Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 24 oktober 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 535
r(är jag är död, prasskowja...
jag är död, Prasskowja,
lipp då ej från din nacke
, soartblå flätor
— dem du så ofta slagit
omkring min hals — att lägga
dem ned uti min kista.
de tunga
När jag är död, Prasskowja,
då skall du icke stånda
i svarta Jlor, som Jalla
framför din bleka panna,
och lägga våta rosor
uppå min graf om kvällen.
Men är jag död, Prasskowja,
då skall du med ditt löje,
det glädtiga, dig smyga
till dem min hand har slagit,
till dem, mitt hån har sargat-,
— du lofoar ju, Prasskowja?
Birger Mörner.
Kvinnorna och försvarsfrågan.
Ett genmäle och vårt sista ord.
II. Herr Redaktör!
Uti n:r 40 af eder tidning för i år har ni
varmt tagit till orda för »den mäktiga natio-
nella rörelse, som i dessa tider besjälar Sveri-
ges kvinnor, och för hvilken »Svenska Kvinno-
föreningen för fosterlandets försvar» gått och
går i spetsen».
Under sådana förhållanden hoppas vi, att ni
icke heller vägrar att i eder tidning intaga föl-
jande kortfattade gensaga mot nämnda uppsats.
Det kan ju icke skada att saken i fråga skär-
Att Sveriges kvinnor, så väl som dess män,
älska sitt fosterland och önska se det på allt
sätt skyddadt och tryggt, det är en naturlig
dygd, om hvilken ingen kan säga annat än godt.
Men så väl forna tiders sorgliga erfarenhet som
den allra minsta eftertanke måste ovilkorligen
öfvertyga den med de nuvarande politiska för-
hållandena bekante, att Sveriges skydd och
-trygghet icke i vår tid kunna sökas i krigsrust-
ningar och vapenöfningar utan i humanitet mot
närboende grannfolk samt i lagstadgad skiljedom
och garanterad neutralitet. 3
Det tjänar till intet att fördölja den sannin-
gen, att värt lilla obetydliga Sverige under inga
förhållanden kan med vapenmakt hålla stånd
gent emot en af de europeiska stormakterna.
Villigt erkännes, att vårt land icke eger ett
betryggande försvar. Men lika säkert som
detta, är ock en annan sak: det att vi heller
alldrig kunna få ett sådant, för så vidt vi skola
söka det i våra vapen och krigsrustningar.
Ieke ens någon af Europas stormakter eger ett
fullt betryggande försvar, och kan heller aldrig
i tiden få det; ty så länge näfrätt och blodigt
våld skola fälla domsutslaget i mellanfolkliga
tvister, kan ingen nation, huru starkt rustad
hon än må vara, känna sig fullkomligt trygg.
Först då mellanfolklig lag och rätt komma
till stånd inom den civiliserade världen, kunna
folken känna sig skyddade och trygga. 4 Till
detta måls vinnande vilja de olika ländernas
freds- och skiljedomsföreningar medverka; och
vi äro fullt förvissade, att de män och kvinnor,
hvilka arbeta för freds- och skiljedomsideernas
utbredning bland folken, mera gagna sitt foster-
land än de, som arbeta på att uppehålla och
rotfasta det gamla barbariska krigsväsendet. 5
Väl veta vi, att krigsväsendet icke kan af-
skaffas i en handvändning, och att vi nog såsom
ett nödvändigt ondt ännu en tid måste uppe-
hålla det så kallade »försvaret«. Men på samma
gång vi medgifva detta, våga vi också påstå,
att det bättre anstår den kristligt bildade kvin-
nan att verka för mellanfolkligt broderskap,
lagliga skiljedomstolar för afdömande af in-
ternationella tvistefrågor och stadigvarande fred
än förstärkande af den våldsmakt, som ändå
aldrig förmår skänka land och folk den rin-
gaste grad af nationel trygghet.
Den kristna kvinnans mision är icke att
skådas från mer än en sida. 1
Länge hade vi väntat, att Iduns redaktör
skulle egna någon uppmärksamhet åt den be-
tydelsefulla internationella rörelse, som i vår
tid börjat hänföra ett stort antal både kvinnor
och män i hela den bildade världen, och hvil-
ken satt såsom sitt syfte att afskaffa krigsvä-
sendet för att i dess ställe sätta mellanfolklig
skiljedom och mellanfolklig lag och rätt, men
vi hafva väntat förgäfves. Huru smärtsamt
öfverraskade blefvo vi ieke, då vi i stället funno,
att Idun tog parti för den nutida väpningsga-
lenskap, som, icke nöjd med de fabelaktigt stora
summor, hvilka af riksförsamlingen årligen gifvas
såsom ordinarie anslag för krigsväsendet, äfven
på frivillighetens väg vill än ytterligare samla
medel för samma rysliga ändamål. 2
1 På intet vis! Vi äro de förste att ej blott med-
gifva, utan till och med lifligt önska, det viktiga
angelägenheter, som beröra den svenska kvinnans
intressen, så mångsidigt som möjligt i våra spalter
dryftas och belysas.
-Becks anm.
2 Det gör oss verkligen ondt, om vi i denna frå-
ga skulle allmänt ha blifvit så illa missförstådda som
här af den ärade insändarinnan. Ha vi ej förut
kommit i tillfälle att direkt uttala det, har det san-
nerligen mera berott af att lämplig anledning sak-
nats än af något annat; nu må det dess hellre sä-
gas, och sägas rent ut: ingen kan varmare än Idun
gilla och hylla den humana idé, som ligger till grund
egga männen till fortsatta blodiga våldsbragder,
utan att stifta försoning och frid mellan krist-
liga grannfolk.
Det senare bringar otvifvelaktigt mera väl-
signelse och lycka öfver familjer och hem än
det förra och innebär i sig en högre och ädlare
fosterlandskärlek än den, som sträfvar att på
råa, i bästa fall gagnlösa krigsrustningar offra
sista skärfven af fosterlandets tillgångar. 6
Ele.
för fredssträfvandena. Men må man blott ej för ett
abstrakt ideal förmås att glömma verklighetens all-
varskraf. Så länge de stora och mäktiga staterna,
de grannar, som tränga oss rundt om, och som ett
politiskt vindkast när som helst kan förvandla till
våra fiender, rusta sig intill tänderna, så länge vore
en afväpning ett lättsinne utan gränser. Intet kan
vara en moder värdigare än att hos sina barn väcka
och vårda människokärlekens (och den är ock fre-
dens) anda, men intill dess att genom ett sådant ar-
bete inifrån den allmänna opinionen så genomdanats,
att en allmän, internationel afväpning blir en nöd-
vändig följd, kan ej den ensamme. — allra minst
den svagare — taga första steget. Ännu måste där-
för de förståndiges program lyda : allt arbete för fre-
dens anda, men allt nödigt skydd att arbeta i fred.
Och ännu är tyvärr vapnens skydd en politisk nöd-
vändighet.
Red:s anm.
3 »Sorglig erfarenhet»! Har då verkligen vårt
fäderneslands historia uteslutande eller ens öfvervä-
gande gifvit sådana erfarenheter! Vi förneka det.
Höstslask.
Ett »inlägg».
in okände herr Daniel F—m!
Ni skref i ett af Iduns senaste num-
mer om »Modernt nomadlif», om höstflyttnin-
gen, hvars nödvändighet det är fruarna förbe-
hållet att inse, medan skapelsens herrar, distra-
herade af mångahanda omsorger, anse, att den
faller öfver dem för deras synders skull, och
begagna den — enligt hvad Ni delgifver Iduns
läsarinnor — till att grundlägga ett litet ange-
nämt utomhuslif.
Jag tar mig friheten fråga Er i egenskap af
författare till artikeln »Modernt nomadlif» —
vår tid är ju »krafvens» och »spörsmålens»
tid — hvad i all världen en af dessa skapel-
sens herrar ej kan begagna som svepskäl, när
han finner sin lilla våning för trång, och nät-
lusten att »vifta» litet — det. är ju så det
heter — kommer öfver honom?
Det behöfs minsann inte, att frun ställer till
flyttning för att fä honom ut, om han nämligen
har kvar sin förstockade ungkarlssjäl.
Nu skall jag i parentes be att få nämna,
att jag är omodern nog att taga »spörsmålet»
ganska gemytligt, och det om också mina ut-
tryck förefalla en smula burdusa. Det plägar
så gå med mig: jag låter indignerad, fast jag
bara ville skämta. Det är — icke sannt — i
alla fall bättre det än att ämna komma fram
med ett godt skämt och servera indignation.
Kan Ni verkligen tro — ursäkta min dri-
stighet! -—- att dessa unga damer, hvilkas ga-
sellögon och allra som täckaste uppnäsor Ni
besjunger med all ridderlig elegans och sådan
orygglig optimism — tror Ni, att deras gullhår
eller deras ramsvarta lugg döljer små hönshjär-
nor? Tror Ni icke på kvinnans intelligens,
herr riddare? Tror Ni, att den unga förtjusande
frun vill något hällre än reda in ett hemvarmt
hörn och bona om det väl ät sin herre och
man? Och när hon kommer, täck och glittande
glad öfver att kunna göra lionotn en glädje,
för att breda en mjuk ny matta under hans
arbetsstol, är det då för mycket begärdt, om hon
ber honom stiga upp ur stolen, medan hon gör
det? Och bör ej han — så vida han ej är
orubbligt genomträngd af den moderna läran
om kvinnans underlägsenhet under mannen —
under den stund han måste stå på sina ben
sysselsätta sig med mera för stunden lämpliga
Ett öfvermodigt trots anse vi förvisso lika dåraktigt
som all rimlig »humanitet mot närboende grannfolk»
lof värd. Men hvad den s. k. »garanterade neutra-
liteten», när det kommer till kris, i själfva grunden
innebär af garanti, det har just sorgliga historiska
erfarenheter bort kunna lära oss.
Red:s anm.
4 Detta är sannt. Men intill dess?
Red.s anm.
6 Men dock mest de, som ej blunda med det ena
ögat, medan de se med det andra.
Red.s anm.
6 Hvem satte oss då att döma öfver en »högre»
eller »lägre» fosterlandskärlek? Den ene ser saken
från en sida, den andre från en annan. Det är dock
innerst på hjärtelaget det beror. Godt, att vårt fo-
sterland eger kvinnor, som äro besjälade af att så
framtidens fredssådd ut i unga hjärtan med lära och
föredöme. Godt ock, att de finnas, som icke anse
offret för bittert, då de taga undan ett tionde från
sin personliga nödtorft eller lyx till att gärda ora
det land, som är dem framför alla kärt. De behöf-
vas så väl, den ena som den andra. Och lyckligast
synes det oss vara, där man kan komma dithän att
låta hvardera saken vara livad den är. Fredssträf-
vandet kan endast då få arbeta i fred, när vaksam-
het mot en godtrogen själfsäkerliet håller det om
ryggen. Hand i hand skola de verka, och svenska
kvinnor skola binda partierna tillsamman.
JRed:s anm..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
