Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 32. 8 augusti 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 391
jag från det mig erbjudna tillfället att afgifva pro-
test mot militarismens kräftskada, hvilken förtär
Europas inälfvor och äfven i England är verksam,
ehuru vi äro i besittning af många fördelar, eg-
nade att underlätta motståndet däremot.»
Otto Sjögren.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Det danska kvinnosamfundets samman-
träde, skrifves till Idun, öppnades i måndags af
fröken Anne Brunn, hvilken meddelade att ett
skandinaviskt kvinnomöte skulle anordnas först
nästa år, men att man velat begagna sig af till-
fället, då det sjätte skandinaviska skolmötet vore
samladt, för att höra intresserades åsikt i kvinno-
saken. Främst gällde det här kvinnans ställning
i äktenskapet, ty denna ställning vore i hvarje
land betecknande för det resp. landets civilisation
och frågan om kvinnans politiska rösträtt.
Sedan fröken Elisabet Grundteig valts till ord-
förande, inleddes diskussionen af fröken Alli Trygg
från Helsingfors, hvilken föreslog att möjliga mot-
ståndare i frågan skulle framlägga skälen för sitt
motstånd.
Fru Anna Bugge Vicksell förklarade, att hon långt
ifrån vore motståndare i frågan; men hon ville
framdraga de vanliga grunderna för det motstånd,
som röntes. Dessa grunder sönderfalla i två grup-
per, nämligen sådana, som taga hänsyn till
kvinnan, och sådana, som taga hänsyn till sam-
hället. Många märkliga invändningar hade gjorts.
Största vikten hade väl den invändningen, att
kvinnan i intellektuelt hänseende ej stode tillräck-
ligt högt för att utöfva den politiska rösträtten.
Förhållandena hade emellertid enligt talarinnans
åsikt ändrat sig, i det att kvinnans uppfostran nu
för tiden vore lika god som mannens. Ofta hörde
man den invändningen, att kvinnan ej hade tid
att utöfva den politiska rösträtten. Men kunde
männen få tid därtill, så kunde kvinnorna det
också. Lika ohållbar vore den invändningen, att
kvinnan förlorade sin kvinlighet, så snart hon
inträdde i det politiska lifvet.
Sedan ett par opponenter mot kvinnans politiska
rösträtt yttrat sig, uppträdde fröken Solberg från
Helsingfors med ett af lifligt bifall helsadt anfö-
rande. Fröken S. ansåg, att kvinnan i det politi-
ska lifvet skulle verka uppfostrande, i synnerhet
i human riktning. Hemmet och äktenskapet be-
höfde ej lida därunder.
Fröken Enroth, likaledes från Helsingfors, ansåg
också, att allmän människorätt kräfde kvinnans
deltagande i samhällsstyrelsen.
Härmed slutade diskussionen om denna fråga.
Striden om hjärtan.
Ur ett kvinnolifs historia
af
Johan Nordling,
XVI.
Rose.
(Forts.).
*
huru den lysande festen fortgått långt fram
på natten, så att grefvinnan Stjärne först
vid 3-tiden kunnat draga sig tillbaka till
sin enskilda våning, var klockan blott nyss
slagen sju, då porten åt Trädgårdsgatan sakta öpp-
nades, och Käthe steg ut i den tidiga vintermor-
gonens mörker.
Hela huset bakom henne sof: kammarjungfrur,
betjänter, portvakt.
Tyst, ljudlöst hade hon smugit sig ned utför
trapporna och hade lyckats komma ut, utan att
väcka någon.
Ofrivilligt kastade hon en blick uppåt Sonjas
fönster. Det var mörkt som alla de öfriga i det
stora huset.
Med en rörelse af rysning för den kalla luften
svepte hon den långa kappan noga om sig, fällde
det tjocka, ogenomträngliga floret för sitt ansikte
och vände med snabba steg kosan ned efter Ja-
kobsgatan.
I hörnet af Drottninggatan väntade en täckvagn.
Försiktigt kastade hon en blick in genom den
stängda rutan — en lätt knackning, och suflett-
dörren öppnades inifrån.
»Är det ni, fru Lager?»
»Ja min fru, det är jag.»
* *
*
Grefvinnan Käthe steg upp, och tyst och hög-
tidligt gled det stora fordonet i väg öfver den
mjuka snön.
Man stannade vid Centralstationen. Morgonens
första, gråbleka ljus började att späda ut mörkret,
då de tvänne kvinnorna stego upp för den breda
granittrappan och genom väntsalen trädde ut på
perrongen.
Stationsbetjäningen och ett dussintal hotellpor-
tierer voro de enda personer, som vid den tidiga
timmen befolkade platformen. Man väntade natt-
snälltåget söderifrån.
Efter några ögonblick rusade det bullrande in
under banhallens glastak. Dörrarne slogos upp.
Några omornade resande blefvo synliga och be-
stormades med häftigt anlopp af de skrikande
hotellbetjänterna.
Ifrigt spejande gick Kathe från yagn till vagn,
tätt följd af sin följeslagerska. Ändtligen stan-
nade hon med ett gladt utrop framför den sista,
ur hvilken en äldre kvinna i en främmande och
ovanlig dräkt och med ett sex, sju års barn på armen
just nu redde sig att stiga ned.
»Där har jag er då ändtligen», utropade hon
på engelska; »jag började just bli rädd, att ni ej
skulle vara med. Hur mår min lilla Rose, är
hon mycket medtagen af resan, min älskling?»
»Ja, det har varit en besvärlig färd för barnet»,
svarade den främmande på samma språk i kärf
ton. »Vid de åren bör man få ligga i fred i sin
bädd om nätterna.»
Kathe tog den lilla flickan, som var så sömn-
tyngd, att hon knappt kunde få upp ögonlocken,
och som blott med ett svagt kvidande besvarade
allt tilltal, ur sköterskans armar, vek tillbaka det
hvita floret från ett rosigt litet ansikte och öfver-
höljde det med kyssar.
»Stackars min älskling; nu skall du riktigt få
hvila. Vi köra genast hem till den snälla fru
Lager, som redt i ordning en treflig vrå åt er.
Känner du igen din stygga mamma, liten, som du
ej sett på ett helt år. Hädanefter skola vi vara
mvckettillsammans — mycket ofta tillsammans ...»
jfi *
En half timme senare återfinna vi det lilla säll-
skapet i fru Lagers hem vid Tjärhofsgatan på
söder.
Ett litet arf hade nyligen förbättrat den fattiga
enkans ställning, och Henrik, hennes poetiske unge
herr son, hade i samma vefva en dag, helt jub-
lande och stolt, meddelat modren, att hans prin-
cipal ökat hans lön och belönat fliten med att
befordra honom till förste man för den utländska
affärskorrespondensen. De hade flyttat ned från
den trånga vindslägenheten till nedre botten i
samma hus och hade där en liten våning, i hvil-
ken fru Lager mottog några anspråkslösa inac-
korderingar.
Kathe hade valt denna aflägsna lägenhet för sin
lilla flicka och miss Bly, hennes engelska skö-
terska, dels emedan den fjärran trakten tillät
henne att oftare besöka sitt barn, utan att be-
höfva frukta att bli observerad,’ dels därför, att
Henrik Lager till en början skulle tjänstgöra som
lärare i svenska språket och tolk, då han var
hemma från kontoret.
Det var visserligen ett djärft vågstycke, hon
företog sig, då hon på detta sätt frivilligt när-
made vittnena från gångna dagars hemligheter,
det insåg hon tillfylles. Men den häftiga läng-
tan efter hennes barn hade till sist besegrat alla
betänkligheter; och hon hoppades att genom sin
slughet kunna komma hvarje möjlig misstänk-
samhet på skam.
Om ej rent af till sist ett gynsamt tillfälle skulle
yppa sig att få taga Rose än närmare till sig —•
grefve Stjärne var ju en gammal man — hennes
vilja var hans — blott icke Sonja — — här
svindlade hennes tanke !
Ja, blott icke Sonja ... Som så ofta, ofta förr
reste sig detta namn likt en mur mot hennes
planers framgång. Den fina handen knöts och
pannan färgades af vredens rodnad.
Men nej, hon måste skynda sig åter, om hon
skulle vara hemma innan hennes tidiga utflykt
blifvit upptäckt. Rose sof redan i sin bädd, miss
Bly ordnade provisoriskt de många kappsäckarne
och kartongerna kring det lilla rummets väggar,
och på afstånd från dörren betraktade fru Lager
med nyfiken undran sina nya, hemlighetsfulla
hyresgäster.
Hon hade fått betaldt, lysande betaldt i för-
skott för ett halft år. Men på hennes frågor i
öfrigt lemnades blott sväfvande svar.
Hvem den eleganta unga modren var, som på
detta sätt måste dölja sitt barn, kände hon ej.
Och nu, sedan Kathe nyss lemnat henne, kunde
hon ej ens meddela sig med sina främmande gä-
ster, förr än Henrik till middagen åter kom hem.
Betänksamt skakade hon sitt hufvud, då hon
lemnade rummet. Hade hon dock gjort rätt, när
hon till sist låtit förmå sig af de förmånliga vil-
koren att spela den stumma okunnighetens roll
i hemlighetsmakeriet? I dessa dagar — då det
gjorda dock redan var gjordt — stod ännu mån-
gen strid därom i hennes hederliga hjärta.
Kathe Stjärne stannade åter utanför porten vid
Trädgårdsgatan, när klockan i Jakob slog nio.
Portvakten gläntade nu sömnigt på sin lucka, när
hon gick förbi. Men han kände ej igen henne i
den långa, mörka dräkten.
»Någon af pigorna», tänkte han och vände åter
till sin frukost.
Fem minuter därefter ringde grefvinnan på sin
kammarjungfru. När denna kom in, satt Kathe i
ljus peignoir framför sin spegel, ordnande sitt
hår.
»Lägg upp min frisyr», befallde hon.
XVII.
Make eller fader?
När, Kathe, strålande frisk och med klara ögon
som efter en lång djup sömn, mötte sin man vid
lunchen, förskräcktes hon af hans dystra, förstör-
da utseende.
Af den egendomliga spänstighet, som i natt
på balen så lifligt frapperat hans gäster, syntes
nu ej ett spår. Tvärtom framträdde ålderns ryn-
kor skarpt kring ögon och tinningar, och det låg
en skugga af mörk tungsinthet öfver hela ansiktet.
En misstanke, att han redan hade en aning
om den hemlighet, från hvilken hon nyss skiljts,
korsade som en blixt genom hennes hufvud. Hen-
nes hjärta stannade därvid.
Men ögonblicket därefter sade hon sig, att det
var omöjligt.
Ömt leende gick hon emot honom och betäekte
hans panna med smekningar och kyssar, inställ-
samt som ett barn. Grefven besvarade dem
hjärtligt.
»Hur är det med min egen herre och man»,
frågade hon deltagande. »Du ser missmodig och
trött ut. Säg din Kathe, om något trycker dig.
Jag vill dela allt med dig — det är min kärleks
rätt. Är du sjuk? Har någon ledsamhet träffat
dig?»
Grefvens ansikte klarnar något under smeknin-
gen „från hennes ljumma andedräkt.
»Åh, det är ingenting särskildt, min älskling»,
svarade han. »Jag gör mig blott ibland bekym-
mer för Sonja. Den stackars flickan är sig ej
lik. Ibland känner jag mig, som om jag mot
henne dagligen beginge någon grym orättvisa, och
dock älskar jag henne så högt som någonsin, ja,
så högt som dig, Kathe.»
»Sonja är visst icke riktigt frisk; jag tycker ock,
hon sett klen ut. Jag undrar, om hon ännu är
uppstigen; jag har ej sett till henne.»
»Fröken bad mig just säga, att hon ej kommer
ned till frukosten», inföll Jakob, som ordnade vid
bordet.»
»Jag går upp till henne», sade grefven oroligt;
»det är väl aldrig något allvarsamt.»
Innan han hinner lemna rummet, träder Kurt
Stråle in från Vestibülen.
(Forts.)
Kvinnans rykte kan liknas vid en spegel
af kristall, klar och skinande, men fördunklad
af hvarje fläkt, som når densamma. Den dyg-
diga kvinnan borde behandlas som en relik —
tillbedjas, men ej vidröras; hon borde värdas
och värderas likasom en dyrbar blomstergård,
hvars fägring och doft egaren tillåter andra
att njuta endast på afstånd och igenom järn-
galler. M. de Cervantes Saavedra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0399.html
