Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 22 augusti 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410 I DU N 1800
Stort är blott det, som vet sig1 själft försaka;
Blott den, som gifver allt, får allt tillbaka.
J*. ’J’OPELIUS.
tillräcklig kunskap i handaslöjd, skulle få lära
sådan in. m. Jag ville, att denna undervis-
ning skulle göras så intressant, att de, af blott
kärlek till skolan och arbetet gärna ville komma
och få undervisning på sådan tid, som de, utan
att åsidosätta viktigare värf i hemmen, kunde
uppoffra. I vintras lyckades jag få in en liten
grundpenning till saken på det sätt, att jag
anordnade en utställning af japanesiska konst-
saker, hvilka min son hemfört.
»Själf skall jag offra så mycken tid jag kan
åt saken, men till egentlig lärarinna har jag
en annan person på förslag. Min första upp-
gift är ju att vara min mans hjälp. Han är
sjuklig och för öfrigt den ädlaste och bästa
människa som finnes, så att jag gärna för ho-
nom vill göra allt. Men efter jag är stark
och frisk, vill jag ock göra något för andra,
då han dessutom önskar det. Som jag nu tror
på uppfostrans stora betydelse för mänskligheten,
vill jag gärna försöka draga mitt strå till stacken.
»Men se, där synes båten med min man och
gossarne! Jag måste se till kvällsvarden. Ni
må tro, att jag sköter vårt lilla hushåll i det
närmaste själf och endast håller på att upp-
fostra en tjänarinna då och då.»
Hurn ytterst mönstergillt detta älskliga hem
sköttes, hade jag rikt tillfälle att iakttaga.
»God natt, käraste vän! Gif er god ro i
morgon bittida, ty vi intaga vår frukost först
klockan nio,» sade hon, då vårt lilla glada
sällskap vid half-tio-tiden på aftonen bröt upp.
Redan klockan sex morgonen därpå hördes
dock den omtänksamma husmodern tyst och för-
siktigt gå omkring och ordna i kök och vist-
hus. Solen kastade en bred ljusflod öfver Mä-
laren, öfver täppan och genom balkongdörrarna
in i salen, där frukostbordet stod dukadt, då
jag trädde ut. Värdinnan kom emot mig, glad,
nätt och prydlig i sin enkla dräkt. En känsla
af glad tacksamhet öfver att det dock finnes
goda hem och goda husmödrar kom öfver mig.
Efter frukosten fick jag bese den japanesi-
ska samling, hon förut talat om, och den för-
tjänade i sanning sitt eget kapitel.
Hvilken bjärt kontrast mellan dessa under-
bara broderier i silke och guld, dessa dukar,
mandarindräkter o. d., där ämnen, sådana som
spegelglas och skalbaggsryggar, ingingo i bro-
derierna, men där fållar och sömmar voro yt-
terst groft ihopkomna, och vår egen enkla
kvinnoslöjd, på hvilken jag medförde prof! I
den senare, utan prydnader och broderier, var
hvarje söm, hvarje rynka, ja, hvarje stygn kor-
rekt och vackert utfördt af små skolflickor.
Nu skulle, enligt hennes vackra tanke, den
främmande grannlåten bidraga till, att våra
svenska flickor finge lära sig att väl utföra det
nödvändiga, innan de öfverginge till prydnads-
arbeten, därför hade hon exponerat dessa ar-
tiklar, som hade Japan till fosterland.
Sedan vi kommit öfverens om anskaffandet
af en liten skolväfstol för hennes skola, skil-
des vi under ömsesidiga välönskningar. Vid
ångbåtens afgång kom hon ned till bryggan och
fäste på mitt bröst två de skönaste rosor, en
mörkröd och en hvit med fina, skära kanter
på bladen.
»Farväl!» sade hon, »jag står ej kvar och
viftar» ; och så aflägsnade hon sig.
Rosorna förvarade jag omsorgsfullt och ännu
efter fem dagar stodo de framför mig på skrif-
bordet i mitt hem, där jag satt mig ned, i
tanke att skrifva ett tacksamhetsbref till henne
för den vänlighet hon visat mig.
Posten kom i detsamma, och i ett af mina
bref stod ett P. S. :
»Fru B. har fått ett slaganfall.»
På min ängsliga förfrågan löd svaret: »Ut-
gången oviss.»
Inom kort stod på de dagliga tidningarnas
första sida inom sin svarta ram annonsen, som
tillkännagaf, att fru Emma Gurli Beronius af-
lidit i Strängnäs på Emmadagen 1890. Och
de meddelanden,, de i öfrigt lemnade-angående
den aflidnas lifsgärning, sammanstämde alla i
att känneteckna henne som en maka och mo-
der som få, en sådan, hvilkens stilla inflytande
i de närmastes krets bär en så intensiv kraft
af ädelt föredöme inom sig, att det sträcker
sina verkningar till oberäkneliga vidder där-
utom, såsom kring den fallande droppen den
ena ringen vidgar sig ur den andra öfver in-
sjöns yta. Varmt och verksamt intresserad för
upplysning i alla former, välgörande i, efter
hennes förhållanden, storartad måtto, föreniugs-
bandet i en talrik familj, hvilken hon genom
sin ädla personlighets enande kraft genom tvänne
giften så att säga knöt till ett ■— var fru Be-
ronius en kvinna sådan vi må tillönska vårt
fosterland allt flere och flere.
Emma Beronius, född Nordblad, var vid sin
död något öfver 56 l/2 år gammal och sörjes
närmast af den efterlefvande maken, f. d. kas-
sören doktor Otto Beronius, den allbekante i
Wennerbergs mästerliga sångcykel odödliggjorde
»Glunten», samt en ung son.
I ett föregående gifte var hon förenad med
öfverjägmästaren C. O. Bildt, som afled 1863
och efterlemnade tre söner, den äldste, gross-
handl. Gillis Bildt, bekant för sina resor i Ost-
indien och Kina på uppdrag af Svenska export-
föreningen. Den andre sonen i ordningen, civil-
ingeniören Edvard Bildt, är bosatt i Göteborg.
Max.
Wk.
Grodan.
(En rimmad legend.)
dtljMlrf var en underlig dröm jag hade,
när uti skogen en juninatt
mitt trötta hufvud till ro jag lade
att drömma ljuft om min hjärteskatt.
Ja, säkert är, att det fanns däri
en liten smula af hexeri.
Jag drömde, att efter många öden
och milslång vandring på stenig mark
jag varsnade uti aftonglöden
ett marmorslott i en präktig park.
Fontäner plaskade svalt och skönt
ur rosenhäckar och lummigt grönt.
»Stig på!» de hviskade, när sitt vatten
de sände ned uti silfverstänk,
»stig hara på, här finns rum för natten
och fyllda visthus och vin i skänk.
Och vill du smeka ett fagert skinn —
stig dristigt på; hon är din — ja, dm/»
Besitta, bjudningen hette duga,
ty tom var ränseln och kassan läns.
Och jag steg på, utan ens att buga,
men ingen mötte vid parkens gräns.
Och ingen såg jag, när fram jag nått
till okändt, strålande marmorslott.
» Hallå!» jag ropade inåt hallen,
och ekot svarade doft ha!tå.
»Hallå!» jag ropade uppåt vallen —
ej ekot ens iddes svara då.
Ej hjälpte rop eller bister min:
min mage skrek efter mat och vin.
Er, djupa källrar, jag aldrig glömmer:
i mörkret skymtade fat vid fat;
i silfverkannor jag vinet tömmer —
Hochheimer, Chambertin och Muscat.
Af andeväsen då slottet fylles,
och allting blixtrar, och allt förgylies.
1 riddarsalen står bordet dukadt
och dignar under sitt öfverflöd,
och silfret glänser som aldrig brukadt,
och vinet brinner med dunkel glöd —
och säkert är, att det fanns däri
en liten smula af hexeri !
För vindeltrappan nu upp jag famlar,
där tung är luften af ambradoft ;
när mina tankar med våld jag samlar,
hos jungfrun står jag i höganloft.
En jungfru — nej, det en groda är,
som hvilar ju på sin kudde där.
En groda, ja! — I går afton senast
vi möttes båda vid dikesrand,
då var du groda och det allenast,
när kall du låg i min varma hand.
Men här du spelar prinsessa ju —
är jag förtrollad eller är du?
Då stiger sakta ur väggar och golf,
när klockan spöklikt dånar sitt tolf
öfver sofvande park och speglande vik,
en smältande, smekande ljuf musik.
Och oemotståndligt min kraft är fången
af midnattsklockan och hexesången;
jag kysser grodans spräckliga skinn
och hviskar: min är du, min — ja, min!
Hexeri eller verklighet —
hvilket ej rätt jag vet!
I mina armar håller jag en kvinna,
bedårande till form, till hy, till hår.
Jag kysser rosor, och jag andas vår,
när emot hennes mina läppar brinna.
Tag alla världens fröjder och dem gjut
i gyllene pokal, och drick den ut —
den töm uti ett enda drag —
du njöte tiondelen ej som jag!
I dessa ögons djup jag drunkna vill
och hviska skälfvande: dig hör jag till,
du, mina drömmars okända gudinna —
du som från groda i ett nu blef kvinna. . .
Och lutan hon tar i sin hvita hand
och binder min tanke i toners band:
Vill skönhet du fånga och njutning få •—
var modig då!
Vill lyckan du vinna, så våga ett språng —
den nås en gång!
Vill vishet du lära, vill stark du stå —
försaka då!
Morgonsolen in i skogen strömmar
och förjagar nattens alla drömmar.
Men i gräset, där jag legat har,
liten groda ännu glömt sig kvar.
I de gyllne ögon ser jag in —-
så, farväl då, sängkamraten min!
Daniel Fallström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
