Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 30. 25 juli 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890
364 I DU N
Iduns s^ollofs^oloni.
Några minnen från ett besök på platsen
af Johan Nordling-.
,ra läsarinna! Medan björkarne sakta
vagga sina gröna bangen öfver ditt
hufvud, där du i deras skugga bekvämt
tagit plats i hängmattan och öppnat din Idun
för veckan, kommer med ens sömnen öfver dig,
denna lätta slummer, som den ljumma vinden
bär med sig, och som trycker pä dina ögon-
lock likt en kyss, att de ofrivilligt sluta sig.
Och tidningen glider ur din hand, och björ-
karnes hängen vagga och vagga . . . Men själf
är du långt borta, så fort som tankar och
drömmar gå.
Denna gång är det mig du följer, ty jag
ber dig därom. Vi skola ej göra någon
Romresa och nöta icke heller våra skor på
vägen.
»Hvad är det», frågar du så plötsligt och
stannar lyssnande på den smala skogsvägen,
där tallarne och porsen å ömse sidor krydda
luften med helsosamma ångor.
»Det är ljudet af glada barnaröster och
skratt», svarar jag; »unga lungor höras vida.»
»Hvar äro vi då», frågar du åter.
Hade du då icke redan gissat det! Det
klara vattnet, som glimtar mellan stammarne
därborta, är Järsjövikens spegel; den friska
vinden, som möter dig, bär Singöfjärdens
saltmättade luft. Vi skola göra ett besök vid
Boda, vid Iduns skollofskoloni och dela en
dag med våra unga kolonister.
# *
*
Ännu några steg, och vi äro vid målet.
Den lilla bondgården, omvuxeu af björk- och
barrskog, med en bit blommande ängsmark röjd
fri kring knutarne, med den skuggande lönnen
vid grinden, hufvudbyggnadens varma, röda
färg och glänsande hvita fönsterposter — allt
ter sig så inbjudande och hemtrefligt i mor-
gonsolens klara ljus.
Klockan är åtta, och de unga ha nyss sti-
git upp. En djup, tio till elfva timmars
sömn gör de späda kropparne godt efter en
hel dags bad, sysselsättningar och lekar i
denna kraftiga, sökande luft.
Alla fönster, såväl på nedre botten, där
gossarne och de båda föreståndarinnorna ha
sina rum, som en trappa upp. där flickorna
résidera, stå på vid gafvel att fläkta natt-
luften ut ur sofkamrarne. De små ha själfva
bäddat upp sina bäddar, och likt ett väldigt
bålverk i ett af salens hörn ligga nu upp-
staplade alla de numrerade kuddarne, laka-
nen, filtarne och madrasserna, som till natten
i led vid led efter golfvet åter ordnas till
lockande bäddar för trötta lemmar.
Uti förstugan ha, under vederbörlig tillsyn,
de långa raderna af dammiga små skodon af
innehafvarnes egna händer putsats glänsande
■svarta; så i tur och ordning på hufvudet i
tvättfaten; och nu glänsa de unga ansiktena,
redan solbrända och friskhylta af ljus, vatten
och vind, helt rosiga och leende under skär-
mar och brätten.
Snart går den timme, som ännu återstår
till frukosten. En kort, helt kort morgonbön,
en psalmvers, unisont sjungen ur två och
tjugu klara små strupar, en stunds promenad
eller lek rundt om knutarne, gossar och flickor
om hvarandra i endräktig förening, i grupp
eller par om par — och så ljuder plötsligt
den manande hvisselpipan från förstugubron
‘iså’
#9 Ï4Ç.
-’Wv
med det angenäma budskapet, att frukosten
väntar.
Det är i dag ett strålande väder, och man
äter då alltid ute. Två små flickor och två
gossar »ha veckan» — det är en mycket
hedersam och viktig befattning, som fylles
med värdigt allvar. På det långa träbordet
utmed husväggen ha de dukat upp de djupa
tallrikarne i hvita led ; bredvid glänsa ske-
darne, och jättestaplar af bröd resa sig emel-
lan.
Ut från köket kommer jungfru Anna med
den väldiga koppargrytan direkt från elden,
och fram till förstugubron vandrar nu tallrik
efter tallrik att fyllas till brädden med den
hvita vällingen. Sällsynt skall det vara, att
icke samma tallrik gör visiten två gånger,
ibland också tre, innan den lilla munnen
borta vid bordet känner sig tillfreds. Ty af
den enkla, kraftiga maten få de unga äta
rikligt och så mycket de orka.
Om söndagarne bestås till frukosten kaffe
eller chocolad; alla andra veckodagar vexlas
med välling af mjöl, risgryn eller hafregryn.
Efter frukosten följer en timme af ar-
bete och allvarligare sysselsättningar, den enda
på hela dagen. De som »ha veckan», be-
styra om diskningen ute i det fria, och de
små händerna ha redan förvärfvat en riktigt
vacker färdighet att handtera det sköra porsli-
net och handdukarne utan nämnvärda olycks-
fa.ll.
En del af de öfriga flickorna syssla med nål
och tråd till garderobens allmänna fromma,
ty I kunnnn tänka, att här nöts och slits
öfver all beskrifning. Det vill verkligen dag-
lig tillsyn till, för att ej alla knappar skola
strejka och alla linningar släppa taget.
Andra skrifva, rita och läsa. Och fram
och åter mellan de sysslande grupperna gå
de vänliga, vaksamma föreståndarinnorna,
hjälpande till rätta en liten nål här, en
penna där.
* *
*
Hurraaah!
»I dag är det gossarnes tur att bada först!»
Och ut på förstugubron rusar en parfvel,
svängande en knippa hvita handdukar högt
i sky. Åter en ny viktig värdighet: han är
»handduksbärare» för veckan,
j Hvisselpipan kommenderar, och i ett huj
är skaran samlad utanför trappan. Badet
är ett af dagens största nöjen och försummas
ej ens, då regnväder för öfrigt förflyttar må-
len, lekarne och sysselsättningarna inomhus.
Klockan är nu öfver elfva. Det är i det
närmaste en kvarts timmes väg ned till bad-
stället och sjön, en vacker skuggig skogsväg,
som aldrig gärna kunde bli för lång. Så får
man litet motion före och litet efter — bägge
delarne nyttiga ting — och distancen med-
för trygghet, att ej barnen osedda, ett och ett,
löpa ned till vattnet, då lätt någon olycks-
händelse kunde inträffa.
Alla barnen, ledsagade af föreståndarin-
norna, följas åt på en gång. Hvarannan
dag bada gossarne, hvarannan flickorna först.
Den andra gruppen stannar då kvar ett stycke
upp i skogen att invänta sin tur; en half-
timme vid pass drar om för laget.
Ty Tappt går det! Som en blixt äro klä-
derna af; de mossiga stenarne rundt om den
långgrunda lilla viken garneras med lysande
röda strumpor och fladdrande underplagg,
och så glänsa de nakna små kropparne hvitt
i solen.
Hej! Den är något till stolt, som först är
i. Det är icke många sekunder, som skilja
den förste och siste. Och det blir ett pla-
skande och ett stim och ett hojtande af glada
rop öfver viken, och det fina vattenskummet
står som en rök och darrar i solen.
Dock alla äro icke födda till hjältar.
Fyra af de äldre gossarne kunna simma, och
dessa äro naturligtvis högt beundrade af de
öfriga; ja, en, berättade de mig,» hade hop-
pat från tornet ute vid Karlberg, och det är
mycket styfvare än ’kandidaten’ hos Gjörckes.»
Men andra småttingar, särskildt bland flic-
korna, äro ej så förtrogna med vattnet och
ha en smula förfäran för att doppa ned or-
dentligt med hufvudet. Men då komma de
modigare kamraterna till hjälp, och de hålla
dem så troget och beskyddande fast i hän-
derna, att de skola känna sig riktigt trygga,
oeh så — så — prrrr — det bubblar om
öronen och fnysande andfådt dyker det gula
lilla hufvudet upp ur vattnet efter sin första
seger öfver det våta elementet, sin första
dopp!
Ja, visst är, att de äro glada och helso-
samma dessa badstunder vid Edebovikens myn-
ning, dit Kvarkens vågor fritt gå in mellan öarne
med sin genomskinliga renhet och sin stär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0372.html
