Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 1 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 375
Det finnes beslämdt inga skäl för ett så-
dant antagande, att den klass af människor,
som kallas tjänarinnor, skulle vara odugligare
än andra, och det torde ännu, åtminstone i
vårt land, vara för tidigt att i den sociali-
stiska rörelsen spåra en orsak till berörda
missförhållanden, helst som dessa redan gjordt
sig gällande, innan allmänheten här hade ens en
aning om socialism. Orsaken torde däremot
säkrare kunna sökas i det sätt, hvarpå upplys-
ningen handhafves och ledes, icke allenast i
folkskolorna, utan ännu mera vid de allmänna
och enskilda läroverken.
Den bildning, folkskolorna för närvarande
lemnar, är ännu ej så hög, att lärjungarne i
allmänhet yfvas däröfver, hvaremot många,
för att ej säga de flesta af dem, som genom-
gått elementarskolorna, anse sig fullärda eller
på god väg att blifva det och finna allt ar-
bete vara under sin värdighet. Med arbete
måste man därvid förstå något effektivt, som
kan föda sin utöfvare, och icke de för flic-
kor vanliga — virkning, knyppling, konst-
sömnad och pianospel — hvarpå endast ett
ringa fåtal kan uppehålla sig. Färdighet i
sådant arbete må visst icke föraktas, men
dess inlärande får ej upptaga afsevärd del af
skoltiden, hvilken bör användas till inhem-
tande af bokliga kunskaper och insikt i
praktiska arbetens utförande.
Huru kunna husmödrarna beklaga sig öf-
ver, att tjänsteflickorna äro okunniga i mat-
lagning m. m., då de veta, att dessa lemna
sina föräldrahem vanligen året efter det de
sluta sin skolgång? Svaret torde kunna gif-
vas indirekt i följande fråga: Huru stora
insikter i allmän hushållslära och matlagning
hade de flesta husmödrar själfva vid tiden,
då de lemnade elementarläroverket eller pen-
sionen"? Ett fåtal kan besvara denna fråga
med »temligen goda»; flertalet med »obe-
tydliga»; resten med »alls inga».
De bättre lottade kunna emellertid låta
sina flickor, efter skoltiden, och innan det
för dem blifver ett oafvisligt behof, inhemta
det nödvändiga af hushållsläran och matlag-
ningen, så framt flickorna därtill hafva lust,
men olyckan är, att denna lust blifver kväfd
af den vid flickskolorna alltför högt uppdrifna
lexläsningen.
I berättelsen »Min första lärarinna» af
Helena Nyblom i samma nummer af Idun
synes, huru en lärarinna gör sig omtyckt af
sina elever, och med hvad hon på lediga
stunder roar dem. Af dessa nöjen framhål-
les ett, »att laga mat, som små flickor ju
ofta svärma för vid en viss ålder».
Detta är fullkomligt sannt, och hvarför
skola flickorna vid den tiden ej öfvas däri,
då flertalet af dem i framtiden nödvändigt
behöfver denna färdighet? Det är rent af
förvånande, att flickskolorna sakna ämnet:
hushållslära, som näst efter konsten att kunna
läsa innantill borde för de flesta vara den
viktigaste.
Om alla husmödrar kände denna konst,
skulle också helt visst förhållandet mellan
dem och tjänarne blifva bättre, än det nu är,
ty då tjänsteflickorna komma ut, är det väl
deras önskan få lära något, och hafva de en
mästare öfver sig, så biträda de nog i all-
mänhet villigt vid göromålen och inhemta
snart så mycket, att de, med endast någon
ledning från husmoderns sida, kunna utföra
de vid ett hushåll vanliga förrättningarna.
Vid arbete äro nog de flesta arbetares barn
vana, men de kunna gifvetvis ej från början
uppfylla de fordringar af mångahanda slag,
som ställas på dem i ett s. k. bättre hus,
I DU N
och det beror då mycket på den första hus-
modern, huru de sedermera komma att arta
sig. Möta dem från början vänlighet och
godhet, så försvinna så småningom den kan-
tighet och det tvära sätt, som de ofta med-
föra från hemmen, hvarjämte de lära sig att
med håg och lust fullgöra sina skyldigheter
gent emot sina nya beskyddare. Det är vis-
serligen deras skyldighet, »att ej blott arbeta
för lönen, utan för tillfredsställelsen att rätt
uppfylla sin plikt», men olika husmödrar hafva
olika fordringar i den vägen, och det är san-
nerligen svårt för en tjänare »att hafva sitt
husbondfolk för ögonen», om hon sällan ser
dem utom i de fall, då de skola utgjuta sin
missbelåtenhet öfver henne. Med en dylik
handledning kan man ej vänta goda resultat.
Det uppfostrande inflytande, som en god
husmoder däremot öfvar på sin tjänarinna,
skulle, då denna en gång själf blifver hus-
moder, återverka på barnen och därigenom
skapa nya, bättre ämnen till tjänare.
Nej, så länge tjänaren ej har råd och hus-
bondfolket ej håg eller tillfälle att lära det,
som nödigt är, så länge kan man ej vänta
bättring i detta fall, och hafva skolorna gjort
sig skyldiga att draga barnen från den prak-
tiska verksamheten, så må de äfven åtaga
sig återföra dem till densamma.
Af folkskolorna kan ej mycket i den vä-
gen begäras, men däremot kunde man fordra,
att undervisniugen i flickskolorna komme att
ledas in i en annan riktning, så att hushålls-
läran finge sin tillbörliga plats bland skol-
ämnena, och att utanläsningen, där denna
fortfarande bedrifves, blifver borttagen, så
att icke barnens dagliga fritid från skolan
behöfde uteslutande användas till lexläsning.
I annat fall dödas den håg och fallenhet,
som en stor del flickor under skoltiden verk-
ligen hafva för de husliga sysslorna.
Om alla, som önska ett bättre förhållande
mellan tjänare och husbondfolk, enades om
att arbeta för införande af en sådan skolord-
ning, att bredvid läsningen inginge ämnet:
»hushållslära», teoretisk och praktisk i de
skolor, som därtill hafva råd, samt genom
föreläsningar och exempel i de öfriga, så skulle
utan tvifvel ett bättre förhållande uppstå,
icke ■ allenast mellan husmoder och tjänarinna,
utan inom hela familjen, där arbetet komme
att befordra helsa och välstånd.
C. B—m.
Jrån dam-världen i Jaris.
Studier för Idun
af Alvar Arfwidsson.
II.
Det »blå blodets» damer.
(Slut fr. n:r 29.)
alongslifvet florerar naturligtvis ej nu i
samma grad som under »1’ancien régi-
J me» eller under kejsardömet, då en
mäktig och lysande aristokrati gaf glans åt
»mondens» salonger, operans loger och Tuil-
leriernas spegelsalar.
Faubourg S:t Germain har i ett half se-
kel förgäfves väntat på sin legitime konung,
och hvad bonapartisterna beträffar, så sjönk
deras sol med Sedan-dagens. Det bonapar-
tiska sällskapslifvet måste dela den napoleon-
ska dynastiens öde.
Prinsessan Mathilde och prinsessan Jeanne
Bonaparte — om hvilken jag förut talat à
propos skönhet — samt några andra, däri-
bland hertiginnan de Mouchv, född Murat
och nièce till exkejsarinnan Eugénie, samt
baron och baronessan Haussman, samla väl
då och då sina trogna, men det blir bara
ett matt återsken från 50- och 60-talet glans-
dagar.
Salonger finns det emellertid ändå, ehuru
ej i den gamla stilen. Det är nämligen godt
om herrar och ännu mer om damer inom
aristokratien, som till hvad pris som helst
vilja ha roligt.
Men det sker på många sätt.
Några skicka efter professorsantikviteter
från Institut de France, hvilka hålla föreläs-
ningar, och skalder, som läsa upp sina 5-akts-
tragedier, tills hela sällskapet stilla och frid-
fullt slumrat in. — Pailleron har satiriserat
denna kategori i sin kvicka komedi »Säll-
skap, där man har tråkigt», där samtidigt
den gamle professor Caro fick tjäna som skott-
tafla.
Andra — och det är de flesta — tillställa
gärna musikaliska soiréer, men ännu hellre
s. k. välgörenhetsbaler, amatörspektakel eller
amatörcirkus (däri grefvinnan X. uppträder
som skolryttarinna och furst Z. som clown!).
Eller också arrangeras vanliga fester — van-
liga fester, men ovanligt fina fester — där
det s. k. »hela Paris» är inbjudet. Men det
vore ingenting med hela härligheten, om man
ej finge sin nya toalett känd. Tidningarna
inbjudas därför alltid, och tidningarna ha ofta
någon förnäm dam till medarbetare i toalett-
branchen. »Etincelle», t. ex., alias grefvin-
nan de Pérony, hvars verkligt spirituella ar-
tiklar man njuter af i Le Figaro. Vid dessa
fester »födas»- också »moder», berättas det;
den ena kvällen fanns det några damer, som
»ej buro en enda diamant», den andra kväl-
len hade ett par hertiginnor små ur anbragta
— i skorna, o. s. v. Moder? Åh, ja, men
de efemäraste af alla moder. De bero all-
tid, äfven de mera stadigvarande af en kot-
teriöfverenskommelse.
Det senaste modet t. ex. att som knapp-
hålsblomma bära blåklint i stället för garde-
nia har helt säkert uppstått så, att några
ungdomar af la jeunesse dorée en afton fått
idén att bära den förstnämnda; de buro den
mangrannt, tidningarna förkunnade det dagen
därpå, och så . . .
* #
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
