- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1890 /
480

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 26 september 1890 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

480 IDUN 1890
den tillkommit endast såsom relief åt skildrin-
gen, likasom »gränden», som i själfva verket
var en mycket täck allé utmed Oxtorget i
Lund ocli nästan midt för skolans fönster.
Men skamvrån var ju nödvändig för den för-
skräckliga gråtscenen och gränden för mötena
med skolpojkarne och få väl närmast betraktas
som hvad man plägar kalla »poetiska friheter».
Och söndagarne, ja, visst voro de kanske
bra stilla och allvarliga för barn ; men så odräg-
liga, så förskräckliga, som de skildras i »Sol-
nedgången», kunde de endast vara för barn, som
kommo från hem utan all religion. Man fick
visserligen gå i kyrkan, ibland en, ibland två
gånger, men man fick promenera, man fick
skrifva bref, man fick leka — jag har själf
varit med, då föreståndarinnan lekt boll med
oss om söndagskvällarne. De andra kvällarne
var det hennes innerliga sträfvan, att vi skulle
sluta våra lexor så tidigt som möjligt, så att
vi skulle kunna läsa någon rolig bok tillsam-
man, såsom Grims och Andersens sagor etc.,
och aldrig, nej aldrig lät hon oss sitta uppe
och brodera om kvällarne, tvärtom brukade
hon att tvärt skicka oss till sängs kl. 9, an-
tingen vi kunde våra lexor eller ej — och jag
vill ej säga, att hon afräknade detta sitt åt-
görande följande dag, då det ej gick.
Hon var långt ifrån en fiende till lek och
ras. Jag tror, att jag aldrig sett någon skratta
så hejdlöst som hon, då vi på frikvarten lekte
»vattna gåsen». Jag kan se henne, när jag
vill, där hon i sin gungstol satt och med ifver
för det ena eller andra partiet följde lekens
gång och hennes bländhvita tandrader framlyste
och hennes svarta ögon blixtrade af nöje. Och
vår tur var det att ligga dubbla af skratt, då
hon deltog i leken och med en oefterhärmlig
humor och mimik »bjöd till kattens bröllop».
Att hon någongång, då eleverna föllo på den
idéen att midt under arbetstiden leka blind-
bock, sade, att hon ej kunde tillåta något så-
dant, är väl ej så besynnerligt; jag tror visst
icke hon skulle gjort det, om det skett på
fritimmarne.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
Teater och musik.
Kungl. operan gaf i måndags för första gången
under det nya spelåret Mozarts härliga opera »Fi-
garos bröllop». Rollbesättningen var med ett un-
dantag densamma som i våras. Figaros parti, som
då uppbars af hr Nygren, hade nu öfvertagits af
hr Edberg, hvilken om ock ännu en viss tung-
het hvilar öfver hans spel och den talade dia-
logen, dock i sångpartiets utförande gaf mycket
goda löften för framtiden. Den vackra och klang-
fulla rösten är ännu ej fullt utvecklad, men gjorde
sig i detta parti bättre gällande än i något af de
föregående, som den unge sångaren härstädes ut-
fört. Fraseringen är i allmänhet god.
Priset för aftonen togs naturligtvis på kvinno-
sidan. Såväl fruarna Östberg och Edling, som frö-
ken Jangstedt skördade det lifligaste och mest väl-
förtjänta bifall. Beträffande de båda förstnämnda
är man nu i allmänhet van att såväl i sång som
spel finna det bästa presteras. Så ock nu. Och
en mera skalkaktig och liffull Chérubin än fröken
Jungstedt kunna vi knappast tänka oss. Enligt
vår åsigt är hennes uppfattning af rollen fullt
riktig, och i vokalt hänseende var hennes utfö-
rande af partiet ännu bättre än i våras.
Grefve Almaviva hade i hr Johanson fått en
föga tillfredsställande representant, och hr Rund-
berg gjprde alldeles för mycket väsen af sin lilla
roll. Öfriga partiinnehafvare skötte sina platser
oklanderligt. I sin helhet gick operan mycket bra
under hr Hennebergs ledning, Såväl solisten-
sembler som kör och orkesternummer gingo för-
träffligt. Den nästan fulltaliga publiken gaf upp-
repade gånger sitt lifliga bifall tillkänna. Blom-
mor saknades ej heller. Operan gafs för 246:te
gången — det högsta antal som någon opera
uppnått härstädes.
» Cavalleria Rusticana» är namnet på en 1-akts-
opera, som för närvarande med stormande bifall
uppföres å Italiens lyriska scener. Nämnda opera
kommer under säsongen att upptagas å härvarande
kungl. opera jämte en repris af »Nürnbergerdockan»
med en ung dansk sångerska som debutant i
Bertas parti.
K. Dramatiska teatern har på repertoaren återupp-
tagit de fyra 1-aktspjäserna »Kapten Puff eller
Storprataren» (med hr Baeckström i titelrollen),
»Exemplets makt», »Hjärterdam» och »Han är
inte svartsjuk», I dag, fredag, gifves »Cbamillac»,
i morgon, lördag, »Förlåt mig», »Exemplets makt»,
»Hjärterdam» och »Han är inte svartsjuk» samt
på söndag »Lilla svärmor». Måndagen den 29
dennes gifves för första gången »Barnet», komedi
i en akt ef Georg Nordensvan samt »Härrskapet
»Moulinards», lustspel i 3 akter af Valabrégue och
Ordonneau.
Filharmoniska sällskapet har nu börjat sitt nya
arbetsår. Under den nya säsongen ämnar säll-
skapet bland annat uppföra »Den heliga familjens
flykt till Egypten» af Max Bruch, »Brudfärd» af
Karl Valentin, »Jephtas dotter», legend ur gamla
testamentet, af Ad. Jensen, »Requiem» med svensk
text, af Johannes Brahms, samt flere nyare körer
à capella. Sällskapet kommer att vid sina kon-
serter erhålla biträde af en stor orkester, som
längre fram på hösten börjar sin verksamhet här-
städes under ledning af kapellmästaren Andreas
Hallén. Liksom under sällskapets föregående ar-
betsår kommer abonnementsteckning äfven nu att
ega rum.
Literatur och konst.
Det heliga landet och bibeln; af teol. d:r Cun-
ningham Geikie. På Tortsten Hedlunds förlag i
Göteborg utgifves för närvaranee häftesvis en svenk
upplaga af detta engelska arbete, som i sitt hem-
land rönt ett stort och välförtjänt erkännande.
Den solida utstyrseln oeh de talrika, synnerligen
konstnärliga illustrationerna göra verket redan i
yttre måtto till ett praktverk och en prydnad för
biblioteket i hvarje hem; komma så därtill de inre,
väsendtliga egenskaperna af en liffull och färg-
mättad stil och framställning, som böra göra fram-
gången för d:r Geikies arbete viss äfven här hemma
hos oss, där säkerligen icke intresset är svagare
än annorstädes för det sagorika Österlandet, där
civilisationens vaga stått och hvarifrån utgått den
religion, som genomtränger allt hvad i våra dagar
bär namn af humanitära sträfvanden och social
utveckling.
Arbetet utkommer — med ett häfte à 25 öre
hvar fjortonde dag — i omkring 40 häften.

*


»De vises sten» eller framtidens läkekonst; af
Justus. Sthlm. R. Blœdel & C:o. »En bok för
alla friska, som ej vilja genom sjukdom förlora
sin helsa, arbetskraft och lif» har förf. kallat sitt
arbete, och han tillegnar det »svenska mödrar».
Vi anse det för vår del väl värdt att läsas och
begrundas. Det är det från Tyskland utgångna,
moderna systemet af en nalurenlig läkekonst,
synnerligen genom vattenkurer och dietiska åt-
gärder, som här varmt förordas. Och den, som
känner de enkla naturliga lagarne för sjukdomars
väsen och behandling, han skall vid sjuksängen
stå lugn och trygg, viss därom, att han i kampen
mot döden har på sin sida en bundsförvandt, som
är vida mäktigare än alla apotekets droger —
naturens egen läkekraft.
Theodor Blanche konstsalong, lnträdesafgiften
till utställningen af italienaren Simonis kolossal-
målning »Alexander den store i Persepolis» har,
för att bereda en större allmänhet tillfälle få se
detta storslagna konstverk, blifvit nedsatt till en-
dast 50 öre under den korta tid detsamma ännu
är utställdt.
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
Räddad.
Berättelse för Idun
af
Elena
ed för byvägen kom en ung flicka. Hon gick
fort för att hålla sig varm i den skarpa köl-
den; en rodnad låg öfver kinderna, ögonen
glänste, då och då drog ett leende öfver läpparne.
Häradshöfding Berner hade svårt att hinna upp
henne, där han fick sikte på henne från stora
landsvägen. Nere på bron öfver ån hann han
henne slutligen.
»God middag, fröken Elna!»
Hon hade icke hört hans steg och spratt ovil-
korligen till något litet, men leendet lyste upp
hela hennes ansikte, när hon räckte honom handen.
»Fröken har hemtat posten; så många bref»,
sade han småleende och pekade på packen i hen-
nes hand.
»Ja, och icke ett enda till mig, är det icke
sorgligt?»
Hon mötte hans blick med ett så skälmaktigt
ögonkast, att de måste till att skratta båda två.
»Låt mig bära dem åt er, så får ni sticka hän-
derna i muffen, det är kallt.»
Han tog brefpacken, och så bar det af vägen
framåt, under det de pratade och skrattade som
två glada barn.
Öfver granskogens mörka bälte i vester, där so-
len sjunkit, låg ett rödt sken, som gaf värme och
färg åt det gråa landskapet. Men endast för en
kort stund, det fick snart vika för vinterdagens
tidiga skymning.
De hade kommit in på allvarsammare ämnen,
och nu som alltid kom den gamla bitterheten och
hånet öfver världens gång fram hos Ivar Berner.
Det var lycka, de talade om.
»Tro mig, fröken, somliga människor äro ska-
pade till lycka, andra till olycka», sade han i
denna bittra ton, som alltid upprörde henne så.
»Det kan ni icke mena, häradshöfding Berner,
ni får inte mena det», svarade Elna häftigt,
»huru skulle ni kunna lefva lifvet med tron på
en så orättvis Gud?»
De voro framme vid grinden. Berner svarade
icke genast. Så böjde han sig ned för att bättre
se hennes ansikte i den tilltagande skymningen.
»Ni blir säkert mycket lycklig.»
Han talade så lågt, att hon knappast uppfattade
orden, men hans långa, sökande blick gjorde henne
så underlig till mods.
Han räckte henne brefven.
»Farväl, fröken Elna!»
Hon kände hans varma hand kring sin egen ;
hvarför släppte han den icke igen? Hon vågade
icke se upp, hon blef så underligt varm, det var
som om blodet brände i hennes ådror, men hon
kunde icke tänka. — Så släppte han plötsligt hen-
nes hand och gick. Hon såg honom försvinna
nere på vägen.
Då, när han var borta, kom det som ett troll-
slag öfver henne, hvad hon stundom dunkelt anat,
vissheten om, att han älskade henne, att han
skulle bedja henne blifva hans hustru. Hon knäppte
hop händerna i en ovilkorlig ångest, gång på gång
steg upp ur djupet af hennes själ en bön till Gud,
att det icke skulle hända ännu, icke ännu! Hon
var icke värdig honom ; hon kunde icke bära en
sådan lycka; den skrämde henne; hon förtjänade
den icke. — Icke än ! Icke än ! Men midt under
bönen kom åter igen öfver henne en känsla af
outsäglig lycksalighet öfver att vara hans, hans
egen.
Hemma på sitt rum satt Ivar Berner i mörkret
och tänkte. Det hade kommit en sådan stillhet
öfver honom efter de sista veckornas oro. Nu
måste hon förstå, att han älskade henne, och
bara den tanken gjorde honom lycklig. Han hade
, gifvit sin själ i hennes händer, och hon måste
älska honom tillbaka.
Så kom det för honom, när han hade sett hen-
ne för första gången. . Han hade helt hastigt, fram
på våren, blifvit skickad till Ulleryd för att sköta
en kamrats tjänst. Doktor Ruth bodde alldeles i
närheten, och så skulle han naturligtvis göra visit
där. En vacker eftermiddag begaf han sig på väg.
Uppe på Kvarnkullen fick han plötsligt ögonen på
en ung flicka. Det var Elna Ruth. Hon stod lu-
tat mot en björks hvita stam, solen lekte öfver
det blonda håret, halmhatten låg i gräset vid hen-
nes fötter. Det var ett egendomligt behag i den
smärta, böjliga figuren, men det var uttrycket i
ögonen, där hon stod och såg bort i fjärran, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0488.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free