Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 19 september 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462 1 DU N I860
Det är icke undantag, men regel,
Att mången mänsklig brist, som jag beler,
Är — hvems? Hvem annans, om ej min och er,
I fall vi se oss oförstäldt i spegel?
p. yf. ft. jStrandberg.
och egnade sig fortfarande ät lärarinnekallet.
Yid tjugusex ärs ålder gifte hon sig med Thos.
Leavitt från Boston, och denna stad blef nu
hennes hem. Tio år senare finna vi henne
helt och hållet hänvisad till sina egna krafter
för sitt och sina tre små flickors uppehälle.
Åter började hon undervisa, som vanligt med
utmärkt framgång.
År 1880 lemnade mrs Leavitt skolan och
hängaf sig uteslutande åt nykterhetsarbetet,
särskildt verkande att göra allmänhetens sinne
emottagligt för en på vetenskaplig öfvertygelse
grundad måttlighet. År 1883 anmodades hon
att resa till Sandwichsöarna. Oupphörligt hade
därifrån kommit uppmaningar att en W. C.
T. U.-kvinna skulle komma till deras hjälp.
Då hon begaf sig af på sin mission, undslapp
henne ej ett enda ord om uppoffring. Hon
bokstafligen »arbetade sig fram» från Boston
till San Francisco, öfverallt på sin väg efter-
lemnande de bästa minnen och spridande väl-
signelse i sina spår.
Den 16 november 1884 begaf sig en passa-
gerare ut från San Francisco på en opröfvad
färd. Trettiofem dollars och en biljett till
Honolulu utgjorde all hennes egendom; men
hennes förtröstan till försynen och kärlek till
medmänniskor kunde ej uppmätas. Denna pas-
sagerare var ingen annan än mrs Leavitt,
som gick ut som missionär för de ameri-
kanska kvinnornas nykterhetsförbund för att
knyta denna mäktiga organisations band rundt
om jorden. Hennes första verk var att orga-
nisera en förening i Honolulu med 32 med-
lemmar. Hon stannade där till i början af
1885 och for därifrån till New Zeeland. Där
stiftades 11 föreningar. Därefter gick resan
till Japan, Kina, Siarn, Singapore, Burmah,
Ceylon, Mauritius, Madagaskar och därifrån
till England. Från England gick hennes resa
tillbaka till Afrika för vintern, och därefter
har hon arbetat på Europas fastland och i
Palästina.
Nu hafva vi henne här. Skola svenska
kvinnor ej med glädje räcka henne sina händer?
Hon har dock utfört ett stort och ädelt verk,
och äfven där ej de absolutistiska principerna
delas, skall erkännas allt det goda, som följt
i dessa sträfvandens spår.
Från Europa ämnar sig mrs Leavitt till
Sydamerika, så att ännu år torde förrinna, in-
nan hennes döttrar få se sin moders ansikte
åter. Hon har hållit öfver 1000 möten och
organiserat närmare 100 olika föreningar. Hon
har talat till ett trettiotal folkslag af olika
tungomål och begagnat ett och ett halft hun-
dratal tolkar för att göra sig förstådd. Hon
har talat med de flesta regenter i de land,
hon besökt, och blott två gånger blifvit nekad
audiens — en gång hos kejsaren af Tasmanien
och en gång hos ministern för kejsarinnan af
Japans hushållning.
Det är väl den första gången, som en kvinna
ensam har dragit ut på en sådan tur. Men
det gifves dess bättre kvinnor med en energi
och fasthet, som ej vika för några vansklig-
heter. De amerikanska kvinnornas nykterhets-
förbund har danat fle*e storslagna karaktärer.
Främst bland dem står Mary Clement Leavitt.
Den aktning och beundran, en karaktär och
gärning af så upphöjd art öfverallt förvärfvat
Mary Leavitt, ej minst naturligtvis från hennes
eget kön, togo sig ett vackert och känneteck-
nande uttryck, då vid afslutandet af federa-
tionskonferensen härstädes Fru Andersson-Meijer-
helm å deltagarnes vägnar som ett minne och
en taeksamhetsgärd till henne öfverlemnade en
kartong, hvilken i stilfullt guld- och färgtryck
bar följande engelska inskription:
I have given my life to tliee
and every day and hour is thine.
What thou appointest let it he,
thy will is better, Lord, than mine.
Se hafYetl
Æ)e haftet, se haftet, det väldiga vida,
■wmß3 del kungliga stolta, det skimrande blå!
O, att som en viking på yster Blida
få ila dit ut ur sin kvalmiga vrå,
att, fri ifrån fångsel och trängsel och tvång,
dår jagande draga som örnen en gång
under böljornas sång!
Se haftet, se haftet! Hvad underlig maning,
livad hemliga bud därifrån till min själ!
Jag ryggar därvid som för svindlande aning,
men dragés magnetiskt allt närmre likväl.
Hvad är det? Hvad spänner, hvad bränner
min håg
vid stupande djupet, vid våg bortom våg
i oändliga tåg?
Se haftet, se hafoet! Hur soligt det glänser,
hur tjusande leende vinkar dess bryn!
O, att som en svan i dess rymd utan gränser
få drömmande glida mot hägrande syn,
att saligt, af längtan och trängtan i brand,
där hamnande famnas å gyllene strand
invid himmelens rand!
C. V. Modin.
Samtalsämne.
Af Ave.
jet var en dag, eller rättare afton, emel-
lan jul och nyår, som major Holger och
hans fru hade en liten bjudning, blott för hu-
sets närmaste vänner. Majoren eger ett vac-
kert herresäte i en bördig trakt, där tre järn-
banor stöta samman vid den närbelägna sta-
tionen; man behöfver ej ängsligt vänta på släd-
före som förutsättning och vilkor för en bjud-
ning till majorens.
I lilla salongen var en krets damer och her-
rar upptagen af det behagliga göromålet att
skala apelsiner, bedöma smaken hos tre à fyra
olika sorter utsökta äpplen samt leka Viel-
liebchen med krakmandel.
Man kallade dock leken »Filipin», och så
försvann det betydelsefulla i spelet*; sådant
händer äfven i andra saker, när utländska se-
der blindt efterapas.
»Se här en präktig Filipin! Vill fröken
Adler våga ett spel med mig? Vi träffas ju
åter på trettondedagsbalen hos öfverstens.»
»Jag leker aldrig Filipin;» — hon dröjde
småleende på det förvridna tyska ordet — »ty
antingen är det en vadhållning, och dylika af-
skyr jag, eller är det ett sätt för herrarne att
öfva sig i glömska — Nej, herr ryttmästare,
håll vad med någon annan!»
Afslaget gafs i dämpad ton, men major Hol-
ger, som ifrigt lutat sig fram för att syna den
ovanligt stora tvillingmandeln, uppfattade or-
det vad.
»Apropos vad, mitt herrskap,» sade han,
vändande sig mot det öfriga sällskapet, »så
slog vår kronofogde i går vad med Möller på
Björkhult och det om en sak, som inga kristna
människor förr än nu kunnat komma i tvist
med hvarandra. Kronofogden påstod nämligen,
att ingen kvinna ännu på flere år kommer att
inväljas i vår sockens skolråd; Möller vågade
en flaska champagne på, att vi få in en, om
icke två kvinliga ledamöter vid nästa val.»
»Nå, och hvem tror majoren vinner vadet?»
frågade friherrinnan Augusta von Ziegelstein,
jämkande på en rosenfärgad lampskärm, så
att skimret därifrån flög som en morgonrodnad
öfver hennes ansikte.
»Möller vinner otvifvelaktigt, ty saken bör-
jar ju bli starkt modern.»
Friherrinnan började skala ett äpple, hon
tycktes ej ha lust att upptaga majorens ytt-
rande.
»Du är nu en gång för alla en kättare i
kvinnofrågan, Holger,» sade majorens fru små-
leende.
»Misstag, min vän; jag kan blott ej för-
draga, att allvarliga ting göras till rena mode-
saker. Hade vi här i socknen en eller ett
par kvinnor, som verkligen tänkt öfver skol-
angelägenheter och kunde yttra sig klart och
redigt i sak, så skulle ingen hellre än jag se,
att de blefve invalda i skolrådet, ty ingen af
oss män kan så noga som en mor eller en
äldre syster veta, hvad som i undervisningsväg
lämpar sig för barnaåldern. Men, som sagdt,
jag känner ingen mer än mor Karin, rusthål-
lare Bengtssons hustru, som tänkt något öfver
dessa saker, och af henne skulle man på ett
sammanträde ej kunna utpressa tre ord.»
»Hvarför se sig om bland bondhustrurna?
Här finnas ju flere bildade damer i socknen. »
»Bildade damer!» brusade majoren upp.
»Bror Klint vill väl ej inbilla mig, att en dam
ur våra kretsar, som ej har mer än ett helt
ytligt begrepp om allmogens och fattigmans
hemlif, tankegång och andliga ståndpunkt,
skulle ha ett förnuftigt ord att säga i hvad
som rör undervisningen i folkskolan?»
Allas blickar riktades ofrivilligt mot friherr-
innans plats. Majoren bet sig förlägen i musta-
schen ; en paus hotade att inträda, fröken Ad-
ler skyndade sig att förebygga densamma.
»Vet major Holger ej, att jag står på för-
slag att inväljas?» Hon såg varmt leende på
den häftige mannen. »Blir jag vald, så af-
säger jag mig ingalunda uppdraget.»
* Vielliebchen, ordagrannt: mycket älskade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
