Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 8 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3SG I DU N 1890
g*******#**#**************************************#**#***************************:***********
Bevara ditt hjärta med all flit, ty därutaf går lifvet.
JSälomo,
i
WWWWWWWWWW^WWWWWW^WW^WW^W^fW^WW^WWWWWWWWWW^WWWWWWW^WWWWWWWWWWWWWWWWW^WWWWWWWWWWWWWWWWWW
Sitt lifs morgon framlefde hon också i en
ljuf atmosfer af kärlek och blommor, likasom
i en skön lustgård, där hon i rikt mått emot-
tog de ömmaste smekningar af den unga, fagra
modern, af den öfversälle fadern, hvilka ma-
kar då ännu solade sig i sitt äktenskaps pa-
radis, utan aning om den härjande vind, som
så snart skulle förbränna dess grönska.
Den lilla flickan, den sedermera så namn-
kunniga fleuristen fru Emma Fürstenhoff, var
dotter till skalden Carl Johan Lindegren, hvil-
ken, som många af våra läsare troligen känna,
var en af dessa vilsegångne, som vanvårda
och förspilla både naturens och lyckans gåfvor.
Början af Lindegrens bana ingaf de rikaste
förhoppningar, då han efter slutade studier
med lofvande skaldegåfvor, år 1791, ingick i
kungliga kansliet och snart därefter blef se-
kreterare vid kungliga teatern, åt hvilken han
sedermera med framgång och stora förhopp-
ningar egnade sin sångmö.
Under dessa lyckliga förhållanden gjorde
Lindegren bekantskap med den unga och tju-
sande Sofie Silfversvärd, hvilken hos honom
upptände en glödande passion.
Han lyckades vinna hennes hjärta, och, nä-
stan svindlande af sällhet, hemförde han henne
som sin maka till Första, en liten, löfkran-
sad egendom, belägen i Ytter Järna socken,
nära en vik af saltsjön. Första egdes då af
Lindegrens mor, och efter hennes död skulle
han, såsom hennes enda barn, blifva égaré
däraf.
Nu strålade Lindegrens lyckas sol från zenit,
och han förstod också att värma sig i hennes
strålar, hvilka hunnit sin skönaste glans, då
han tryckte den lilla Emma — eller Emilia,
som hon i dopet kallades, till sitt öfverlyck-
liga fadershjärta.
»Ingen herde i Arkadiens dalar, ingen konung
på någon af världens troner eger en lycka,
jämförlig med min!» — hade han vid sin
dotters dop, i öfvermåttet af sin sällhet, ytt-
rat till prosten Gravallius, dåvarande pastor
i Järna.
Och dock, huru snart försvann icke denna
lycka. Lindegrens naturliga ostadighet, den
svartsjuka, som blifvit uppväckt i hans lidelse-
fulla hjärta och den tröst, han därför sökte i
drufvans safter, voro väl de egentliga orsaker,
som redan i Emmas späda år gjorde hans
äktenskap så olyckligt, att hans hustru be-
gärde upplösning däraf, och att hvarken tå-
rar eller böner kunde förmå henne att längre
bära sin boja.
»Allt, allt förslöstes och bortsuddades af
Lindegren, både hustru, tjänst och timlig väl-
färd, ja, själfva hans talang och frihet, så att
han tillbringade sin lifstid på gäldstugan och
dog där i sina bästa år, den 1 maj 1815»,
säger om honom en skriftställare.
Oaktadt allt detta, tyckes han dock hafva
bibehållit en varm kärlek för maka och barn,
därom vittna de många poem, som han både
före och efter skilsmässan skref till sin hustru,
bland hvilka den bekanta afskedssången, af
hvilken vi vilja anföra några rader:
»Farväl Sofie! Yar god emot vår Milla,
glöm gärna mig, men henne aldrig glöm!
O, straffa ej den menlösa, den lilla
för faderns skull, som kanske gjorde illa —
hon är vår flydda sällhets sköna dröm!»
Den lilla Emma blef således tidigt skild
från fadern och det ljufliga fädernehemmets sol
och blommor -— från den frid och de kärle-
kens fröjder, som omgåfvo hennes första år.
»Tag alla blommor med, mamma!», hade
hon bedt, då hon skulle lemna Första.
Fru Silfversvärd, som fru Lindegren nu
mera kallades, flyttade till Stockholm, där hon
i ensamhet, fattigdom och omgifven af de
mörka beskyllningar, hvilka världen så gärna
uttalar öfver en ung, värnlös, intagande kvinna,
framlefde sina sorgliga dagar.
Äfven sitt barn måste hon lemna, ty Emma
blef till följd af behof antagen som foster-
dotter hos mamsell Forslöf, åldtfru hos prin-
sessan Sofia Albertina, hvilken senare med
sitt kärleksrika hjärta fattade ett varmt in-
tresse för den lilla vackra, sydländskt lifliga
flickan, som därför ofta blef efterskickad till
prinsessan, hos hvilken hon lekte och log, likt
en lifvande solstråle. Fru Fürstenhoff talade
ofta under sin lefnad om den mild.i, älskliga
prinsessan.
Under sitt vistande hos mamsell Forslöf
genomgick Emma madame Jacobs skola —
för den tiden en af Stockholms bästa läro-
anstalter — och där utmärkte hon sig snart
för en genialisk, ovanligt snabb fattningsför-
måga, en sprittande liflighet, ett mjukt, ehuru
på skiftande intryck rikt sinne. Hon skref
vers, sjöng visor, berättade historier lefvande
och dramatiskt, i hvilka alltid den mest osökta
och älskliga humor blandade sig.
Huru hennes första ungdom förflutit, är
oss icke bekant; endast det veta vi, att hon
under hela sin lefnad ända in i ålderdomen
med förtjusning talade om denna sitt lifs sol-
skenstid, äfvensom om sin mor, hvilken hon
nästan förgudade.
Till följd af ömsesidig böjelse gifte Emma
Lindegren sig redan vid unga år med A. Für-
stenhoff, hvilken var anställd vid Gustafsbergs
då nyligen anlagda porslinsbruk.
På detta poetiskt sköna ställe bosatte sig
de unga makarna, och där njöt den natur-
älskande Emma med hela sin själs varma mot-
taglighet af sjö, fågelsång och blommor. Men
hon förstod äfven att gifva det inre af hem-
met trefnad, ordning och poesi.
Hennes äktenskap var icke olyckligt, ehuru
ingen egentlig samstämmighet fanns mellan de
båda makarna,ty den ömhet, som bodde på djupet
af Fürstenhoffs själ, gömde sig ofta, måhända
till följd af hans hustrus excentriska lynne,
under en hård yta. Han förborgade således
understundom den kärlek, som varm och tro-
fast följde honom genom hela lifvet, hvilket
gjorde, att Emmas lågande hjärta tyckte sig
andas en kylig atmosfär.
Ovisst är dock, om någonsin hemmets stilla
fröjder, det husliga lifvets enformighet, kunnat
— sedan nyheten mistat sitt behag — tillfreds-
ställa en så lågande själ, som fru Fürstenhoffs
om det icke, med hvilken make som helst, i
längden hade synts henne tomt och otillfreds-
ställande; ty med entusiasm älskade hon mu-
sik, blommor, målning och allt, som skilde
sig från hvardagslifvets prosa.
För att öka sin mans icke så stora inkom-
ster började fru Fürstenhoff montera dynor,
måla vapen för vagnar jämte många andra
finare, kvinliga arbeten, och uti allt, hvad hon
företog sig, uppenbarade sig hennes fina smak,
hennes artistiska sinne, ehuru dessa sysselsätt-
ningar icke kunde tillfredsställa hennes eldiga
och poetiska själ.
Snart lärde hon sig göra vaxblommor, och
denna konst omfattade hon med den kärlek,
hon alltid egnat Floras älsklingar. Hon hann
också snart häruti en artistisk skicklighet, som
hon hoppades skulle för henne öppna den
härliga vy, hvilken bortom fäderneslandets
horisont länge hägrat för hennes fantasis dröm-
mar.
Äfven denna tid klagade man, som man
med ännu större skäl gör i våra dagar, att
ingen artist — det må vara i hvilken branch
som helst — här finner fullt erkännande, upp-
muntran och utkomst, förrän han besökt främ-
mande länder. Äfven detta var ett skäl för
fru Fürstenhoff att lemna Sverige, så mycket
mera som hon inom sig närde den hemliga
förhoppning, att därigenom möjligen komma
i tillfälle att gifva sin son, hennes så högt
älskade John, en uppfostran, svarande mot
hans anade anlag och hennes moderliga önsk-
ningar.
Hennes första resa var till London, där hon
uppehöll sig en längre tid, och hvarest hon
skördade penningar och triumfer. Därefter
begaf hon sig till Petersburg, sedan hon dock
först gjort ett längre besök i Sverige.
I Petersburg tillbringade hon tvänne år,
firad, så väl för sin ovanliga talang, som för
sin fägring, sitt genialiskt älskliga och lifliga
väsende. Hon var där i de förnämas kretsar
så högt uppburen, att man hos furstar och
diplomater täflade om hennes sällskap.
Ifrån Petersburg begaf fru Fürstenhoff sig
till Paris och här i detta de sköna konsternas
land gjorde hennes blommor ett så utomor-
dentligt uppseende, att på en exposition i
»jardin des planless: en af henne gjord vax-
blomma tilldömdes priset — så underligt det
än kan tyckas — framför de naturliga. Nu
började fru Fürstenhoff göra tygblommor och
var snart artist äfven i detta. Hennes blom-
mor voro så beundrade, så eftersökta, att hon
innan kort bildade en stor atelier, hvarest hon
sysselsatte en mängd unga flickor, och där hon
omsider dref sin blomsterfabrikation -i så stor
skala, att hon måste hafva en särskild person
till räkenskapernas förande.
Nu skref fru Fürstenhoff efter sin son. Hon
tyckte sig nu vara i tillfälle att förskaffa ho-
nom den bildning, som höfdes för den sam-
hällsställning, hennes moderliga kärlek för
honom både önskat och motsett. Fadern ville
dock icke ännu lemna honom. Längre fram
tillbringade han dock flere år hos sin mor.
Fru Fürstenhoff, denna så älskliga, så rikt
begåfvade kvinna, tillhörde dock dessa artistiska
naturer, som lefva för ögonblicket, som med
hela sin själ njuta af den goda dagen, utan
tanke på, att andra kunna komma.
Hennes lif var till följd häraf en ständig
växling mellan solsken och dunkel, mellan
öfverflöd och knapphet. Men under alla dessa
växlingar bibehöll hon alltid sitt mod, sitt
humoristiska lynne och saknade aldrig de skö-
naste materialer till de skimrande luftslott,
på hvilka hon hela lifvet byggde; och när ett
hade ramlat eller rättare fördunstat, hade hon
genast ett ännu skönare i beredskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
