Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 17 oktober 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 ! DU N 523
vackert bokskåp, och bon — gör sammaledes.
Hvar och en är lycklig öfver sitt påhitt, och
på själfva julaftonen är det ett skämt och ett
hemlighetsmakeri utan all ända. De glädja sig
båda som barn åt ögonblicket för julklappsut-
delningen; ändtligen ringer klockan och, o fasa,
båda parterna stå framför hvar sitt stilfulla split-
ternya bokskåp. O, dessa öfverraskniugar!
Liknande missöden inträffa äfven ofta med
bröllopsgåfvor. Ett lyckligt par inbjuder oss
till sitt lifs skönaste fest. Ingenting är då
naturligare, än att vi med en vänskapsgåfva
vilja hjälpa dem pryda det nya hemmet. I ett
galanterimagasin låta vi lägga fram för oss åt-
skilligt, som kan passa för vårt ändamål, något
riktigt vackert och, framför allt, det allra nyaste.
Efter träffadt val vända vi hem i det angenäma
medvetandet att bereda det unga paret en riktig
glädje. Men förutom oss äro många andra
bjudna till bröllopet, många andra välja till
morgongåfva just det »allranyaste», och så hän-
der det slutligen, att brudparet »öfverraskas»
af så och så mänga exemplar af samma sak.
Våra mödrar lyckliggjordes af bröllopsgästerna
med otroligt många sockerskålar, smöraskar och
brödkorgar; i vår »stilfulla» tid rägnar det
formligen antika bägare, skålar och champagne-
kylare, men det allra nyaste tycks ändå vara
kakelugnsskärmar.
Vid ett bröllop, som nyligen egde rum, väckte
den första och andra skärmen stor glädje, men
redan den tredje aflockade bruden en stilla
suck, och då hon slutligen omgifvit alla kakel-
ugnarne i sina rum med skärmar, hade hon
ännu tre skärmar öfver, för hvilka hon ej med
bästa vilja hade någon användning.
Man skulle i oändlighet kunna berätta om
misslyckade öfverraskningar. Ja, jag är viss
om, att nästan alla mina kära läsarinnor från
sitt eget lif kunna förtälja om sådana. Låtom
oss därför vara försiktiga vis à vis öfverrask-
ningar, och dessa rader skulle ej vara skrifna
förgäfves, om de kunde bidraga till att bevara
om också blott ett enda människobarn för de
ofta mindre angenäma följderna af en s. k.
»öfverraskning».
Teater och musik.
Kungl. operan gaf i måndags »Ernani» med ita-
lienaren Osvaldo Bottero som gäst i don Silvas
parti. Signor Bottero, hvilken är gift med den
svenska sångerskan Georgina Sommelius, visade
sig vära i besittning af en präktig stämma, som
han synnerligen väl förstod att använda. 1 dra-
matiskt hänseende gaf han ock en särdeles nobel
och tilltalande bild af den gamle spanske gran-
den. Han lönades ock med det lifligaste bifall
såväl efter hvarje scen som vid operans slut. —
Förträffligt biträde lemnades af såväl hrr Strand-
berg och Lundqvist som i synnerhet af fru Öst-
berg, hvilken tycktes vara vid yppersta röstdispo-
sition. — Signor Botteros andra gästroll blir som
Lothario i »Mignon».
Första abonnementsföreställningen gifves freda-
dagen den 17 dennes, då »Romeo och Julia» torde
komma att gifvas med hr Ödmann och fröken
Moritz (debutant) i titelrollerna.
Första symfonikonserten gafs i lördags under
anförande af hr Frans Neruda, hvilken förut gjort
sig fördelaktigt känd härstädes som mycket fram-
stående violoncellvirtuos. På programmet, som
inleddes af Gades uvertyr till »Michel Angelo»
och Mozarts förträffliga c-dur-symfoni — den s. k.
Jupitersymfonien — väl känd och väl utförd, hade
hr N. ej mindre än två egna kompositioner, en
notturno för stråkorkester samt trenne böhmiska
rhapsodier. Notturnon tycktes särskildt slå an på
den fulltaliga publiken, hvilken genom det lifliga-
ste bifall^ framkallade en omtagning af stycket,
som också utfördes synnerligt fint och nyanseradt,
Konserten i sin helhet gaf för öfrigt vid handen,
att hr Neruda både är en god anförare och en
talangfull tonsättare.
K. Dramatiska teatern. Det var nog flere än
Iduns anmälare, som förliden lördag med en viss
misstro styrde sin kosa till Dramatiska teatern,
hvilken då inbjudit till den andra nyheten för sä-
songen, denna gång ett svenskt original. Misstro
— ingalunda därför att vi ej vant oss att tro högt
om vår förnämsta dramatiska scen, ingalunda där-
för att ej Frans Hedberg under en lång och fram-
gångsrik författarebana ofta atlagt fullgoda prof
som scenisk skriftställare. Men det hade sagts,
att han denna gäng gifvit sig itu med ett rent
modernt svenskt allmogedrama med djupt tragiskt
motiv, och den vansklighet detta ämne erbjöd för-
fattaren syntes oss ej stå efter den, det måste
förelägga en teater, hvars personal hufvudsakli-
gast rört sig inom salongskomediens område.
Vi delade med en talrik och entusiasmerad pu-
blik den glädjen, att alla förut fattade betänklig-
heter kommo på skam. Herr Hedberg har i i>Hårda
sinnem inom den sceniska ramen lyckats upp-
rulla en grupp bilder ur det svenska allmogelifvet,
som bära den slående sanningens ovedersägliga
kännemärke och trots sin tunga dysterhet verka
med intensiv och hänförande kraft. Vårt utrymme
tillstädjer oss ej att gifva någon utförligare re-
sumé af handlingens innehåll; visst är emellertid,
att »Hårda sinnen» tillhör sin författares allra
bästa arbeten, och att det är en heder för en
skriftställare att vid Frans Hedbergs år ännu kunna
lemna slika prof på en ungdomlig och kärnfrisk
produktion.
Och utförandet — det var helt enkelt förträff-
ligt, så förträffligt att det är länge sedan vi sågo
ett stycke bäras fram af ett så på alla bänder
jämnt och utmärkt spel. Dramatiska teatern har
med denna prestation firat en ny triumf till många
föregående; och detta betyder dock minst. Hvad
som är mera ■— denna seger är vunnen på ett
nytt område, hvilket man nästan började frukta
för hvarje dag blifva teatern allt mera främmande,
och den har för densamma medfört en konstnär-
lig landvinning, som lyckligt vidgat förut kanske
allt för trångt åtdragna gränser.
Att bland de förnämligare rollernas innehafvare,
hrr Thegerström, Hillberg, Envall, Hamrin, Bœck-
ström och Skånberg, fruarna Litlmark och Bœck-
strö/n samt fröken Klefberg, nämna någon sär-
skild vore en orättvisa mot de öfriga, då ej till-
fälle gifves oss till en ingående och uttömmande
kritik. Kunna blott dessa rader föranleda en eller
annan af våra hittills obestämda läsarinnor att
personligen skaffa sig öfvertygelse, blir deras vissa
tillfredsställelse äfven vår.
Svenska teatern har i den norske karaktärsskåde-
spelaren Bernt Johannessen från Bergen fått en
god dragningskraft, särskildt för hans förträffliga
utförande af Jeppes roll i »Jeppe på berget». Med
en sådan föregångare som Johannes Brun är det
ingalunda lätt att slå sig igenom. Hr J. har emel-
lertid af Jeppes tacksamma, men till öfverdrifter
lätt frestande roll skapat en alltigenom konsekvent
och präktig typ, som väl kan ställas vid sidan af
föregångarens, om ock uppfattningen delvis är en
annan. — Hr J. understödes rätt godt af öfriga
medspelande.
Vasateatern uppför fortfarande med oförminskad
framgång »Stackars Jonathan».
Räddad.
Berättelse för Idun
af
Elena.
(Forts, och slut fr. mr 40.)
jflär Elna kom hem från sin skridskofärd hade
Jfr en reaktion inträdt i den glada sinnesstäm-
Cp ningen. Hon var trött och nedstämd och
plågade sig med alla möjliga föreställningar om,
hvad som kunde hindrat Berner att komma. Hon
försökte att jaga bort sin förstämning, men för-
gäfves. Där var en aning om kommande sorg i
hennes sinne.
Hemmet var också tomt .och öde. Doktorn hade
farit på sjukbesök långt uppåt skogarne och kunde
ej vara igen förr än dagen därpå. Elna försökte
spela litet, men det ville ej gå, fingrarne voro så
stela och frusna. Så sydde hon en liten stund,
men lade snart arbetet ifrån sig. Hon, som var
så lugn annars, hade fått en oförklarlig oro i sig.
Hon gick af och an genom rummen, oförmögen
att taga sig till med något.
På natten sof hon mycket illa och vaknade på
morgonen med hufvudvärk, trött och olustig. När
doktorn kom hem, blef han allvarsamt orolig, men
Elna ville ingenting göra; att åka skridskor en
stund skulle fullkomligt kurera henne.
Vid bryggan var det tomt och öde. En kall,
rå blåst gjorde åkningen mindre inbjudande. Elna
gick af och an en stund, med allt tyngre hjärta,
hon hade varit så säker om att råka Berner där
nere. Men ingen syntes till; det var kallt och
ruskigt, och slutligen måste hon bestämma sig för
att gå hem.
Detta var en af de många dagar, som skulle
komma och gå, tunga dagar, när hoppet blef allt
svagare, och förtviflan ville komma sakta, smy-
gande. Men hon ville icke förtvitla, hon ville icke
vara olycklig. Elna hade en stark och modig själ.
Hon kunde icke tro annat, än att det var något,
som gjorde, att han måste undvika henne en liten
tid, han kunde icke hafva lekt med henne, han
måste komma igen. Hon ville icke tänka och
grubbla, utan tog i med att arbeta med friska
tag. Skulle hon ej kunna vänta på honom, nöjd
och glad, om det så skulle gå år, innan han
kom?
Om dagarne gick det nog också, men när hon
kom upp på sitt rum om kvällarne, där ingen såg
henne, då tog hennes styrka slut, då grep förtvif-
lan henne så mycket starkare. Hon grät sällan
eller aldrig, men hela hennes kropp kunde skaka
i konvulsiska ryckningar, under det ögonen brände
torra och heta.
Flickorna Strömmer råkade hon sällan. Sedan
hon gått ned till isen flere dagar och icke funnit
någon där, undvek hon att gå ut. Hon var nä-
stan rädd för att råka någon, som kunde säga
henne något om Berner.
En eftermiddag kom emellertid Lisa till henne,
strålande glad. Hans Rude hade friat till henne,
och hon ville tala om det för Elna, innan någon
annan fick veta det. Lisa var så upptagen af
sig själf och sin Hans, att hon ej gaf akt på El-
nas bieka ansikte. Hon satt och pratade, tills det
blef skymning, då måste, hon gå, Hans skulle
hemta henne nere vid grinden.
När hon redan var utom dörren, ropade hpn in
till Elna igen, att hon kunde helsa från härads-
höfding Berner, han kom jämt hem till Bjärseby,
Anna och han voro så goda vänner; tänk om de
finge fira dubbelbröllop till våren. Så ännu en
strålande nick, och så var hon borta.
Det var som om någon slagit Elna midt i an
siktet. Det svartnade för hennes ögon, och hon
måste taga fast i en stol för att icke falla.
Så, det var slutet! Nu var det att börja om
lifvet på nytt. Att rycka upp alla de gamla dröm-
marne, att glömma och döda, att skaffa sig nya
intressen och börja på nytt med att älska andra.
Hon skulle kunna skrika högt i förtviflan. Nej,
hon var ej skapad så. Hon var en af dessa kvin-
nor, som älska en gång i sitt lif, en enda, som
då gifva sig helt, med hela sin själ. Och nu
skulle hon lefva och vara glad, vara glad utan
hopp, med detta svidande minne på djupet i sitt
hjärta.
Hon kunde icke en gång bedja, det var, som
om hon med ens hade kommit så långt ifrån sin
Gud. När hon hörde sin fars steg ute i förstugan,
visste hon ej, huru länge hon hade stått där, om
det hade varit minuter eller timmar. Hon sprang
upp på sitt rum ; hon kunde icke råka honom nu,
ännu kunde hon icke förställa sig.
Den natten sof icke Elna. Timme efter timme
gick i tårlös förtviflan. Frampå morgonen hade
hon kämpat ut sin strid med Gud, då ändtligen
kunde hon bedja: ske din vilje. Men hon fann
ingen tröst i sin sorg, det var bara detta, att hon
ej spjärnade emot längre, det var, som om hen-
nes egen förmåga att vilja hade dött.
Hennes far anade intet. Han såg, att hon var
blekare än vanligt, och hennes steg voro tunga
och trötta, men han tillskref det våren, som nu
nalkades. Hon var lika mild och vänlig som all-
tid, spelade för honom i skymningen, nästan all-
tid lätta och lekande melodier. Ibland tyckte han
väl, att uttrycket i ögonen var allvarsammare än
förr, och att linierna kring munnen tydde på nå-
got inre lidande, men när hon då såg hans for-
skande blickar och log mot honom sitt milda le-
ende, som drog som en solstråle öfver amsiktet,
så tyckte han, att han varit offer för en synvilla.
Och dag för dag lärde hon bättre bära sin sorg.
Nu kunde hon dagligen bedja, viss om att en
rättvis Gud sänder sorg och glädje.
Ivar Berner hade också kämpat enJakobskamp
med Gud, men han hade icke sin barndomstro,
som höll honom uppe i striden. När den första
brännande smärtan öfver att hafva förlorat Elna
var öfver greps han af en hänsynslös vrede mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
