Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 17 oktober 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
goda tidens enkla vanor; ty äfven de hade ju
sina behag.
Hvad jag ofvan redan sagt om badkosty-
merna är icke allt. Nu kommer det mest
förvånansvärda och — epokgörande. Det är
icke utan att många klandra bruket. — Hvil-
ket bruk? — —
Nåväl; inga halfkvädna visorl Amerikan-
skorna hafva nu lagt sig till med —- badkor-
setter. — —
När amerikanskan nu kommer till badet är
hon smärt, sylfidisk och dansande som vore
hon inviterad till en bal å Kirmess. Hon
dansar ut i vattnet, bon dansar i vattnet och
dansar så upp på det torra igen, om möjligt
ännu »sötare» än förut. — Många påstå, att
allt detta är korsettens förtjänst. Jag vill ej
disputera därom eller bryta en lans för eller
emot. Ögonen kunna säga ett, om också för
nuftet säger ett annat. Jag hörde vid ett
tillfälle en amerikanska, som sade: »en korsett
är alldeles nödvändig. Synnerligast för en,
som alltid annars brukar en dylik. Därför se
också de badande damerna så smidiga ut alle-
sammans. Det är omöjligt att se smidig och
bra ut utan korsett.» — —
Kommentarier!!! — Ack nej! mina damer.
Jag törs ej åtaga mig några dylika i ett så-
dant fall. Men beböfver därför icke samtycka,
fast jag tiger. — —
Vid Long Branch såg jag en skara nyfikna
en eftermiddag stå och beundra tre unga flic-
kor, som just stego upp ur de salta böljorna.
Att det var något att se, det kunna Ni lita
på; ty en yankeenatur är ej nyfiken i första
tag. En af de uppstigande bar nyss beskrifna
dräkt fast i purpurröd färg, den andra lika-
ledes, men i blått, och den tredje slutligen
svart kostym med hvitt sidensargelif, brode-
radt med svart silke. De voro alls icke ta-
fatta, utan fortsatte sia väg uppåt stranden i
största lugn, ej ens huttrande, trots att vattnet
den dagen var rätt friskt.
Jag har sedan förnummit att denna trio var
engagerad af badortsföreståndaren för att göra
— reklam. Öch det gör man alltid i Ame-
rika. Målet vanns äfven här. De tre »bad-
gracerna« drogo betydligt med folk, ej minst
damer, som sedan alla varierande uppträdde i
baden med röda, blå eller svarta dräkter à la
saison.
Det är otroligt så många damer numera
börja besöka de amerikanska baden. Att träffa
europeiskor här är ej sällsynt. Lätta kommu-
nikationer stå ju ständigt till buds och en resa
öfver Atlanten sommartid bar oändliga behag.
Och amerikanaren har råd att anordna sakerna
rikt, elegant och — förvånande.
Härifrån simmade nu mången tärna direkt
in i den »äktenskapliga hamnen». Och bvilken
flicka vill icke det? Äktenskapet står ju alltid
som hufvudfråga och långt framom emancipa-
tionen, säga bvad man vill. »Das ewig
weibliche» står alltid fast, hur mycket skor-
rande reformstämmor än må rösta emot det
evigt kvinnliga med dess behag, dess lekfulla
mjukhet, tjusande, oberäknelighet och allt
öfvervinnande svaghet.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Danmarks första kvinliga riksdagsste-
nograf är fröken Elisabeth. Grundtcig, en son-
dotter till .biskopen och själf bekant som en be-
gåfvad författarinna. Fröken G. blef nämligen
för några dagar sedan utnämnd till stenografassi-
stent vid danska riksdagen. Några bland riksda-
gens ledande män hade i det längsta motarbetat
522================
IDUN
denna utvidgning af den kvinliga arbetsmarknaden
såsom en enligt deras förmenande lika olämplig
som onödig nyhet. Här hemma hos oss ha vi ej
ännu kommit så långt, att någon kvinlig steno-
graf vunnit anställning vid riksdagen, ehuruväl
flere sökande anmält sig.
Kvinnas anställning å apotek. Ansök-
ning är hos K. Mit gjord att fröken Katarina Bo-
lin, dotter af aflidne landssekreteraren E. Bolin i
Falun, måtte, utan hinder af sitt kön, få antagas
till elev å apotek samt efter framdeles aflagda
farmacie studiosi- och apotekare-examina erhålla
enahanda rättigheter, som, efter aflagda kunskaps-
prof, tillkomma manlig farmaceut.
Öfverraskningar.
Små funderingar af fru Johanna.
S
vilka olika känslor väckas ej i ett människo-
hjärta af ordet »öfverraskningar». Tillhör
hjärtat tillfälligtvis ett människobarn om sjutton
vårar, då världen blir skönare för hvarje dag
och man gör sig tusen glada förväntningar, bar
det en förförisk klang, framtrollar det för själen
bilder af ej anade nöjen, bilder af oväntad lycka.
En doftande bukett sändes oss — gifvaren har
ej yppat sitt namn, och likväl hviskar en inre
röst med öfvertygande säkerhet, hvem han är;
helt oförmodadt erhålla vi en inbjudning till
en bal, som lofvar att bli riktigt »gudomlig».
»Lilla pappa» lyckliggör oss helt oförtänkt med
någon länge efterlängtad prydnad, för att ej tala
om alla andra hemligheter, som tjusa ett flick-
hjärta och af en sjuttonåring rangeras under
rubriken: »glada öfverraskningar».
Så småningom lära vi oss visserligen inse,
att den känsla ofta varit bedräglig, som om
morgonen svallat i vårt hröst vid tanken, att
den nya dagen skall ha någon ny oväntad här-
lighet i sitt sköte. Stilla och lungt förrinner
tiden, och med de försvinnande åren lära vi
oss mer och mer inskränka våra anspråk på
öfverraskningar både till antal och beskaffenhet.
Hela vår uppfattning om hvad vi mena med
en öfverraskniDg antager en annan oftast mera
prosaisk gestalt. Spela under den första ung-
domens gyllne tid underverken ur »Tusen och
en natt» en betydande roll — för den något
mognare åldern sväfvar högsta vinsten i ett lotteri
för ens begärelses öga som den gladaste bland
öfverraskningar. Äfven med ett arf efter »rike
onkel i Amerika» skalle vi gärna låta öfverraska
oss, men det är tyvärr ett stående faktum, att
dylika härligheter endast komma på andra män-
niskors lott, aldrig på ens egen. Ja, den prak-
tiska husmodern blir kanske redan angenämt
öfverraskad, om en älskad syster eller kusin från
landet bevisar henne sin vänliga hågkomst i
form af några delikata korfvar från den senaste
slakten.
Men den, som menar, att det alltid ligger
en behaglig klang i ordet öfverraskning, begår
ett förskräckligt misstag. Det finns personer,
som af mångfaldiga erfarenheter lärt att med
en viss misstro betrakta detta begrepp, ja som
med nervös ängslan lystra till blotta ordet.
Få vi höra utropet: »det var ju en riktigt
angenäm öfverraskning», åtföljdt af en lättnadens
suck och med stark tonvikt på egenskapsordet,
kan ni vara säker på, att denne arme dödlige
redan gjort ganska bittra erfarenheter i öfver-
raskningarnas väg. Eller hvad säger ni om vår
vän justitierådet? Fem små söta flickor kallade
honom redan pappa; hvem kan förtänka honom,
att han, då storken återigen anmälde sig, denna
gång med full visshet väntade på familjenamnets
upprätthållare? Han kommer hem från en
kort aftärsresa, och redan i halfva trappan hör
1890
ban sin mors röst: »Hvilken öfverraskning!»
»Har pojken redan kommit till världen?» ropade
han andlöst och tillägger, gripen af en sorglig
aning: »det är väl inte en flicka igen?» »Nej,
två», är det långmälda svaret.
Det går väl inte alla som vårt stackars ju-
stitieråd, men för de flesta människor har nog
lifvet då och då en oangenäm öfverraskning i
beredskap, och inför dessa blir oss ingenting
annat öfrigt än att bära det oundvikliga med
värdighet. Likväl finns det ännu ett annat slag
af öfverraskningar med många förtretligheter till
följd, som lätt skulle kunna undvikas; jag menar
dem, som vi människor själfva bereda hvarandra,
visserligen i bästa afsikt, men hnr ofta med
helt annan följd.
Herrn i huset skall i dag vara med på en
afskedsfest för en god vän, och hur litet än
hans äkta hälft annars är förtjust i dylika fester,
tycker hon, att den i dag kommer ganska läg-
ligt. Hon vill passa på, medan hennes stränge
herr man är borta, och ställa till stor rengöring;
inte det minsta damkorn i den mörkaste vrå
skall slippa undan. Själfve Moltke kan ej ha
utarbetat sina anfallsplaner mera noggrannt än
vår husmoder för den heta dagen. Redan stodo
fönstren utan sina gardiner, medan ångor af
vatten och en ljuflig lukt af såpa genomtränga
hela våningen. Beväpnad med damtrasa och
fjädervippa och i motsvarande toalett är frun
ifrigt upptagen — då tamburklockan plötsligt
ringer. »Frun är inte hemma» är visserligen
parollen för hela dagen, men så tidigt på morgo-
nen kan det väl knappast vara någon visit, och
lugnad låter hon sin tjänstflicka efter några
ryckningar i den uppfästade kjolen springa ut
för att öppna. Ett längre samtal i tamburen
följer; frun börjar redan bli orolig, då jungfrun
förlägen kommer tillbaka med det besked, att
några främmande, som voro på genomresa i
staden, nödvändigt ville träffa frun. Det var
mycket kära bekanta, och under andra omständig-
heter skulle deras besök ha väckt uppriktig
glädje, men i dag, då ett sådant kaos rådde i
den eljes så trefliga våningen, och då tanken
på det »uppvärmda» till middagen marterade
den gästvänliga värdinnans sinne, går hon att
helsa sina gäster med mycket blandade känslor.
Och den inre ångesten afpressar henne orden :
» Hvarför har ni då inte genom några rader
låtit mig veta, att Ni skulle komma?» Det trö-
stande svaret lyder:
»Vi ville öfverraska dig, kära vän, och före-
komma, att du gjorde dig något onödigt besvär.»
Men denna öfverraskning, detta besparade
besvär skall nog den stackars husmodern länge
ha i minne!
En annan bild. Julen är i annalkande och
därmed den för fru Karin så viktiga frågan:
»Hvad skall du skänka din kära man? Något
riktigt vackert, det är ju klart, men också något,
som han ej kan ha en aning om — en riktig
öfverraskning. Broderier pryda redan så många
brukbara och obrukbara föremål — ett bokskåp
fattas oss ännu ; våra präktiga verk skadas på bok-
hyllorna, o, så roligt det skall bli 1 » Och lycklig
öfver sin utmärkta plan spar och spar hon nu
till gåfvan, hou afstår till och med för den goda
sakens skull modigt från en ny toalett. Sam-
tidigt öfverlägger den unge äkta mannen med
sig själf: »Hvad skall jag hitta på åt min lilla
fru?» Hon är en poetisk varelse, som ej uttalar
någon önskan ; hon tycker mest om en fullkom-
lig öfverraskning. Hur skulle det vara med — ?
Hevreka* — ett bokskåp! Det ha vi nytta af,
och hufvudsakeu är, att hon ej kan ha den
ringaste anning därom.» Han beställer nu ett
* Jag har funnit det!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
