Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 1 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374 IDUN 1800
Du måste vara ett, allenast ett,
Men detta helt;
Själf jättekraft blott dvergagärning gett,
När hon blef delt-
p. jSnoilsky.
»Vilhelmina Neruda», säger en framstående
kritiker, »torde vara den samtida violinkonstens
största namn, mindre genom sin teknik, som,
ehuru fulländad, ej är allenastående, än genom
den äkta konstnärliga anda och den smak, som
besjäla hennes spel och komma henne att helt
och hållet uppgå i konstverkets trogna återgif-
vande, utan ringaste rest af personlig bravad
eller effektsökeri. Dessutom förenar hon i säll-
synt grad kvinnans eld och finkänslighet med
en nästan manlig kraft och intelligens.»
Lady Hallé är, som nämndt, numera bosatt
i London. Ur en där utkommande kvinnotid-
skrift låna vi följande skildring af en interview
och ett besök i hennes hem :
»När jag först kom till London», sade lady
Hallé, »på allvarligaste tillrådan af Vieuxtemps
och Joachim, förvånades jag att finna, att det
ansågs nästan opassande, i alla händelser ej
ladylikt för en kvinna att spela violin. I Tysk-
land var det något helt allmännt och väckte inga
kommentarier. Jag kunde inte förstå — det
föreföll mig så Lefängdt — hvarför folk tänkte
så olika här. Så snart jag numera i ett sam-
kväm hör en ung dam spela violin, tänker jag
pä min första konsert och den förebrående nyfi-
kenhet, hvarmed man först betraktade min spel-
ning.»
Medan lady Hallé talar, falla skymningens
skuggor, så att man knappast kan märka den
lekfulla humor, som spelar i hennes ansikte.
Midt under samtalet kommer likväl en kvinlig
tjänsteande in för att tända en stor lampa med
glimmande förgyllning och rosafärgadt glas. Lam-
pan kastar ett varmt sken några alnar omkring
sig, upplysande de pikanta drag, som helt visst
äro välkekanta för hvarje musikälskare. I den
öfriga delen af musikrummet råder blott en
skum »kyrkdager», som väl anstår taflorna på
kaminfrisen af Frälsaren och Jungfru Maria,
som, fastän små, genast draga ögat till sig,
såsom betecknande för lady Hallés fasthållande
vid sin barnatro. Bland smultronfärgade möbler
och dyrbara draperier framstå ur halfdunklet
ytterligare tvänne föremål, det präktiga pianot
i polerad ebenholtz och förgyllningar, med ett
partitur, som sir Charles och lady Hallo just
hållit på att repetera för en konsert samma
kväll, ännu hvilande å notställaren, och ett stort
porträtt i olja af hennes äldste son, klädd i
riddarkostym för en maskeradbal.
Så börjar hon berätta om sina tidigaste barn-
domsår, sina minnen från fädernestaden Brünn.
»Det var för oss barn en fröjd», sade hon, »att
få sitta på orgelläktaren, lyssnande till musiken.
Som ni vet, är det i katolska kyrkor brukligt
att sjunga messan med orkesteraccompagnemang.
Jag minns, att, hur liten jag än var, njöt jag
särskildt af att höra violinerna, och när min
far gaf min äldre bror en liten violin, var jag
mycket afundsjuk på honom. Hvad jag läng-
tade efter att själf ha en liten violin 1 Först
ville inte min far låta min bror låna mig in-
strumentet, emedan han var rädd, att jag skulle
begagna det som leksak. När han upptäckte,
att jag kunde spela på den bättre än min bror,
gaf han mig ett annat instrument. Kort där-
efter flyttade vi till Wien, och där hörde Jansa
mig spela. Då han därpå anordnade en kon-
sert, ville han ovilkorligen, att jag skulle upp-
träda därvid. Jenny Lind, som då stod på höj-
den af sitt rykte sjöng vid denna konsert. Jag
spelade en konsert af de Beriot, och alltifrån
den dagen har jag, utan några afbrott för stu-
dier eller något annat, regelbundet spelat offent-
ligt».
»Och hvilka ha varit edra favoritkompositö-
rer, lady Hallé?»
»Jag vet inte, att jag har några. Bland de
moderna är jag necket förtjust i Droräk, Schu-
mann, Rubinstein och Brahms. Men jag har
i mina dagar varit tvungen att spela nästan
allting. Man kan inte alltid välja sina stycken.
I somliga städer måste programmet nödvändigt
vara populärt.»
»Ack den lilla violinen 1» utropar efter en
paus åter lady Hallé, på nytt hänsyftande på
sina barnsliga lekar. »Vet ni, att jag hoppas
att få igen den. Vid min fars död gafs den
till en gammal vän af familjen. Denna vän
dog nyligen, och jag har skrifvit till hans släk-
tingar och begärt den lilla violinen som en gåfva.
Den är för mig nästan dyrbarare än min ’Strad’.»
»Har er Stradivarius någon historia?»
»En mycket kort, ehuru den anses vara en
af de mest fullkomliga. Den har tillhört Ernst,
som fått den af en engelsk beundrare, ryktbar
för sin violinsamling. Jag var mycket ifrig
att komma öfver en »Strad», då jag hörde, att
detta instrument var till salu hos en välreno-
merad agent i Edinburg. Emedan jag ej kände
till dess ton, utverkade jag mig tillåtelse att få
profva violinen på en eller två konserter. Jag
spelade hos lord Dudley och hade bland andra
åhörare hertigen af Edinburg. H. k. h. blef
mycket förtjust i instrumentet och sade, att om
-jag inte köpte det, skulle han göra det. Jag
anmärkte skrattande, att det skulle vara mycket
illa gjordt, då han redan hade en präktig ’Strad’.
Hertigen föreslog då lord Dudley, att de skulle
köpa violinen åt mig, hvilket de äfven gjorde.» —
I sin svaghet för hundar och sin kärlek för
hemlif har lady Hallé tvänne drag gemensamma
med den engelska kvinnan, och innan hennes
»intervieware» tog afsked, visade hon sig ega
ännu ett, nämligen i sin svaghet för »five
o’doch tea». Jag fick äfven veta, att, ehuru
hon inom sin sfer är en »kvinnorörelsens» ban-
bryterska, är hon ingen af dess ifriga anhängare,
och med nästan komisk ifver och kraft afstår
hon ifrån alla anspråk på rösträtt. Förenad
med en person, hvars ackorder liksom hennes
egna vibrera af snillets makt och inspiration,
egarinna till ett hem, i hvilket allt hvad Lon-
don eger framstående i bildning och rang gärna
samlas — korteligen, en drottning inom musi-
kens värld, är lady Hallé, ett lysande exempel
på sitt köns frigjorda geni, ett exempel fullt
af förebråelser mot det förflutna och rikt på
förhoppningar för framtiden.»
Det största inflytande, som finnes på jor-
den, såväl till godt som ondt, är doldt i
kvinnans hand. A. Monod.
Den råhet, hvarmed många män af högsta
bildning tala om kvinnan, är ofta blott en
följd däraf, att tillfälle fattats dem att för-
värfva djupare inblick i ädla kvinliga natu-
rers lif. H. v. Hartmann.
Tåren.
äg da klara tåren
uppå barnakinden!
Hastigt kom dess svallvåg,
Fort den åter flydde,
liksom daggens droppar
r morgonvinden.
Såg da tårens pärla
i den ungas öga,
då vid altarranden
rörd hon sig nedböjde!
Logo i den stunden
änglar i det höga.
Såg du lyckans solsken
le igenom tårar!
Tvänne hjärtan slogo,
två par ögon glänste,
sökande hvarandra,
uti lifvets vårar ....
Såg du sorgens tårjlod,
då ett hjärta blödde!
Lifvets fröjd var svunnen,
hoppets gnista slocknad,
men i kvalfullt sinne
tåren lättnad födde.
Maria Haquin.
Plats för ”hushållsläran”!
S
eder ärade tidning n:r 27 för i år fin-
nes en uppsats med öfverskrift »Ett
inkast i tjänarinnefrågan» af Hanna
Kamke, däri såväl orsakerna till, som bote-
medlen mot den allmännt öfverklagade okun-
nigheten hos tjänarinnorna, och den till följd
däraf rådande missbelåtenheten med desam-
ma framhållas, och förekomma däri många
behjärtansvärda uttalanden, som, om de af
husmödrarna kunna följas, utan tvifvel skulle
lemna tillfredsställande och goda resultat.
Den, som varit i tillfälle att lefva bland
folkets barn och satt sig in i deras förhållanden,
vet nog, att bland dem finnes mycket godt,
och att deras vänskap och tillgifvenhet äro
ganska lätta att vinna, blott de behandlas
rätt. Detta torde emellertid vara en konst,
som af en del husmödrar aldrig kan rätt in-
läras, liksom det å andra sidan finnes män-
niskor, hvilkas tillgifvenhet ej kan vinnas,
om man än vore fullkomligheten personifierad.
Undantag komma således att gifvas, huru
väl sakerna än ordnas, men man torde i all-
mänhet kunna blifva rätt belåten äfven utan
ett fullkomlighetstillstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
