Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 17 oktober 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
520 IDUN 1890
”Iduns ju/klappsbasar”
kommer äfven i år att öppnas, som vi
hoppas till alla våra läsarinnors hug-
nad och nytta. I fjol redan visade sig
intresset för »basaren» mycket lifiigt,
och vi åro öfvertygade, att det ej skall
stå efter i år.
I cletta syfte anordnar nu redaktionen
en extra pristäfling
för korta uppsatser, angifvande och
beskrifvande nya, vackra julklappshand-
arbeten,
hvarvid den bästa kommer att tillde-
las ett pris af 20 kronor. Beskrif-
ningarna, hvilka endast böra upptaga
mindre bekanta och nya handarbeten,
nedsknfvas kortfattadt och lättbegrip-
ligt på blott en sida af papperet. Re-
daktionen förbehåller sig rätt att äfven
. meddela de båttre af de ej prisbelöna-
de beskrifningarna och uttalar som sin
varma förhoppning, att ingen af våra
läsarinnor, som kan ha något att med-
dela, undandrager sig detta, då detju
för dem själfva blir af clet största in-
tresse, att denna afdelning — »basa-
rem — genom inbördes tillmötesgående
och meddelanden framstår rikhaltig
och omvexlande, när nu julklappsom-
sorgernas tid står för dörren.
Men hvad som göres, bör göras fort!
Annars kommer clet hela för sent. In-
om denna månads utgång måste
alltså alla; i täflingen deltagande
skrifter vara till Redaktionen insända.
Tändernas vård.
len betydande roll tänderna spela i matsmält-
’ ningen och utseendet borde göra det till en
sträng plikt för alla att vårda denna viktiga
del af kroppen med särskild omsorg.
Som kändt är, bör maten för alt smältas ordent
ligt tuggas fin och blandas med den nödvändiga
mängden saliv. Kan detta ej ske på grund af tän-
dernas dåliga beskaffenhet, sväljes maten i större
eller mindre stycken, utan att vara^ blandad med
den erforderliga saliven, och man får snart erfara
följderna i form af trög afföring o. d. och kan däri-
genom lägga grunden till långvariga sjukdomar.
Konsten att ha eller skaffa sig friska tänder är icke
svår, om man redan tidigt vinnlägger sig om ren-
lighet och omsorgsfull vård. Sköljning i munnen
med ljumt vatten borde man ej försumma efter
någon måltid. Endast alltför lätt fastna matrester
i munnens fördjupningar, undergå förskämning och
bilda syror, som först angripa det yttersta lagret,
tandemaljen, därpå tandbenet och så gå vidare i
sitt förstörelseverk, tills tanden blifvit ihålig, kro-
nan brytes af och en halfrutten, illaluktande rot
blott återstår. De närmast sittande tänderna smit-
tas snart och röna samma öde. Hvarken eau de
Botet, salicylvatten eller dylikt kan hjälpa, så länge
en dålig tand är härd för smitta.^
Därför bör man i tid, medan hålet ännu är obe-
tydligt, låta en skicklig tandläkare plombera tan-
den och åter göra den brukbar.
Man må icke tro, att man själf med guttaperka
eller annan enkel fyllning kan afhjälpa det onda.
Häraf skulle man ha mera skada än nytta. Den
ovilkorligen nödvändiga, samvetsgranna behand-
lingen af den sjnka tanden, såväl som fyllningen
af densamma, kan endast läkaren med passande
verktyg företaga. Blir t. ex. en död nerv sittande
i tanden, eller är den icke tillräckligt väl rengjord,
uppstå lätt bulnader och tandfistlar.
Äfven med hänsyn till valet af rengöringsmedel
för tänderna begår man ofta de största misstag
och lägger grunden till tandsjukdomar. Först och
främst ha vi de omtyckta pulvriserade träkolen.
Bortsedt från det oaptitliga i deras användning,
bör man varna för dem endast af det skäl, att de
nöta på tänderna, isynnerhet de mindre hårda,
såsom man kan se af små tvärslrimmor i emaljen.
De små kolpartiklarne — till och med det finaste
kolpulver — bestå af helt små korn, som icke
upplösas i munnen; de sätta sig isynnerhet fast
i kanten af tandköttet, först ett och ett, men sa
småningom flere, tills kanten ser ut, som om den
vore infattad i blått, och härigenom uppstå lätt
plågsamma inflammationer i tandköttet.
Lika skadlig är cigarraska, som på grund af sitt
pottaskeinnehåll är starkt frätande. Tvål och sa-
lieylsyra böra icke heller höra till ett godt tand-
pulvers beståndsdelar. Kamfer är icke af någon
nytta ocb har icker heller någon omtyckt lukt.
De olika färgerna på tandpulver ha ingenting att
betyda med hänsyn till deras nytta, de tjäna blott
till att ge dem ett behagligare utseende. _
Då ett tandpulver icke genom kemisk inverkan
skall göra tänderna hvita på deras egen bekost-
nad, bör man framförallt ge akt på, att det icke
innehåller syror eller frätande beståndsdelar, samt
att det är så fint pulvriseradt, att man ej kan
känna något kom mellan fingerspetsarne. Ett pul-
ver, som har dessa egenskaper och dessutom den
fördelen att vara billigt, är precipiterad kolsyrad
kalk eller kolsyrad magnesia. För att få eu be-
hagligare smak på pulvret, blandar man det med
några droppar pepparmyntsolja. Man får då ef-
ter användningen en angenäm friskhet i munnen.
För öfrigt är det äfven tillräckligt att rengöra tän-
derna endast med rent, ljumt vatten.
Man bör icke välja en alltför mjuk borste till
tänderna. Om tandkötlet blöder något, bör man
därför ej afhålla sig från att begagna borste.
B. G.
Min trotjänarinna.
Af Ebon Hoi.
|ln pighistoria!» hör jag eder, älskvärda
läsarinnor och dito läsare, utropa, och
i andanom kan jag se, hur grekiskt formade,
romerska och näpna små uppnäsor föraktfullt
rynkas.
Men, varen lugna, min lilla historia, om vi
så kunna kalla dessa enkelt skildrade smådrag
ur en kvinnas lif, har ej det minsta gemen-
samt med andra fruars »delikata» pighistorier
Inga sönderslagna tallrikar eller dylikt spela
här någon roll.
Men, till ämnet!
Hon hette Elna och var tretton och ett
halft år gammal, då hon kom i min tjänst.
Alldeles i min smak, visserligen en smula en
faldig, men med ett godt, beskedligt och stilla
lynne, trogen som guld och hjärtegod, ja, ris
tigt kvinligt öm emot de små, som hon fick
tillse. Jag vann hennes tillgifvenhet för
hela lifvet, som det sedermera visade sig
genom att sträcka henne en hjälpsam hand,
då hon hardt när höll på att, för sin klena
fattningsgåfvas skull, blifva »ifrånsatt», som
det ju kallas. Jag pluggade katekes med henne
för brinnande lifvet, gick själf och talade med
presten — och hon »slapp fram».
Sedermera tillhörde hon oss alldeles som en
familjemedlem ; genom god behandling fastades
hon med hjärtats alla fibrer vid vart hem, och
det blef aldrig ens tal om någon flyttning.
Hon fick ett egendomligt fint sätt, ovanligt för
en tjänarinna. Vi arbetade samman och delade
sysslorna, ty jag tillät ej någon som helst
öfveransträngning för henne, och det var eget
att se, hur hon, såväl hemligt som uppenbart,
sträfvade att bespara mig så mycket arbete
som möjligt. Och arbete saknades ej.
Regelbundet hvart eller hvartannat år kom
storken med en liten rosenkind och slutade ej
förrän dussinet var jämnt fullt, sju gossar och
fem flickor, alla friska, raska och duktiga.
Min mans inkomster kunde visserligen myc-
ket väl tillåtit mig att taga ännu en tjäna-
rinna, men blotta talet därom gjorde Elna
utom sig, och sanningen att säga — jag hade
vant mig vid att blott hafva henne till hjälp,
att det helt visst varit otrefligt att få se ett
främmande ansikte midt i vårt lyckliga och,
trots de många barnen och arbetet, lugna och
fridfulla hem, och därför blef det vid det
gamla.
Jag hade till en början förvånat mig öfver,
att Elna aldrig haft någon kärlekshistoria, eller
att det ej blef fråga om giftermål för cn så
ovanlig flicka, men slutligen, då hon ej längre var
ung, tyckte jag, att allt var, som det borde vara,
att det var rätt och naturligt, att hon egnade
hela sitt lif och sitt hjärtas alla varma käns-
lor åt oss. Men det var ej naturligt, det
kommer ett ögonblick i hvarje människas lif,
då hennes öga och bjärta öppnas för kärleken,
och det förhåller sig härmed som med mäss-
lingen: den måste komma, och det blir svå-
rare, ju längre det dröjer. Som ung är det
lätt att genomgå och öfvervinna bådadera, men
vid mogen ålder kunna följderna blifva ödes-
digra.
Jag trodde ej ens för ett ögonblick, att Elna
kunde vara utsatt för kärlekens frestelser, ty
då hade hon måhända i tid lydt min varnande
röst, som nu, tyvärr, kom för sent. Då hon
för mig omtalade sitt val, var hon redan så
snärjd i kärlekens garn, att alla föreställnin-
gar voro förgäfves. Jag såg klart, att allt
blott var en spekulation på Elnas sparbanks-
bok, som representerade en ej så liten summa,
dels sammansparad af lönen och dels små-
summor, som jag insatt åt henne vid åtskilliga
tillfällen, då hon särskildt gjort sig förtjänt af
litet extra.
Men att dessa spekulationer voro grund till
hennes fästmans ömhet, hvarken kunde eller
ville hon inse. För första gången var hennes
enfald en stor sorg för mig. Ej mindre än
fjorton år skilde dem åt, men hon var omöj-
lig att öfvertyga, och »karlen» log i mjugg, ty
han hade fullt reda på, hur min man och jag
sökte motarbeta hans önskningar.
Tiden led; efter »Mickeli» skulle lysning
och bröllop försiggå. »Han» hade naturligtvis
fått hennes lilla egendom om hand, för bosätt-
ning m. m., som han skulle ställa om. Han
hade redan deras lilla, rätt nätta bo i ordning,
hyran för första kvartalet betald m. m. Äfven
Elna hade iordningställt en liten uppsättning
ås sig, skaffat sig något linne, sängkläder m. m.
till det, som min man och jag gifvit henne.
Hon gick nu omkring nied förklaradt ansikte,
var sig ej alls lik, log ‘vid tanken på framti-
den, men grät en smula, ja, stundom alldeles
hejdlöst, då hon tänkte på afskedet frän oss,
vid hvilka hon fastvuxit mera, än hon själftrott.
Själf visste jag ej, om jag skulle vara led-
sen eller glad. Visst såg allt så lofvande ut
som möjligt, och jag var långt ifrån så egoi-
stisk, att jag missunnade henne lyckan af ett
eget hem och eget familjelif, och beskyllde
henne hvarken i ord eller tanke för otacksam-
het. Visst var det svårt att mista henne, men
detta var ej det värsta..
Jag hade icke skäl att misstro hennes blif-
vande man — numerär då han så vackert
tänkt på ftamtiden och anordnat ett så — för
deras stånd — ovanligt smakfullt och ber
kvämt hem.
Men misstro skingras ej så lätt — den
mannens ögon misstrodde jag och — fick till
slut rätt, till min stora sorg.
Det väckte ej så litet uppseende, ty då hon
först af oss blifvit satt högre än andra hennes
gelikar, så hade alla våra bekanta slutligen
gjort detsamma och därefter hela den lilla
staden, där hon af alla var känd för sin tro-
het och tillgifvenhet mot vår familj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
