Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 19 september 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 IDUN 463
»Oaktadt major Holgers kritik öfver sock-
nens bildade damer!» Friherrinnan klöf sitt
äpple med en viss energi, olik hennes vanliga
blida väsen.
»Fröken Adler räknar jag sannerligen ej till
dessa —» Ett allmänt skratt afbröt den ohjälp-
lige majoren, men ännu en gång kom fröken
Adler honom till hjälp.
»Jag gör ej heller anspråk på större ut-
märkelse än att nämnas som jämnbördig med
mor Bengtsson i fråga om kännedom i skol-
saken.»
»Just det, just så menade jag!» utbrast ma-
joren. »Ni två äro ena kättare i läran om
mångläsning och examensspektakel i barnsko-
lorna. Ni två ha bildat er en egen mening,
grundad på iakttagelser och erfarenheter: mor
Karin och fröken Adler studera barnundervis-
ningens verkningar och frukter i hemmen, mitt
herrskap, och ej vid förevisningarna i skolan.
Ritsch, ratsch, höger, venster, takt, tu!»
»Väntar då major Holger af oss dam ... jag
menar af fröken Adler och mor Bengtsson, att
de skola reformera vårt undervisningsverk ?
Jag tyckte eljes, att majoren nyss kallade da-
mernas inväljande i skolrådet för en ren mode-
sak. »
»Det gjorde jag, friherrinna, men det var,
så att säga, profetiskt, ty jag förutser, att en
hop manliga mul . . . lvadar framdeles komma
att, utan hänsyn till om en kommun har några
kvinliga förmågor eller ej, föreslå det högst be-
titlade fruntimret, antingen det så är riksdags-
mans-mor eller — eller en dam ur societeten,
bara för att det skall se bra ut, frisinnadt,
liberalt och allt det där. Och så få vi äfven
här in en skimrande flik af den väfnad, hvaraf
’kejsarns nya kläder’ tillverkas — äkta svenskt
skenväsen nämligen.»
Majoren steg upp, gick fram till sin dotter
och bad henne spela ett stycke.
»Konversationen blir mera taktfull med till-
hjälp af pianomusik,» hviskade han till en
äldre dam med en fläkt af galghumor. Han
var medveten om att ha groft försyndat sig
mot sällskapstonen. Nu följde han sin dotter
in i musikrummet bredvid salongen.
»Det är för väl, att ej min man är i skol-
rådet; han tar alla saker för varmt. För min
del ser jag i det här inväljandet ej mera eller
mindre än en ny form af artighet och upp-
märksamhet mot oss damer . . . Några drufvor,
Augusta, de äro ej sura. — Ah, där ha vi
Holgers älsklingsstycke ! »
»Hör ni på musiken, fröken Adler?»
»Nej, herr ryttmästare, jag hör på konversa-
tionen hur den stiger och sjunker i takt med
musiken. Pauserna äro svårast att afpassa;
de komma så oförmodadt. . . Så, nu slutade
stycket! Bifall, tacksägelser — och så ett
annat offer till flygeln.»
»Spelar icke ni?»
»Aldrig på bjudningar. Jag försökte en gång,
men höll upp så snart samtalet kom i fart. ..
IIvem är det nu?»
»Friherrinnan Augusta. Nu krossar hon
majoren med sin talang. Att han ej visste... »
De två samtalande hade begagnat pausen
emellan musiknumren för att draga sig in i
vinterträdgården, där en grupp UDgdom slagit
sig ned.
»Jo, han visste, att friherrinnans val blifvit
satt i fråga; därför blef den präktige gubben
het, och jag såg ingen annan utväg att rädda
situationen än att på skämt framställa mig
själf som kandidat, men det hjälpte honom
föga. Och kanske det var så godt, att den
sanningen blef så öppet uttalad och s& skarpt
betonad, som nu skedde.»
»Att hon är en nolla?»
»Nej, icke det, utan att om kvinnan, öfver
hufvud taget, skall deltaga i allmänna angelä-
genheter, är det de väljandes plikt att därtill
utse sådana personer af vårt kön, som verkli-
gen ha ett upplysande ord att säga i förelig-
gande saker. Att i denna särskilda angelägen-
het söka använda oss som en ny slags deko-
ration i samhället, vore icke allenast en ny
råhet, utan tillika ett gyckelspel, som komme
att hämna sig värre på vår ungdom, än hvad
som redan skett genom att utestänga oss från
allt deltagande i undervisningsfrågor.»
»Fröken menar?»
»Att äfven den bästa sak kan, just i själfva
början, tanklöst ledas in i ett falskt spår, till
stor skada för hela framåtskridandet.»
»Det var i alla fall ett heroiskt steg af frö-
ken Adler att hålla sköld för majoren. Endast
frökens ungdom kunde afvärja damernas miss-
tanke, att ni själf önskade blifva vald.»
Den unga kvinnan betraktade ryttmästaren,
som om hon nu för första gången såg hans
verkliga ansikte. Hon förstod med ens, att
hvad som för henne var en allvarlig, foster-
ländsk sak, för honom blott var ett — sam-
talsämne. Tyst vände hon sig om för att gå
tillbaka in i salongen. Musiken hade upphört,
hela sällskapet var samladt kring friherrinnan
von Ziegelstein, som med färdighet och behag
utförde en del små kortkonster.
»Viel-liebchen!» hviskade ryttmästaren smäk-
tande och räckte åter en tvillingmandel åt frö-
ken Adler.
»Det är bittermandel, herr ryttmästare. Lem-
nom dem ! Har ni sett det nya sällskapsspelet?»
»Det är tråkigt.»
»Kanske, men det ger uppslag till samtals-
ämnen,» sade hon med ett vemodigt leende.
Om kläderna fatta eld.
f
et inträffar så ofta förskräckliga olyckshän-
delser, förorsakade genom eld, och därför
tro vi, att några meddelanden om hvad som
bör göras, ifall man skulle fatta eld, möjligen
kunde rädda något dyrbart lif.
Dessa råd kunna ju vara särskildt välbehöfliga
för fruntimmerna, som äro mest blottställda för
denna fara. Deras kläder äro icke blott tillver-
kade af mer lättantända ämnen än männens, utan
de fladdra omkring dem i och utbreda sig på ett
sätt, som gör dem mycket mer utsatta för att
råka i eld än herrarnas åtsittande kostymer.
Om någon bland våra läsarinnor vid något till-
fälle skulle göra den förskräckande upptäckten, att
det brinner i hennes kläder, hvad skulle hon då
göra?
»Springa efter vatten», höra vi någon svara.
»Ropa på hjälp», säger en annan. »Ringa häf-
tigt på klocksträngen, är hvad jag skulle göra»,
svarar en, som är van att ringa på sin jungfru
för allting. »Rulla in mig i en matl.a eller filt»,
svarar en stillsam och förståndig flicka. Detta är
otvifvelaktigt ett förträffligt sätt att utsläcka lå-
gorna — när tid och tillfälle medgifva.
Men vi vilja nu tala om ett annat sätt att gå
till väga, som nästan alltid kan fullföljas och ofel-
bart lyckas, om det utföres i tid — d. v. s. i
samma ögonblick, ni upptäckt, att ni brinner.
I ert sofrum, i salongen, köket eller utomhus
— bvarsomhelst nästan kan ni lägga er ned rak
lång och rulla er omkring, öfverallt där ni ser lå-
gor. Dröj inte för att ringa först; spring inte ef-
ter vatten, och framför allt, om lifvet är er kärt,
spring ej för att ropa på hjälp. Var öfvertygad
om, att ni kan göra mer för er själf under de
första dyrbara sekunderna, innan elden riktigt gri-
pit omkring sig, än alla anhöriga och vänner till-
sammans .sedermera förmå uträtta. Om ni blott
vill hafva mod att, vare sig ensam eller i säll-
skap, genast ligga ned och rulla er, så kan ni ut-
släcka elden bättre än någon annan kan göra det,
så länge som ni står upprätt. Genom ett enkelt
experiment kan ni måhända själf öfvertyga er
om detta förhållande. Påtänd en sticka och håll
den under ett par sekunder i lodrätt ställning,
med den brinnande ändan nedåt. Den svedande
hetta, som ni då känner bränna edra fingrar, ger
en svag föreställning om den brännande smärta,
som erfares å ansikte och hals af någon, hvars
kjolar råkat i brand. Men lägg ned den brinnande
stickan i kakelugnen t. ex., och ni skall då finna,
både att den brinner mycket långsammare, och
att ni utan smärta kan hålla i den icke brinnande
ändan, så länge den ej lyftes ur den horisontella
ställningen. Vi se således, att man, genom att
lägga sig ned, skyddar ansikte och händer mot
lågorna, och om ni varit rask och ej förslösat
några dyrbara sekunder med att springa efter
hjälp, kan ni helt visst släcka elden själf och
utan att blifva skadad.
Följande historia är hemtad ur verkligheten in
i minsta detalj. Den är ett beundransvärdt exem-
pel på mod och sinnesnärvaro under förhållan-
den, som skulle förskräckt de flesta.
En ung flicka, iklädd en tunn, hvit balklädning,
önskade komma åt en bok på öfversta hyllan af
en hög bokhylla, som stod på byrån i hennes
sofrum.
Hon steg därför med tillhjälp af en stol upp på
byrån, på hvars bortre ända hon ställt ett ljus.
Emellertid beräknade hon icke, huru långt kjolarna
skulle breda ut sig, då hon stod emot bokhyllan.
Det första hon märkte, var rummets briljanta
upplysning. Tänk er hennes fasa, då hon upp-
täckte, att hon själf var den brinnande fackla, som
upplyste rummet.
De flesta flickor vid hennes ålder skulle hafva
rusat skrikande ut ur rummet för att söka någon,
som kunde hjälpa dem —• någon som kunde släcka.
Om hon gjort så, skulle hon efter all sannolikhet
blifvit bränd till döds och möjligen också orsa-
kat, att andra blifvit brända. Men på ett mycket
förståndigare sätt hjälpte hon modigt sig själf.
Naturligtvis hoppade hon strax ned från sin upp-
höjda ställning, och så snart hon uppnått golfvet,
hade lågorna redan vunnit sådan häftighet, att
de flammade upp i hennes ansikte, men oaktadt
spetsarna af hennes långa, mörka ögonhår blefvo
svedda, hann elden icke skada henne, så ögon-
blickligt kastade hon sig ned på golfvet. Genast
erfor hon lindring, då hon intog den horisontella
ställningen. Hon berättade sedermera, att hon
ämnat taga upp en matta och svepa om sig; men
hon fick ingen tid härtill, ty lågorna flammade
omkring henne, äfven då hon låg. Icke ens då
förlorade hon ett ögonblick sinnesnärvaron, utan
rullade sig tappert fram och tillbaka ; öfverallt
där hon såg några lågor, rullade hon öfver på
dem och släckte dem sålunda. Så hastigt skedde
allt detta, att oaktadt hela tarlatansklädningen var
uppbränd, förblef likväl stärkkjolen inunder all-
deles oberörd af elden.
Elden kan inte brinna utan luft; att utestänga
luften alltså eller, med andra ord, att kväfva el-
den är ett ännu säkrare sätt att släcka den än
att hälla vatten på lågorna, ty det tar lång tid
att fullkomligt genomdränka en person med vat-
ten, och tills detta är gjordt, fortfar elden att
brinna; men om man lägger sig ned och rullar,
kan man fullkomligt släcka lågorna på några se-
kunder.
På samma sätt om ett barn fattar eld, så slut
det utan fruktan intill er, med lågorna närmast,
och lägg er ner med det. Om ni icke trycker det
nära intill er, skall ni icke lyckas utsläcka elden ;
men då ni ligger bredvid det, så svep edra egna
kjolar tätt omkring barnet, och om ni blott kan
rulla det på lågorna, skall ni genast kunna kväf-
va dem.
Ingen, som gör den upptäckten, att hon brinner,
kan i samma ögonblick af förskräckelse och ån-
gest tänka ut bästa sättet att handla; vi vilja
därför uppmana hvar och en att klart fatta sitt
beslut på förhand, så att genast vid upptäckten
af lågorna den tanken måtte flyga genom ens
hufvud: i>Jag måste lägga mig ned oeh rullat.
Vi hoppas allvarligt, att ingen af våra läsarin-
nor någonsin måtte få anledning att bruka den
regel, som vi nu försökt att hos dem inskärpa,
men om så skulle hända och de hafva själfbe-
herskning nog att genomföra den, så skola de
helt säkert blifva tacksamma att hafva lärt en så
enkel metod att öfvervinna en så fruktansvärd
fiende.
Kvinnans huslighet, särdeles i omsorgen för
det dagliga, måste likna urets dolda driffjäder.
Ordningen måste såsom närvarande gifva sig
tillkänna i stilla harmoni, likasom visaren stilla-
tigande angifver timmar och minuter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
