.
m■
Upplysningsskola för kvinnor.
Af Ave.
f
ag var 43 år gammal, mina barn voro vuxna,
och jag kunde nu, utan att på minsta
sätt skada vårt hem, äudtligen få följa
min frän barndomen hysta önskan att få till-
bringa någon längre tid i en skola. Men den er-
farenhet jag nu vunnit visade mig, hur föga
kunskap utan lifsupplysning och fast lifsgrund
båtar en människoande ; jag hade sett, huru
människor, hvilka på egen hand sökte, medels
läsning, hopa kunskap på kunskap, möttes i
samma tröstlösa andliga tomhet med människor,
hvilka allt ifrån barndomen gått i våra främ-
sta skolor, och jag var nära att förtvifla om
räddning från den tomhet, som hotade upp-
sluka lifsmodet.
Hvad skulle det nu väl gagna mig, om jag
förökade mitt kunskapsförråd genom att be-
söka något läroverk ? Huru ofta hade jag ej
på min lefnadsstig mött människor, hvilka vid
läroverken förlorat både hopp och tro, varit
genomkylda in till hjärteroten af själfviskhet
och äresjuka ? Nej nu, när gamla barndoms-
drömmen skulle kunna förverkligas, då hade
den förlorat all doft och färg, som fantasien
förlänat den. Därtill kom, att jag, genom en
I DU N
hel rad af händelser, blifvit införd i en verk-
samhet, som på det mest slående sätt visade
mig gagnlösheten, ja vådan af att söka inlägga
ett löst kunskapslager öfver obruten hjärtegrund
och ej först se till, att där genom undervis-
ningen skapades andlig jordmån, så att sådden
kunde gro i ljus och utveckla ett äkta mänsk-
ligt, fosterländskt och kristligt lif, till frid,
fröjd och fromma för individen själf och för
andra.
Denna sent och dyrt vunna erfarenhet ver-
kade förlamande på allt mitt arbete, ty jag
tyckte nu, att all högre sträfvan var gagnlös,
och i kunskapssökandet såg jag antingen ett
slags förklädd nyfikenhet eller en sträfvan att
mätta sia personliga fåfänga, eller också blott
och bart ett medel till att i världslig måtto
höja sig öfver andra. En dylik uppfattning
är icke blott förfärligt tröstlös, utan den fostrar
tillika en sinnets bitterhet, som gör, att man
ser allt med kritiska blickar och får så blott
skåda afvigsidan på tingen. — Men, Gud vare
lof, då var hjälpen nära.
Den kom i form af ett mig gifvet uppdrag
att i Danmark taga kännedom om därvarande
upplysningsskolor för kvinnor, skolor, hvilka
genom en oafsiktlig öfverflyttning af namn, blif-
vit kallade folkhögskolor. Denna resa 1874
väckte hos mig beslutet att följande är under
tre sommarmånader blifva lärjunge på en af
dessa skolor.
* #
*
Den 3 maj 1885 samlades vi elever, till ett
antal af 105, på Testrups folkhögskola, i Jyl-
land, två danska mil från staden Aarhus. Men
i denna folksamling, som då fyllde skolans stora
gymnastiksal, var det ej godt att veta, hvilka
som ämnade bli elever, eller hvilka, som blott
infunnit sig för att afhöra de föredrag och
deltaga i de sånger, hvilka ingingo i dagens
enkla högtid.
Der fanns en skara män, äldre och yngre,
synbarligen tillhörande olika samhällslager, men
ingen af dem skulle nu stanna här, det var
klart nog, då jag visste, att vintermånaderna
äro männens skoltid i dessa läroverk. Men
här sågos äldre och yngre kvinnor äfven ur de
bildade klasserna’. Hon där borta med det
svarta lockiga håret och de mörka, drömmande
ögonen var ju dotter till en berömd dansk
konstnär ; damen med det energiska utseendet
var en »comtesse», och därborta satt den be-
römde skaldens unga dotter. — Här sågs en
skara bonddöttrar, några flickor från städerna
och en mängd yngre och äldre kvinnor, syn-
barligen tjänarinnor * — alla om hvarandra i
den stora salen.
Här finnas lyckligtvis i världen glada till-
dragelser, anderika ord, hvilka man aldrig för-
gäter, medan däremot — Gud vare lofvad ! —
minnet om upplefvade sorger och kval sjunka
ned i glömskans djup, och de glada, sköna
minnena stå likt grupper af lysande hvita liljor
på gräsbevuxna grafvar. Denna dag, ja alla
de nittio dagar, som nu följde efter den, skimra
och lysa i minnet likt grupper af älskliga
liljor.
Med undran hade jag sport mig själf, hvad
lärarne ville företaga sig med en sådan blan-
dad åhörarkrets. Från mitt vistande under
förra året på denna skola och ett par af dess
systerskolor, visste jag. att man ej bjöd på
skåptorra kunskapsbitar, och jag hade mer än
en aning om, att desse lärare, med lefvande
* Hvarje medellös kvinna erhåller, på ansökan,
understöd af allmänna medel för att kunna vistas
vid en sådan skola. Förf.
363
kristendom i hjärtat, ej skulle vanhelga lifvets
kostbaraste pärlor genom att, så att säga, hand-
löst strö dem ut för alla vindar. Jag visste,
att det för lärarne gälde att genast fånga
elevernas uppmärksamhet och väcka så många
själar som möjligt ur en andlig dvala. Men
genom hvilket medel?
Danmark har haft och har ännu en rad
af skalder, som diktat sånger, lika begripliga
och bjärtevärmande för menige man som för
de mera boklärde, sånger af kristligt, af histo-
riskt och fosterländskt innehåll, hvilka alla ingå
i folkundervisningen, börjande med barnskolan.
Dessa sånger får man höra sjungas i hemmen,
på samkväm, på kyrkliga-, folk- och politiska
möten, allt efter den rådande stämningen eller
i enlighet med andan i de förda samtalen, ord-
skiftena eller föredragen. Denna sångskatt är
i och för sig ett medel till folkväckelse i en
god anda; men nu hörde jag här för första
gången, att äfven folksagan kunde begagnas
som medel vid en sådan väckelse.
Folksaga/i, som vi svenskar föraktligt föst
ut i fattigstugorna, icke ens unnande henne
en plats i våra modernare barnkamrar, emedan
vi, i vår fantasilösa småförståndighet, beskyllde
henne för att alstra öfvertro och vidskeplighet,
hon leddes denna dag upp till en hedersplats.
Det var en saga om en blind konung, om ett
träd af ädelt slag, som dock ej bar frukt, och
om ett isblock, som ej kunde smälta. De
gamla välkända bilderna fingo nu ande och lif ;
de framträdde klart lefvande och kastade ljus-
glimtar öfver vår inre värld. Huru många
bland oss hade ej varit eller voro ännu som
den blinde konungen, hvilken först kom att
se klart, då han ödmjukt böjde sig ned och
tvådde sina ögon med himlens morgondagg?
Huru många af de unga, här församlade kvin-
norna stodo ej i fara att gå upp i själfvisk,
andelös sträfvan, emedan guldet låg och häm-
made den andliga växten, låg där i hjärtedjupet,
antingen som ett förtärande begär efter rike-
dom eller som en redan smidd guldkedja, hårdt
dragen kring lifsroten? Eller månne ingen af
oss äldre kände till detta isblock, som låg där
orörligt och oförändradt vid lifvets skiftningar,
låg där och kylde hjärtat, tills ett hvetekorn,
som blef lagdt därpå, utvecklade sitt innebo-
ende lif med värme, starkare än all köld och
is? Talaren sporde oss ej om detta; han upp-
lät blott för oss dörren till sagans underbara
bilderspråk och lät bilderna verka i frihet på
hvars och ens fantasi och hjärta. Det var,
som om en lifvande vårfläkt gått fram öfver
en slumrande jord och väckt nya krafter till
vårarbete.
Dagen led, vagn efter vagn med glada, vän-
liga människor körde ut från gården, trupp
efter trupp af fotgängare lemnade den, och
snart voro vi elever ensamma med hvarandra.
Då visade det sig, att det långt ifrån var blott
ungdomen eller endast de okunnigare, som här
intogo skolsalens bänkar för att först af sko-
lans föreståndare höra de ordningsregler och
andra^ föreskrifter, hvilka strängt måste efter-
lefvas af hvar och en af oss, som ju frivilligt -
gifvit oss in under hans husbonde- och lärare-
myndighet. Dessa föreskrifter, fria från allt
småaktigt pedanteri, voro alla afsedda att skapa
trefnad och skydda helsan mot de faror, som
lätt kunna uppstå på ett ställe, där så många
människor under den varma årstiden bodde
och vistades i samma gård. Detta senare sa-
des också utan omsvep, ty här syftades med
allt som sades att väcka slumrande tankelif.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0371.html
