Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 8 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N
sedan bladen blifvit tvättade, öfvergjutas de med
olja och ättika och saltas något; detta, som länge
brukats i de södra länderna, har nyligen blitvit
infördt äfven i våra kök.» Linné beskrifver den
ytterligare som i hög grad blodrenande. Här må
tilläggas, att vid insamlingen låter man medfölja
öfversta delen af roten, som sammanhåller blad-
rosetten, och att peppar äfven är nödvändig vid
tillagningen. För dem, som tycka om eller åtmin-
stone föredraga hvitlök, gör denna en ypperlig ef-
fekt. Bäst är då att begagna en s. k. »Chapon
gascogne*, d. v. s. en brödkant, som man ingnider
med hviflök och lägger bland salladen då den till-
lagas, men sedan borttages, då den skall förtäras.
Växten kan för öfrigt användas under hela som-
maren, om man bleker den genom att stjälpa tom-
kärl öfver den, eller låter en sandbädd skyla
bladen.
Hos oss är maskrosen på styf lerjord ett be-
svärligt och svårutrotligt ogräs, som skulle komma
att betydligt minskas, om man toge sig för att
använda den.
(Forts.)
Återskänkt.
Skiss af Mathilda Koos.
(Forts, från föreg. n:r.)
8
röken G-illberg gjorde en omärklig axelryck-
ning, stack bägge händerna i koftfickorna
och gick fram till Signes bädd, där hon en
stund stod tyst försjunken i tankar.
Hon var en något storväxt ung dam med
ett behagligt utseende, som dock stördes af
det tillgjordt karlaktiga i hennes sätt och kläd-
sel. Hennes hår var kortklippt under den
lilla svarta filthatten, hon nyttjade pince-nez,
och en af hennes favoritrörelser var att sticka
bägge händerna i fickorna på sin gråa, tätt
åtsittande vinterkofta.
Asynen af den lilla döda flickan tycktes
djupt gripa henne; tårarne kommo fram, så
att hon måste taga af pince-nez’n och torka
sina ögon.
»Det är så man kan bli galen», utbrast hon
därefter, mera för sig själf, »jorden myllrar af
gamla, orkeslösa gubbar och gummor, som hvar-
ken äro sig eller andra till glädje, af sjuka,
vanskapliga ungar, som man egentligen gjorde
en tjänst med att befria från deras uslalif...
men gud bevars, de få lefva och frodas, . .
under det att en sådan här liten varelse. . .
vacker, begåfvad . . . hon skall bort . .. hon skall
ner i jorden . .. ja .. om jag hade någon tros-
gnista kvar, skulle det här vara ett lämpligt
tillfälle att få den att slockna. . .»
Fru Lundell svarade ej ; frökens betraktel-
ser tycktes ej tilltala henne.
»Vet ni», fortfor fröken Gillberg, i det hon
satte på sig pince-nez’n och vände sig mot fru
Lundell, »jag förstår ej, hur man kan bära en
sådan här sorgi Om jag hade en liten unge,
så förtjusande som Signe, och döden röfvade
henne ifrån mig . . . så . . .»
Hon afslutade ej meningen, men hon stam-
pade med foten och knöt sin ena hand, lik-
som mot en osynlig fiende.
»Nej, jag skulle icke heller kunna bära det»,
svarade frun stilla, »om jag icke hade hoppet
att återse henne. Men det håller mig uppe.
Jag har under mitt lif lidit så gränslöst, jag
har haft så många outhärdliga stunder, men
då har jag alltid tröstat mig med, att det vär-
sta måste gå öfver, att om så och så lång tid
måste det se ljusare ut för mig. Så gör jag
också nu. Jag tänker: om så och så många
år måste min sorg och saknad och längtan
vara slut, och Signe och jag återförenade.»
Fröken Gillberg vände sig bort och smålog
oförmärkt.
»Mycket vackert, fru Lundell», sade hon
något nedlåtande, »vackert och poetiskt som
en saga eller en dikt ... Men . . . men ...»
Hon tvekade ett ögonblick; hon var icke
ense med sig själf, om hon borde störa den
stackars modern i en tro, som, hur enfaldig
den än var, likväl tycktes göra henne lycklig.
Men så kom hon att tänka på, att fru Lun-
dell lefde på en lögn, en nedärfd lifslögn, och
att enda vilkoret för ett sundt och kraftigt lif
är att bortrycka dylikt gammalt ogräs, äfven
om operationen för tillfället skulle göra ondt.
»Men, min goda fru», fortfor hon således
mera bestämdt, »ni får ursäkta mig, jag vill
visst inte förbjuda er att tro på hvad som
helst, om det kan göra er lycklig . . , men . . .
ja . . . har ni ingen bättre och sannare tröste-
grund i er sorg . . . ja, då beklagar jag er
djupt ...»
»Ingen bättre"?»
»Ja, just ingen bättre. Jag, för min del
åtminstone, kan inte tänka mig någonting sorg-
ligare än att sätta mitt hopp, det vill säga
det, som skall uppehålla mig i lifvet, till ett
luftslott, som förr eller senare måste dunsta
bort i —— ingenting. Det är mycket rörande
och poetiskt att tänka, att ni en gång skall
återse lilla Signe som en ängel, sittande på
ett silfvermoln . . . men det är så orimligt, att
jag, rent ut sagdt, inte kan förstå, hur ni, med
ert goda hufvud, kan tro därpå ...»
»Och hvarför inte?» afbröt frun häftigt.
»Om jag just skall återse Signe som en ängel
på ett silfvermoln, det vet jag inte, det har
jag inte tänkt på, men jag vet, att jag på ett
eller annat sätt, i en eller annan form, skall
återfå det barn, Gud tagit ifrån mig. Ingen-
ting i Världen kan rubba denna tro. Och tu-
sen och tusen ha haft samma tro som jag,
tusen och tusen ha tröstat sig därmed i stun-
der sådana som denna.»
»Det är intet bevis. Tusen och tusen ha
också trott på . . . Walhall och fröjdat sig åt
att en gång få träffas där och dricka mjöd
och äta fläsk hela dagarne igenom. Mänsklig-
heten, såväl som indivMen, har haft sin barn-
dom, då den trodde på fabler. Men den ti-
den är förbi, nu ha vi fått en annan Gud att
tillbedja och andra profeter att se upp till... »
Fru Lundell skakade misstroget på hufvu-
det.
»En annan Gud? Nej, fröken Gillberg .. .»
»Jo, just precis, min goda fru. Och den
Guden heter vetenskapen och hennes profeter
heta . . . Edison, Pasteur och deras likar. Det
är vetenskapen, som skall föra mänskligheten
framåt till ljus och lycka ...»
»Och ni tror, att den också kan befria oss
från lidandet?» utbrast frun häftigt. »Ni tror,
att all världens upptäckter kunna skänka mig
en gnista af tröst öfver Signes död?»
(Forts.)
Iduns månadsrevy.
^\en 1 juli undertecknades i Berlin den tysk-
• engelska traktaten om Helgoland och de
[XsJ afrikanska kolonialområdena. De engelska
’-t3-’ oppositionstidningarna påstodo sedan, att
England därjämte genom någon hemlig öfverens-
kommelse »förpliktat sig alt vid Tysklands sida
deltaga i nästa europeiska krig.» Att öfverens-
kommelser »för vissa fall» blifvit ingångna lär,
äfven i de mera invigdes kretsar, anses som gan-
ska troligt.
Att Ryssland och Tyskland befinna sig i ett ky-
ligt, ja till och med något spändt förhållande till
hvarandra, har sedan några år tillbaka icke just
varit någon hemlighet. Kejsar Alexander IILs,
1890
efter hans farfaders föredöme, fullföljda russifie-
ringspolitik har hittills till Tysklands förargelse
hårdast drabbat de Baltiska provinserna, där det
tyska språkets hittills privilegierade ställning ned-
brutits. Liksom till gensvar på Sveriges närmande
till Tyskland •— till en utländsk tidningskorres-
pondent har ju konung Oskar förklarat, att han
aldrig skulle bära sina vapen mot Tyskland —
sträcker sig nu denna russifiering äfven till Fin-
land. Den 5 juli företog kejsar Wilhelm i starkt
regnväder sin afresa från det festjublande Kristi-
ania och befann sig den 6 i stark sjögång utan-
för Kristiansands hamn; den 7 juli publicerades
i Helsingfors det kejserliga reskript, enligt hvilket
det finska postväsendet för framtiden kommer att
sammanslås med det ryska; samma öde kommer
äfven att drabba det finska järnvägsnätet. Att
Ryssland försäkrar sig om ett ledigare bruk af
det finska post- och kommunikationsväsendet är
nog en naturlig sak, helst om ett krig österut
skulle i en mer eller mindre aflägsen framtid fö-
restå. Men därmed är också ett nytt viktigt steg
till Finlands assimilering med det ryska väldet
taget, och denna fråga berör sannerligen vida mer
Sveriges intresse, än hvad fallet på sin tid var
med Schleswig-Holsteins bibehållande åt Danmark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
