Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 8 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 (DUN 387
Hennes medfödda behag, det oemotståndligt
älskvärda och ungdomsfriska i hennes väsende
gjorde henne alltid älskad, sä väl af dem,
som med henne delade arbetet och triumferna,
som af dem, hvilka i salongerna njöto af hen-
nes angenäma sällskap.
Bland dem, som tycktes hafva fattat en
särdeles vänskap för henne, och som nästan
icke kunde undvara hennes sällskap, var miss
Howard, kejsar Napoleons förklarade favorit,
innan han besteg Frankrikes tron. Men se-
dan hon blifvit den rika och förnäma madame
Beuaregard, glömde hon, pä världens vanliga
vis, den älskliga fleuristen, glömde den glädje,
hon njutit i hennes sällskap, och detta så
mycket underligare som hon nu varit i till-
fälle att i rikt mätt visa henne sin vänskap.
Fru Fürstenhoffs bostad var alltid vid ga-
tan S:t Honoré eller i hennes grannskap, och
lika som hon aldrig glömde sitt kära fäder-
nesland och sina svenska vänner, så glömde
hon heller aldrig kärleken till sina blommor.
Hon begaf sig därför nästan hvarje morgon
till Tuilleriträdgärden, hvilken låg i hennes
granskap, för att få se dessa rika och sköna
blomsterland samt inandas deras doft.
Under de många år, som fru Fürstenhoff
tillbringat i Paris, hade hon åtskilliga gånger
besökt Sverige, men under hennes frånvaro
hade hennes mor både gift om sig och dött,
hvilket senare djupt grep den ömma dotterns
själ. I hennes mans hjärta hade en gång
kärleken och längtan efter hans alltid älskade
maka så djupt vaknat, att han insjuknade
och af läkaren ansågs icke mera kunna bli
frisk. Han återvann dock småningom en slags
helsa, men dog tvänne år därefter.
En af fru Fürstenhoffs svenska vänner hade
länge sökt öfvertala henne att lemna Paris
och erbjudit henne sitt vackra och vänliga
hem, beläget på Wermdön; men oaktadt fru
Fürstenhoffs kärlek för fäderneslandet, kunde
hon dock icke besluta sig härtill. Kanske
hägrade för hennes fantasi ännu ett leende
perspektiv — en skimrande aftonrodnad innan
solnedgången.
Slutligen utbröt krigets fasansfulla dagar.
All verksamhet, alla arbeten hade stannat —
ett enda gemensamt intresse sysselsatte alla
sinnen.
Fru Fürstenhoff, lifvad af sin entusiasm,
sitt medlidsamma hjärta, beslöt att offra sin
tid och sina återstående krafter åt de sjuka,
de sårade. Hon begaf sig därför till »am-
bulansen», där hon med sitt varma hjärtas
kärlek och outtröttliga omsorger natt och dag
vårdade krigets offer.
Men denna ansträngning öfversteg omsider
hennes krafter, och hennes eldiga själ, hennes
energiska vilja kämpade förgäfves för att uppe-
hålla dem. Hon insjuknade, men i stället att
man nu borde återgifva henne den ömhet, den
vård, för hvilken hon uppoffrat återstoden afsina
krafter, fördes hon på en bår till hospitalet
la Piété, där hon kärleksfullt och hårdt be-
handlades.
Omsider lyckades det fru Fürstenhoff att
få ett bud till sina vänner, hvilka åter skaf-
fade henne till hennes eget hem, där de hade
tillfälle att se och vårda henne samt anskaffa
en läkare, ehuru de under dessa krigets fa-
sansfulla dagar omöjligt kunde skänka henne
de förfriskningar, efter hvilka hon med otå-
lighet längtade.
Under hennes sjukdom grep henne en så
häftig längtan till Sverige, att det nästan var
det uteslutande föremålet för hennes samtal
och hennes tankar, och då läkaren föreskref
en sträng diet och hon trodde, att det skulle
minska hennes krafter och fördröja resan till
Sverige, afskedade hon honom och antog en
annan.
Hon hoppades nu till följd af sin höga diet
en snar förbättring, och resan till Sverige
hägrade för henne på närmare håll, och dag-
ligen, nästan stundligen frågade hon, när hon
skulle kunna företaga densamma. Man sva-
rade i maj — man var nu i mars — men
så länge sade hon sig icke kunna vänta. Hon
måste innan dess se det kära fäderneslandet,
dess vackra gigantiska granar -— se de vän-
ner, som där väntade henne!
En tanke på döden hade aldrig fallit henne
in — åtminstone hade hon aldrig förrådt denna
tanke. På gränsen till det himmelska fäder-
neslandet tycktes hennes längtan, alla hennes
tankar endast tillhöra det jordiska. Men ack,
hvem vet de tankar, som gömma sig på dju-
pet af en människosjäl — isynnerhet när hon
står vid råmärket mellan himmel och jord.
Fru Fürstenhoff tillhörde dessutom dessa
människor, som frikostigt dela glädjen och
skämtet med sina vänner, men allvaret, sor-
gen och de djupa tankarne endast med den
bäste vännen.
Stilla, utan att hon själf anade det, utan-
dades fru Fürstenhoff sin sista suck, i när-
varo af den bästa, den käraste af sina vän-
ner, fröken Thilda Österberg, hvilken tillika
med två systrar länge arbetat på fru Fürsten-
hoffs atelier, hvilken den förstnämnda i flere
år förestått. Fröken Österberg skyndade nu
till maireriet för att tillkännagifva fru Für-
stenhoffs död och erhålla det bevis, som for-
drades för att kunna begrafva henne.
»Kommunen» hade just nu brutit ut, och
med lifsfara, omgifven af gevärssalvor och
stormande soldater, hann hon slutligen sitt
mål. Men där sade man henne, att hon må-
ste anskaffa vittnen, för att bestyrka sin ut-
sago.
Omsider lyckades hon att bland tumultet
finna en svensk och en dansk yngling, hvilka
lofvade åtfölja henne till mairen.
Under vägen blef dock denne senare gripen
som tysk spion, och man hotade att nedskjuta
honom, hvilket troligen skett, hade icke frö-
ken Österberg efter möda och lifsfara omsider
lyckats genom vittnen bestyrka hans danska
nationalitet.
Redan följande dag, som var en skönt strå-
lande vårdag, fördes fru Fürstenhoffs lik, åt-
följdt af några af hennes trognaste vänner,
mellan höga barrikader och vilda soldathopar
till den stora och vackra kyrkogården »Père
Lachaise», belägen omkring en timmes väg
från hennes bostad.
Vi veta icke, om några blommor — dessa
fru Fürstenhoffs älsklingsbarn — pryda hen-
nes graf, men det veta vi, att hennes svenska
vänner varmt önskade att på den gröna kul-
len kunna nedlägga kärlekens minnesrosor.
Vilhelmina, Gravallius.
Långt ifrån att vara underlägsen har kvin-
nan tvärtom af skaparen blifvit bestämd till
mannens uppfostrarinna och till att dana och
utbilda hans moraliska natur.
G. Garibaldi.
Den enda punkt, hvarpå någon synnerlig
vikt ligger, är, att du har ett sannt kvinno-
hjärta, uppfyidt af lust att lefva, ej för dig
själf, men för andra. A. Monod.
JVEissmocL
®fosensken, som dämpadt faller,
luckorna for fönstret skjutna,
glöd på clieminccns galler,
budoarens dörrar slutna.
Sorlet doft från gatan stiger,
fjärran vagnars rassel ljuder.
(LÄnnars allt omkring oss tiger,
och blott lampan sakta sjuder.
fysta sitta ock vi båda,
lutade emot hvarandra,
iMina blickar dystra skåda,
tankarne så vida vandra.
jtivita, mjuka händer smeka
håret ur min panna sakta.
"Löjen trolskt kring läppar leka,
blåa ögon mig betrakta.
» jHvarför grubbla så beständigt» —
komma orden ljuft och stilla.
» ffr då allting så eländigt
här i världen, vännen lilla?
Sucka ej och rynka pannan,
ej så mörkt och tröstlöst blicka!
jßry dig ej om någon annan
än din egen, kära flicka/»
jtLjartat dock är sjukt och rifvet:
n3ntet mer är som tillförne,
och min väg igenom lifvet
blef beströdd med idel törne.
Jlllt jag gaf, hvad bäst jag tänkte
Under långa nätters• vadia,
SMen för hvad jag ädlast skänkte
världen blott gaf hån tillbaka.
Sol har bleknat, funga skyar
drifva rundtomkring tillhopa,
fjag är trott. Snart stormens byar
vissna löf från grafven sopa.»
fvänne armar, runda, mjälla,
kring min hals sig sakta smyga.
Jfvänne läppar blodfullt svälla,
tvänne ögon tåras blyga.
»filskling, säg mig, livarför klagar
du, att solens ljus är borta?
iAtt de ljufva sommardagar
voro som sekunder korta?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
