Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 12 september 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 447
Gör på din fåfänga möda slut,
gå ut bland blommor och sol och njut.»
Nu kindens rosiga färg försmalt,
hon ser på korset och svarar kallt:
»Nej, fåfäng möda det aldrig är
att bringa Herren en gåfoa skär.
Hvad gör, om kinden är blek och tärd?
Jag aktar fägringen blott för flärd.
På jungfruns altar jag lägger from
min ungdoms blomstrande rikedom.
Och må jag vissna i lifvets vår,
blott Herrens tempel jag pryda får.»
»Du bleka svärmerska, hör då, hör:
Guds skönsta helgedom du förstör.
Hans tempel bryter du ovist ner,
i mänskomurade hvalf tillber.
Du böjer i brinnande böner knä
inför hans bild ntaf brokigt trä.
Men för hans afbild af kött och blod
tycks dig den soliga luft för god.»
Men fromt hon sluter sitt öra till
för sanningsord som för glädjedrill.
Och muren tätas, och aldrig mer
en blomma faller till jungfrun ner.
För alltid skiljas de unga två,
Det skära offret fullbordas så.
Men många, många år efteråt,
då i ruiner vid vandrarns stråt
det rika klostret förbytts, ännu
i kyrkan näst intill finner du
en gammal altarduk, sömmad skönt,
än lyser silket båd’ rödt och grönt.
Den fina bården med drufvor blå
än sträcker ut sina rankor små.
Pärlkorset finns där, och glorian har
ännu en gyllene strimma kvar.
Och blicken dröjer så gärna vid
det vackra minnet från fordomtid.
Man räddar spillran från glömskans haf,
cn konstnär ritade mönstret af.
Det sprides vidt öfver stad och land,
det går beundradt ur hand i hand.
Slätt ingen kan mellan stygnen se,
den fromma gärningens lust och ve.
Men alla se, att hvad fliten sår
med stilla offrande sinn’ — består.
Anna Knutson.
Ett rent kvinnohjärta, ett modershjärta, är
i sanning det starkaste, oegennyttigaste och
mest brinnande pä jorden, emedan det kan
fördraga allt, utom att se sig bringadt till van-
makt och glömska, utom att se sig lemnadt
till pris ât en afsöndrad, öfvergifven lefnad
och åt liknöjdhet. A. Martin.
Många kvinnor hafva nog förstånd till att
tala i rätt tid; få hafva förstånd att tiga i rätt
tid- J. J. Rousseau.
Naturliga anlag.
Ä
änge nog har det mänskliga samfundet
blifvit förliknadt vid en organism eller
en mekanism, där hvaije organ, hvarje del
eller fiber, där hvarje fjäder, dref eller hjul, till
och med hvarje kugge har sin gifna bestäm-
melse och måste i enlighet därmed samverka,
om ej maskineriet i sin helhet skall halta eller
alldeles afstanna. Är denna liknelse någor-
lunda träffande, så följer däraf, att hvarje
kall här i lifvet, så vidt det afser det helas
väl eller i allmänhet behöfliga och nyttiga
saker, är aktningsvärdt alltifrån politikerns,
vetenskapsmannens och teknikerns mera kom-
plicerade ända ned till daglönarens och tjäna-
rens enkla värf, såvidt de skötas med plikt-
trohet, ordning och ihärdighet. Genomföres
denna tanke i sina yttersta konsekvenser, så
skall den gifva stöd åt den allmänna aktning
för allt arbete, äfven kroppsarbetarens, som
vår tid redan i viss mån börjar erkänna, och
som skall grundlägga det människornas all-
männa brödraskap på jorden, som man hittills
fåfängt predikat i kyrkorna och med vexlande
politiska institutioner sökt åstadkomma. Här-
af följer ock för samhällets olika flockar, eller
familjerna, den lärdomen, att föräldrar ej böra
drifva sina barn att följa samma bana, de
själfva gått, eller öfver hufvud att inslå på
banor, som ensamt tillfredsställa deras äregi-
righet eller fåfänga, samt för samhällets enk-
laste länkar eller individerna att noga ransaka
sina tycken och anlag för framtida verksamhet,
så vidt de ej skola blifva förfelade existenser
och tillbringa ett lif utan glädje för dem
själfva och utan verklig nytta för andra.
Man kommer alltså ovilkorligen till den
slutsatsen, att de naturliga anlagen borde vara
afgörande för hvarje människas val af lef-
nadsriktning. Huru många tusen äro ej de,
som först vid mognare ålder och då ingen än-
dring vidare står till buds, kommit under fund
med, att de egentligen passat för något helt
annat och där skulle haft den framgång, som
de nu nödgats försaka.
Huru många redan blifna studenter gifves
det ej, som utan vidare eftertanke vandra om-
kring till föreläsningar af olika slag, utan att
kunna besluta sig för någon viss fakultet, och
ofta sluta med att blott efter nyck eller af nöd-
tvång egna sig åt ett studium, som för dem
alls icke egnar sig eller endast medför ytliga
resultat. Huru mycket klokare skulle det
icke varit, om dessa i tid afvikit från den s.
k. lärda vägen och egnat sig åt praktiska
värf, där deras medfödda anlag kommit till
full utveckling och där, som erfarenheten nog
utvisar, en säkrare och mera tillfredsställande
lefnadslott kommit dem tillgodo?
Vända vi oss åter, som här väl företrädesvis
bör komma i fråga, till kvinnosidan, så huru
många qvinnor finnas väl icke, som tillbringa
sitt lif i ett slags andlig dvala, utan att un-
dersöka, hvartill skaparens alstringskraft egent-
ligen ämnat dem och huru äfven de böra fylla
den uppgift, som blifvit dem anvisad? Vår
åsikt är nämligen, att hvarje människa af na-
turen fått någon egenskap, högre eller lägre,
med hvilken hon företrädesvis skulle kunna
gagna och framstå öfver den vanliga medel-
måttan, om hon blott förmådde fatta och följa
den gifna impulsen. Huru många fruntim-
mer i en förmögnare lefnadsställning slarfva
ej bort sitt lif i vällefnad, nöjen och fåfäng-
liga omsorger, utan att betänka, det försynen
på dem ställt högre fordringar, att richesse
så väl som noblesse oblige, samt att rikedom
snart nog blir farlig att ega, om man ej för-
valtar den på ett sätt, som kommer äfven
andra, de nödlidande, samhället och staten till
nytta ! Huru många, i mindre bemedlad ställ-
ning, ockra icke på föräldrarnes arbete, så län-
ge dessa lefva, lära sig ingenting af egentligt
gagn och nödgas efter deras frånfälle ligga
släktingar till last och i underordnade, med
deras anlag, föga öfverensstämmande sysslor
uträtta det ringa de förmå?
»Godt», säger ni, »allt detta veta vi förut,
men hvilka medel vill ni föreslå att råda bot
på det onda?» — Vi svara med att hänvisa
på det redan sagda. Vi tillråda först och
främst att ej vara granntyckt vid valet af
hvarje barns blifvande lefnadsriktning, då
alla ställningar äro goda, där man med ärlig-
het och arbete kan underhålla sig, samt att
från början fästa noggrann uppmärksamhet vid
de naturanlag, som på ett eller annat sätt röja
sig hos de unga.
Hvad den förra delen af detta svar beträf-
far, så framgår tydligen, att den förmögne bör
låta sina barn lära så mycket, som hans bättre
tillgångar det medgifva, helst insikter och för-
måga erfordras, för att till eget och andras
bästa rätt sköta och förvalta det goda man
eger, men ännu mer emedan rikedomen är
vansklig och ofta skenbar, så att ingen vet,
om ej dessa barn förr eller senare nödgas
anlita egna krafter för sitt uppehälle. Den
mindre bemedlade måste, så långt hans krafter
sträcka sig och äfven med försakelser, skaffa
sina barn all den undervisning och öfning, som
kunna stå tillbuds, ty tiden fordrar kunskaper
och skicklighet på alla områden. Men i bägge
fallen må man fästa afseende mera vid bar-
nens anlag, än vid sina egna önskningar, be-
sinnande att det gäller deras framtid, att det
som göres med lust och håg alltid lyckas bäst,
samt att intet yrke, då det rätt och redbart
bedrifves, vanhedrar sin man, då däremot man-
nen kan vanhedra sitt yrke.
Hvad åter den senare delen af svaret eller
vårt egentliga ämne angår, så medgifves, att
stora svårigheter ofta uppstå för uppfattningen
och bedömandet af barns olika anlag. Un-
dervisningen vid våra allmänna läroverk och
skolor är och måste till en viss grad vara af
en nivellerande beskaffenhet, så att lärjungarne
öfver hufvud, som man säger, stöpas i sam-
ma form. Man kan ej vid ordnandet af en
skola, dess läroämnen, lärotider, klasser o. s. v.
undvika det reglementariska och schematiska,
som måste gälla för alla, och ju större antal
elever en lärare har att sköta, dess svårare måste
det för honom blifva att utforska och taga
hänyn till hvars och ens särskilda anlag. Dock
stå äfven på denna väg, genom förtroligare
beröring med lärarne och egna oftare besök i
skolan åtskilliga upplysningar att vinna, ehuru
då merendels blott om sådana anlag, som
öfverträffa de öfrigas och gälla dessa lycklige,
för hvilka naturen redan från början synes
ha utstakat en bestämd lefnadsriktning.
Men skolan är ej allt, och föräldrar må ej
anse sig ha gjort nog genom att ditsätta sina
barn. Skolan är blott ett hjälpmedel, och den
egentliga uppfostran, den för lifvet bestämman-
de, grundlägges oftast och säkrast i hemmet.
Exempel och föredömen i det senare, föräl-
drarnas förhållande sinsemellan och till andra,
lifvet och vanorna där verka ej litet på ut-
vecklingen af de naturliga anlagen vare sig
till godt eller ondt. Det tillkommer alltså
föräldrar, som verkligt ifra för sina barns väl,
att i första hand vara uppmärksamma på sig
själfva, så att från dem inga dåliga impulser
gifvas, samt att i öfrigt med största uppmärk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
