Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 39. 26 september 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 479
När jag nämner ordet klosterpensioD, lig-
ger det nära till hands att tänka på en skugg-
sida i det franska samhällslifvet: sättet, kvar-
på äktenskapen ingås.
Hos oss förlofvar man sig vanligen först
och tänker sedan på en s. k. position. I
Frankrike är förhållandet omvändt; där skaf-
far man sig en samhällsställning först och
söker sig sedan en hustru. I Sverige kan
förlofningstiden räcka tre, fyra, ja ända till
fem år; i Frankrike varar den 14 dagar.
Därmed är allting godt och väl.
Men det kan inträffa, att den unga makan
på mannens fråga: »älskar du mig?» svarar:
»Jag vill försöka!»
Ty det var i 8 fall af 10 ej hon, som
gaf sitt »ja». Det var hennes föräldrar.
Hon var 15, kanske 16 år, då hon för
alltid trädde ut genom pensionens port. In-
tet, absolut intet, hade hon då sett af lifvet,
och föga mer får hon se under den korta tid,
som därpå följer, tills fadern eller modern
en dag öfverraskar henne med orden:
»Yi ha funnit en man åt dig!»
Hon har kanhända ej sett den där »man-
nen», hon har åtminstone aldrig gjort någon
verklig bekantskap med honom. Denne hade
sett den unga flickan och gjort sig underrät-
tad om henne, han hade funnit hennes appa-
rition behaglig och hemgiften »skaplig nog»,
och genom en vän i huset lät han då vid
första tillfälle presentera sig ; efter någon kort
diskussion med pappa och mamma var han
accepté, antagen, och så var ju saken klar.
Att flickan skulle säga nej? Aldrig i
lifvet !
Ehuru affärsmessigheten blifvit i skildrin-
gar öfverdrifven, så vore det löjligt att för-
neka, att de ekonomiska förhållandena i Frank-
rike spela en ofantligt mycket större roll än
hos oss vid äktenskaps ingående.
Vill t. ex. en officer gifta sig, måste —
såvidt han själf ej har förmögenhet —- hans
tillkommande ega minst 15,000 francs i rän-
tor; gäller det en underofficer, är siffran 400
francs — allt detta för att hindra proletariatet
inom armén.
Finnes i en familj en ung dam inackorde-
rad, upplyser värdinnan gärna, att hon eger
så och så många »tusen francs i räntor». Jag
känner en dylik dam — hon egde »6,000
francs i räntor» — till hvars fötter en ung
man lade sitt hjärta efter att under två mid-
dagar ha varit hennes bordsgranne!
Principen är den: hellre ett »fritt» äkten-
skap än ett legitimt med försakelser och um-
bäranden i perspektiv. *
Äro nu dessa förhållanden typiska? Ja,
tyvärr, inom den högre borgarklassen.
Det äkta, s. k. mariage d’intérêt däremot,
spekulationsäktenskapet, florerar hufvudsakli-
gen i de förnämare samhällslagren, inom upp-
komlings- och finansaristokratien, där kärle-
ken blott . är ett koketteri — eller i bästa
fall en kapris.
»De enda fruntimmer» — har någon sagt
— »som ännu kunna med hela sin själ fä-
sta sig vid en man, äro butiksmamsellerna
och de olyckligt gifta, små borgarhustrurna».
Omdömet är naturligtvis paradoxalt öfverdrif-
vet, men det ligger en smula sanning på bot-
ten : det är numera endast inom den fattigare
* Äktenskapens antal aftager, sorgligt nog,i Frank-
rike, oeli nativiteten minskas oafbrutet. Är 1888
ingingos 276,848 äktenskap eller 6,360 mindre än
under år 1886. Samtidigt visar statistiken från 1888,
jämförd med den från 1887, en minskning af nära
17,000 i antalet födda barn. .
medelklassen, man har att söka den fullödiga
kärleken af det gamla, romantiska slaget.
* *
*
För det arbetande Paris är den ena dagen
den andra lik. Endast om söndagarne unnar
man sig någon förströelse.
Med gossen, — som då kommit hem från
skolan i sin collégien-nniform — beger man
sig »till Paris» (det heter, komiskt nog, att
»gå till Paris», om man själf ej bor i stadens
centrum!) Är det vinter, så köper man en
biljett till förmiddagsrepresentationen på »Co-
médie Française», och är det sommar, går
man — i fall det ej ösregnar, förstås — med
en af Seine-båtarne den billiga färden till nå-
gon af stadens omgifningar — till en rosen-
brudskröning i Suresne3, till en kapplöpning
vid Auteuil eller helt enkelt till parken i S:t
Cloud, om några matkorgar inbjuda till att
låta dagen förgå i lugn och frid . . .
»Ack, min kära rännsten vid Rue du Bac!»
suckade den berömda madame de Staël en
gång vid åsynen af själfva den förtrollande
Genéversjön, och det måste verkligen vara
en sommarsöndag, som skall förmå en pari-
siska att lemna den stad, hon så passione-
radt älskar.
Det är en dylik utfärd — då hon vandrar
förbi ett litet hus i en af förstäderna — som
i hennes inre väcker den första brottsliga tan-
ken — att bli Paris otrogen.
Det där lilla huset med de gröna persien-
nerna och trädgårdstäppan och stickelbärs-
buskarne och potatislandet, där aftonsolen nu
gjuter sitt allra rödaste guld... Kanhända?...
en gång... när styfrarne blifvit samman-
sparade? . . .
»Hein Jacques/» Hon puffar sin man helt
varligt i sidan och pekar på stugan med de
gröna persiennerna och den röda aftonsolen.
Och Jacques, den hedersmannen, han nickar
— hans tankar och hans hopp ha gått åt
samma håll — och så skynda de på hemåt
för att tidigt i morgon bittida kunna »hugga i»
med nya tag, raskare än någonsin.
Ett genmäle.*
Ï
Cecilia Holmbergs lefnadsteckning i Iduns
nummer 36 omDämnes tvänne gånger
den pension, där ofvannämnda författarinna
emottog sin uppfostran. För någon tid sedan
— ej då boken först kom ut — läste jag i
»Sydskånska teckningar» hvad man väl bör
anse såsom hennes egna intryck från samma
skola. Denna skildring kom mig att tänka på
ett yttrande af ärkebiskop Reuterdahl om en
biografi öfver biskop Faxe: »Däri finnes myc-
ket, som är sannt, och mycket, som icke är
osannt, mycket, som är rätt tänkt, och mycket,
® Detta genmäle gäller, som synes, närmast en
skildring i fru Holmbergs för några år sedan ut-
gifna »Sydskånska teckningar» och ej alls hvad som
yttrades i vår biografi till den aktade författarinnans
porträtt, där på intet vis någon klandrande dom öf-
ver den omförmälda läroanstalten fälldes. Biografi-
förf. har dessutom bedt oss förklara, att han var fullt
okunnig om, att denna anstalts förra föreståndarinna
ännu fanns i lifvet. Yi ha dock ej velat neka upp-
satsen plats, då den dels i och för sig ger en läs-
värd skildring från nu svunnet svenskt pensionslif
och dels ju kan bidraga till att göra alla parter rätt-
visa. Att en sak som denna kan ses och uppfattas
med olika ögon, utan att därför någondera uppfatt-
ningen behöfver bli vrång, inses ju lätt af en och
hvar. Red.
som ej är illa menadt, men tonen och tenden-
sen behaga mig icke». I det senare kan jag
af allt hjärta instämma med afseende på fru
Holmbergs skolminnen. Själf en flerårig både
hel- och halfpensionär af samma skola, kan jag
med största uppriktighet försäkra, att visst icke
alla — och jag tror, att många af såväl mina
som fru Holmbergs kamrater skola häri in-
stämma — visst icke alla hafva genomgått och
lemnat nämnda skola med samma bittra in-
tryck som hjältinnan i »Solnedgången». Då
jag läste nämnda skildring kände jag mig till
hälften manad att taga till orda, men boken
hade då varit utkommen sedan år och dag,
dessutom fanns i själfva utstofferingen : »sjö-
staden», »hamnarmen», »gränden», »enke-skol-
föreståndarinnan» etc. så mycket, som måste
hänföras till hvad man kallar »poetisk frihet»,
att jag intalade mig, att kanske de flesta tagit
det hela för en fiction (att alla ej gjort det,
visste jag), och att det således vore bäst att
därmed tiga. Men då nu Idun förklarar, att
därmed i sanning menats den pension, i hvil-
ken fru Holmberg uppfostrats, och hvars nu
gamla föreståndarinna ännu lefver, så kan jag
i billighetens namn ej underlåta att uttala en
protest.
Fru Holmberg var elev i denna skola flere år
senare än jag. Mitt och mina kamraters in-
tryck, då vi ibland besökte skolan åratal efteråt,
var alltid, att föreståndarinnan såväl som hen-
nes syster var mycket blidare än på vår tid
— »de hade bättre lärt sig förstå barnasinnet»,
sade en af dem helt enkelt till mig en gång,
och trodde själfva, att de varit för stränga.
Men ändå kan jag på samvete försäkra, att
aldrig, äfven på denna strängare tid, skulle
skolan sanningsenligt kunnat få en så tröstlös
skildring. Vi gnabbades och glammade rätt
bra vid uppstigningen, då vi visserligen fingo
själfva bädda upp våra sängar — hvad som sker
i de flesta skolor, tror jag, ■— men aldrig var
det fråga om att göra upp eld om morgnarne;
men väl för den, som hade veckan — och
denna kom i tur och ordning äfven till half-
pensionärerna —, att, sedan pigan eldat, passa
på och lägga kol på elden under dagens lopp,
ett litet husligt bestyr, som säkert ingen hade
ondt af. Och aldrig någonsin behöfde vi vara
hungriga; jag tror vi alla funno maten ypper-
lig, riklig var den. Kanske voro vi mindre
kritiska på födan än de, som följde efter oss.
Det är också märkvärdigt att höra morgon-
bönen skildras såsom ett så förskräckligt onus.
Aldrig, på alla de år jag var med om den,
hände det, att föreståndarinnan afbröt bibel-
läsningen för att fråga efter innehållet af det
lästa, och aldrig märkte jag, att någon hade en
sådan afsky därför som författarinnan. Jag
minnes blott den djupa andakt, hvarmed före-
ståndarinnan själf uppläste morgonbönen, och
jag tror visst, att hon med sitt innerliga all-
var drog flere, om på långt när ej alla, med
sig. För egen del kan jag med tacksamhet
erkänna, att jag fått de religiösa intryck jag
medförde som barn befästade och rotade genom
den undervisning jag mottog dels i skolan, dels
under den oförgätliga konfirmationstiden och
dels genom den offentliga gudstjänsten, där
man hade sådana predikanter som biskop Bring,
doktor Oedergren, pastor Humbla, professor
Skarstedt, kyrkoherden Hägglund. Om vi flic-
kor ej blefvo så goda kristna, som vi borde
kunnat hlifva, så har det aldrig fallit mig in
att därför göra skolan eller kyrkan ansvarig.
Likaså är skamvrån något, som icke fanns
på min tid — jag har aldrig hört eller sett,
att man ställt så stora barn som 9—16-åringar
i skamvrån, och jag kan ej tro annat, än att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0487.html
