Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 37. 12 september 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446 I DU N 18ÔÔ
Ingen människa är sâ obetydlig, att hon ej kan vara viss pä,
att hennes exempel antingen kommer att göra gagn eller skada.
jS. jSMILES.
ivW^ÏŸÏÏWWWWz^WWWfW&fWWWfWWWWWWWWvWWïWWWWWWZŸWWr&flïWfWWWW&éWWWWfWWWWWWîfŸWWfWWŸWWWWÏWŸWfW*
i något af ministerhotellen (jag minns nu ej
hvilket) . . . klockan hade slagit två och allt.
var till ända . . . mrs C. ämnar sig till den
nattliga telegrafstationen vid Rue de Grenelle
för att sända Daily News en skildring af
baltoaletterna, men, o ve! — —■ nedstigen i
Vestibülen, upptäcker hon, att ett oväder ut-
brutit, och att en snöstorm far piskande fram
öfver gatan, som är täckt af ett flere tum
högt, ohyggligt slask.
I baldräkt, med sidenskor och crepeklädning,
men — utan vagn\
Situationen var allt annat än angenäm, det
måste medges! Men hvad var att göra? Hade
hon föresatt sig att beskrifva de andras toa-
letter, så skulle det ske, om också hennes egen
blefve obrukbar på kuppen! Och så sveper
hon själen kring hufvudet och styr kosan till
Rue de Grenelle, ensam, midt i becksvarta
natten, med sina balskor vadande i snöslask.
— Det är ett hjältedåd, äfven det!
* *
*
Jag anhöll en gång att för Iduns räkning
få göra mrs Crawford ett besök, och i ett
älskvärdt bref bjöd hon mig välkommen till
Daily News pariserbyrå, n:r 5 Rue du 4
Septembre.
En kvinlig korrespondent i världsstaden
Paris, en dam, om hvars bragder och oför-
skräckthet man berättat mig så mycket — var
detta verkligen hon? ... Ja, hur ofta är det
icke man i fantasien konstruerar upp en före-
ställning, som verkligheten sedan skall gäcka!
Mrs Crawfords yttre tyder på allting annat än
»ett emanciperadt fruntimmer». Hon är sna-
rare typen för en gammal rar tant, hos hvil-
ken vi som barn fått sitta i knä, och som gif-
vit oss »namnam», mycket namnam, långt
mer än vi någonsin förtjänat. Ansiktet strå-
lar af lifslust, ögonen af skälmskhet och hen-
nes sätt att vara förråder en sällsynt förening
af bonhommie och finhet.
Det hela gör intryck af ungdomlighet och
vigor. Blott håret skvallrar om . .. åh nej,
inte är det själfva åren, som kastat dit de grå
stänken — ty Emily Crawford är ej- lastgam-
mal — det är ett lif af hårdt och oafbrutet
arbete.
Ty hon är ej blott en glänsande begåfning, hon
besitter äfven en arbetsförmåga som få. Dagen
tillbringar hon med arbete antingen utom hus
—■ interviewer, sammankomster o. d. — eller
i sitt hem i det tysta Parc Monceau-kvarteret;
och under kvällen, ej sällan ända till sent på
natten, finner man henne lutad öfver sina pap-
per i arbetskabinettet på Daily News byrå.
Hon berömmer sig af att under trettio år
aldrig ha tagit en hvilodag.
Emily Johnstone är född i Irland.
Som barn var hon olik sina jämnåriga. Hon
höll sig undan från deras lekar, hennes tan-
kar och ord voro ej deras, hon älskade hvar-
ken dockor eller granna kläder, och man kal-
lade henne vanligen »den besynnerliga Emily».
Hvad gjorde hon då? Hon läste. Hon läste
historia — bland annat Voltaires »Karl XII
af Sverige» — hon läste Shakespeare och
Walter Scott.
Från och med fem års ålder lefde hon bland
sina böcker, för sina böcker. Hon slukade
allt, hvad hon kom öfver, och hennes läsetörst
var osläcklig. »Jag tror ej,» säger hon själf,
»att en haschisch-dyrkare kan ha samma njut-
ning af sin rökning, som jag hade af mina
böcker!»
* *
Men det var vid sidan af böckerna någon-
ting annat, som bidrog att tidigt utveckla hen-
nes själsanlag i en bestämd riktning: förhål-
landena inom hemmet.
Fadern var en god, men i affärer obetänk-
sam man. Och det var med bäfvan för sina
barns framtid — familjen var stor — som mo-
dern såg sin mans en gång rätt ansenliga för-
mögenhet försvinna genom lättsinniga spekula-
tioner. En farbroder sökte tillförsäkra modern
åtminstone någon del af egendomen, innan den
fullständigt smälte bort, och det var i anled-
ning häraf som ej sällan långa diskussioner i
hemmet utspunno sig om kvinnans eganderätt.
Emily lyssnade alltid i en vrå till dessa
samtal, och mycket däraf slog rot i hennes
unga sinne.
Hon erinrar sig dessutom från barnaåren en
del små hvardagshändelser, som, äfven de,
trots sin komiska obetydlighet, ej voro utan
inflytande på hennes framtida själsriktning. När
t. ex. modern bad en af bröderna uppläsa ett
kapitel ur bibeln, valde han alltid med slug
pojkaktighet ett stycke, som började med:
»Kvinnan vare sin man underdånig», eller nå-
gonting dylikt. — En gång blef den lilla djupt
upprörd vid att höra två af bröderna sins-
emellan tala om, att »det ej funnes ett enda
ställe i bibeln, som bevisade, att kvinnan egde
själ». — Hon påminner sig en annan gång, då
hon läst Scotts »Lady of the Lake» och i en
skogsbacke med smärta satt och grubblade
öfver, huru hon skulle kunna förbättra sin
moders lagliga ställning gent emot fadern, och
om ej detta möjligen kunde ske, genom att hon
— den lilla —- fore till London och vände
sig till drottningen, liksom Elisabet en gång
i tiden hade vädjat till ryska tsaren.
* *
*
Hur Emily Crawford bief journalist?
Hon hade tillbragt några år i Paris, dit man
skickat henne i skola, då några privatbref till
en väninna föllo i händerna på en engelsk
tidningsutgifvare. Frapperad af stilens verve
och originaliteten i åskådningssättet, bad han
miss Johnstone sända hans tidning bidrag.
Hon gjorde det med fullständig framgång.
De engelska bladens färglagda skildringar
och myckna prat om »ruttenheten» i pariser-
förhållandena hade länge harmat henne. Hon
ansåg jeremiaderna mer än öfverdrifna vid
sidan af allt det stora, det nobla och gediget
goda, hvarpå världsstaden vid Seine, trots sina
fel, i alla tider varit och än i dag är så rik,
och som korrespondent blef det hennes ledande
princip att skildra allt såsom det i verklighe-
ten var, osminkadt.
Hennes af en omedelbar, frisk och person-
lig stil kännetecknade pariserbref — hon afskyr
den konventionella tidningsstilen — började
snart ådraga sig uppmärksamhet, och korre-
spondensanbud tillströmmade från flere häll.
Giftermålet (1864) med mr Crawford, Daily
News’ korrespondent, minskade hvarken hen-
nes arbetslust eller hennes förmåga. Tvärtom.
De båda makarne arbetade tillsammans och kri-
tiserade hvarandra ömsesidigt. Måhända har
hustrun skrifvit allra största delen afmannens
förträffliga korrespondenser.
Vid mr Crawfords död erbjöds också plat-
sen åt henne.
Emily Crawfords briljanta touche igenkännes
dessutom i många andra blad än D aily News,
såväl engelska som amerikanska, däribland
New-York Tribune, dit hon hvarje vecka
sänder en färgrik skildring af pariserlif och
pariserseder.
* *
-l"
Journalistens tunga och oftast otacksamma
arbete har för henne underlättats genom den
sympati, hon i Frankrike mött. Ingen pariser-
korrespondent -—• knappast Times’ mäktige
Blowitz undantagen — har såsom journalist
så stora privilegier som hon, och ingen blir i
ministerierna mottagen på ett så förekommande
sätt som »Daily News’ fru Crawford».
Sylvain.
Klosterarbete.
on ger åt pärlor dess rätta bruk,
hon syr dem in uti altarduk.
Hon bländas ej utaf guldets glans,
hon syr det in uti helgonkrans.
Ur rymden tonar em fågelkör,
men sångens jubel ej henne stör.
Hon märker knappt, att Guds jord är grön
och klosterlunden så lummigt skön.
Så blek och smärt i sin hvita dräkt
hon tycks med spädaste liljan släkt.
Men öfver muren, hvars springa täcks
af lätta rankor, en blomma räcks.
Och klangfull röst, något dämpad, ber:
»Du sköna helgon ej sömma mer.
Ditt vackra kors är ju färdigt, barn,
bort, bort med pärlor och gyllne garn.’
Den fina rankan med drufvor blå
snabbt vuxit ut under fingrar små.
En enda klase blott återstår,
tids nog Guds moder sin prydnad får.-»
Så varm och klangfull hans stämma ljöd.
Hon teg, men kinden blef vackert röd.
>->När än mitt öga sig stjäler hit,
det ser med sorg på din tysta flit.
Det ser med sorg pa din ungdomsros,
din fagra helsa, som flyr sin kos.
Än är ej doket din bruddräkt, kom,
och vänd till lifvet och glädjen om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0454.html
