Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 17 oktober 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1800
519
kunde lika säkert och mycket snabbare lemua
den önskade upplysningen.
Iduns äldre årgångar innehålla redan många
frågor och svar, gång på gång upprepade,
ty det är en ren omöjlighet för en redaktion
att föra uppsikt öfver dylika småsaker.
Icke nog med att afdelningen Frågor säkert
förorsakar redaktionen ett ofantligt besvär, ar-
bete och kostnad samt därjämte upptager
plats för intressantare saker, detta senare
till förfång för Iduns mindre fråglystne lä-
sare, utan samma afdeluing är mångenstädes
föremål för en uppmärksamhet, som ej alltid
är smickrande för kvinnokönet.
Äfven i Sverige har arbetet för bättre lef-
nadsvilkor för oss kvinnor vunnit så många
segrar, att vi i allt måste vara på vår vakt
och försvara vår rätt till dessa segrar emot
den antågande reaktionen. Vi måste framför
allt ihågkomma, att hvad som i tryck fram-
ställes för allmänheten af oss kvinnor i vår
egen tidning bildar en icke ringa del af den
mattstock, som af det andra könet begagnas
för att mäta vår andliga begåfning och ut-
veckling.
Att bevara hemligheter.
En man är mer pålitlig i att bevara andras hem-
ligheter än sina egna; en kvinna däremot bevarar
sina egna hemligheter biittre än andras.
La Bruyère.
Att berätta våra egna hemligheter är ofta dår-
skap; att meddela andras är förräderi.
I)r Samuel Johnson.
Huru kunna vi vänta, att andra skola bevara
vara hemligheter, då det är mera, än vi kunna göra
själfva ? B
Roehefomcavjd.
Anförtro aldrig en hemlighet åt en gift man, som
älskar sin hustru, ty han talar om den för henne,
och hon talar om den för sin syster, och systern
talar om den för hela världen.
sm
Farbror Örn.
Skiss
Af Anna Wahlenberg.
T
igseln var öfver, och man trängdes för
att komma fram och gratulera brud-
paret.
Först kysstes bruden af far och mor och
svärföräldrar, sedan af tanter, släktingar och
tärnor, oeh det dröjde en god stund, innan
hennes lilla syster, minsta tärnan, hann fram
till henne, fastän hon egentligen bort komma
långt förut. Men när den lilla damen ändt-
ligen banat sig igenom hela muren af män-
niskor, nöjde hon sig inte med att bara kyssa
henne som alla de andra. Utan den ringaste
vördnad för den frasande, hvita sidenkläd-
ningen lade hon armarna om hennes hals,
klängde sig nästan fast vid henne och gaf
henne en lång, innerlig kyss.
Ingeborg var genomträngd af stundens all-
var. Hon hade aldrig förut varit med om
en dylik fest, och som den därtill firades i
hennes eget hem och hennes egen syster var
dess drottning, verkade den högtidliga stäm-
ningen mäktigt på hennes lättrörda sinne.
Hon kände knappt igen de gamla, välbe-
kanta rummen, upplysta af så många ljus,
med alla dörrar öppna och med alla de höga
växterna kring kullerstolarne i salen. Hon
kunde knappt tro, att det var hennes syster,
som rörde sig så märkvärdigt fin och vacker
i den hvita sidenklädningen, långa slöjan och
IDUN
myrtenkronan. Och minst af allt kände hon
igen sig själf, med lockar kring hufvudet och
i en hvit, luftig klädning, den längsta hon
haft. Den stod bara tre tum från golfvet,
oeh när hon såg sig i spegeln, tyckte hon
nästan, att hon såg en stor dam.
Se där kom champagnen och konfekten!
Ingeborg hade redan studerat den där bric-
kan i serveringsrummet. Där funnos många
vackra och goda saker, men i midten stod
en karamell, som öfverglänste allt det andra.
Den pryddes af ett litet vackert tempel af
dragé, hvari stod en ängel, klädd i silfver-
skir och med långa, hvita vingar. Han höll
en rosenkrans i sina utsträckta händer och
tycktes vilja välsigna en osynlig menighet.
Under det brickan gick omkring till gä-
sterna, följde hon med oaflåtlig uppmärksam-
het. Hvad hon gärna skulle vilja ha den
där karamellen till minne! Hon samlade
minnen efter alla märkliga tillfällen, och det
skulle vara en heder att ha den där vackra
karamellen i sin reliklåda och få visa fram
den för skolkamraterna. När de sägo den,
kunde de få en aning om, hur ståtligt bröl-
lopet hade varit.
För hvar och en, som sträckte handen öf-
ver konfekten, kände hon sin oro växa, men
hon hoppades på, att ingen skulle vara så
djärf och tillegna sig det allra bästa, oeh det
såg också ut, som om gästerna voro blygsamt
folk. Brickan hade nästan gjort ronden kring
salen, oeh ännu stod den lilla helgedomen
kvar med sin ängel.
Ingeborg hade pratat ett ögonblick med
sin marskalk, och när hon åter vände sina
vaktande ögon till skatten, stod en gammal
herre och höll handen öfver dep. Det var
kamrer Örn, en liten spinkig, något kutryg-
gig man med långt, hvitt hår, ett par små,
listigt plirande ögon under buskiga, hvita
bryn, insjuken mun och stubbigt bockskägg
på hakan. Han tycktes besinna sig, tog för
sig åtskillig konfekt och lyfte på en stor
karamell med någonting grannt på. Men så
lade han den tillbaka igen, log illparigt åt
en annan herre, som han pratade med, och
makade varligt åt sig det vackra lilla temp-
let med deu rosenkranshållande ängeln.
Hon skulle ha velat slå den ur handen
på honom, så ond var hon. Den otäcke,
gamle farbror Örn!
Allt sedan den sommaren de bott på sam-
ma sommarnöje och han en vacker eftermid-
dag hade tvungit henne att sitta inne och
reda ut hans fiskgarn, hade hon aldrig tålt
honom. Och hennes pappa och mamma tålde
honom inte häller, det hade hon märkt många
gånger. De ansågo honom visst inte vara
någon bra människa, så mycket förstod hon,
fastän hon inte fått riktigt reda på, hvad de
hade emot honom.
Tänk, att de skulle gå och bjuda en sådan
där gammal stygg gubbe på bröllopet, bara
för att de voro litet släkt med honom!
Det grodde upp ett riktigt hat i Ingeborg.
Så upptagen hon än var af den började
dansen och sina kavaljerer, släppte hon ändå
inte farbror Örn ur sikte. Han gick en lång
stund med den lilla helgedomen i handen, ty
den var för stor att stoppa i fickan, men så
tröttnade han på att gå och draga den med
sig öfverallt, och Ingeborg märkte, att han
gick bort och sökte sig ett gömställe. När
hon efter en dans gick igenom salongen med
sin kavaljer, såg hon honom stå och flytta
småsakerna på en hörnhylla, och strax därpå
mötte hon honom med de tomma händerna
på ryggen.
Det dröjde inte länge, förrän hon begag-
nade sig af ett obemärkt ögonblick. för att
undersöka den där hyllan. Och mycket rik-
tigt, där stod templet med ängeln bakom en
stor vas.
Med en hastig ingifvelse drog hon upp sin
egen tarfliga minneskaramell ur fickan, lade
den bakom vasen och tog templet i utbyte,
vecklade in det så godt hon kunde i näsdu-
ken och kjolvecken, skyndade in i sitt rum
och gömde det.
Så där ja! Nu var han lurad, den otäcke,
gamle styggingen!
& ❖
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
