Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 43. 24 oktober 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
536 I DU N 1890
tankar än pâ att skrifva en — lât vara oför-
arglig — skiss till Idun om den äkte man-
nens besvärliglieter.
Jag skrattar alltid så godt åt dylika skisser.
Vet Ni hvarför? Det skall jag säga Er. Jo,
därför att jag läser mellan raderna bekänneLen
om, bur trefligt ban i alla händelser finner sitt
slafveri, hur bra han mår, tack vare lilla fruns
omsorger, och därför att om inte nämnda unga
dam hittade på små öfverraskningar — en liten
oväntad flyttning till exempel —- så skulle han
göra det. Och var säker på, att den nya vå-
ningen skulle inte bli för bekväm, om han
valde den — hans öfverlägsna, manliga egen-
skaper för öfrigt opåtalda.
En förståndig man — ty det kan ju inträffa,
att en af tjugu är en smula mindre förståndig
i allo — han säger ej ett muck, när lilla frun
— hon med gullhåret och den älskvärda lilla
uppnäsan etc. — fattar kommandostafven och
gör det nya hemmet, man flyttat till, ännu mera
hemtrefligt, än det gamla var. Han erkänner
med en kyss på den lilla energiska handen,
att där hon för tillfället bor, där är allra bäst.
Och hon småler, där hon stryker lent med
handen öfver hans modernt kortsnaggade hår,
som ej ens kan burras upp, hvilket vore bra
roligt. Och hon tänker på den gamla sannin-
gen, som ingen liten fru lärt sig förgäfves, att
bästa sättet att få herska är att låtsa sig vara
beherskad.
Och säg mig någon af skapelsens herrar —
jag följer nyssnämnda regel, då jag kallar dem
skapelsens herrar, liksom jag alltid kallar min
man för »min herre och man» — säg mig
en enda bland dem, som icke vill bli styrd,
om det blott sker af en kärleksfull liten silkestass.
Ja, mina uttryck äro inte rätt valda. Men
säg, har jag inte rätt?
* *
*
Det skall bli mig ett nöje att visa,hvad desse
herrar, som vi i själfva verket tycka så mycket
om, lika mycket som de hålla af oss — fast
vi inte »beundra» dem och kalla dem för äng-
lar, hvilket onekligen vore litet öfverdrifvet —
kunna hitta på, då de vilja komma ifrån hem
och härd för en dag eller två. Se här, hvad
jag fann på min egen gubbes skrifbord, då vi
vid den stora höstrengöringen kommo till hans
rum. Jag sänder skrifvelsen till Idun — det
är inte mer än rätt åt gubben, att han får läsa
sitt opus där och skämmas öfver fadersskapet.
Så här hade han skrifvit:
»Höstslask.
Tre gånger om året minst få våra fruar en
skruf lös. Det är vårslaskets, höstslaskets och
julslaskets tid. Då äro de i sitt esse, de hulda
varelserna. Då kalla de till sitt bistånd en af
det släkte, som kallas skurmadamer, och som
blifvit skapadt enkom för att skapelsens herrar
skola inse att deras herravälde har sina gränser.
Då flyttas alla möbler i alla rum ihop i
de mest omöjliga grupper, allt på väggarna
rifves ned och lägges.på platser, där ingen kan
ana, att det finns. Har man så lyckats upp-
täcka en plats att sitta på och satt sig, utan
att sitta sönder en tafla eller en makartsbukett,
och tror man sig vara ensam och vill säga ett
vackert ord åt sin »hälft», som man ännu ej
lärt känna i höstslasklynne, då, bäst det är, får
man se en skurmadam hänga utanför fönstret
och låtsa torka öfversta rutan, gud bevars —
och en annan ligger under pianot och »torkar
under», som jag tror termen lyder — och man
får prisa sig lycklig, om inte en tredje står
på lur uppe på en trappstege bakom dörren,
färdig att tappa — naturligtvis af våda — en
smäckvåt trasa midt i familjeförsörjarens huf-
vud, om han vågar sig dit in.
Första dagen går det ändå för sig. »Man
måste ju ha rent». Andra dagen, då man äter
frukost inne i sängkammaren, medan horderna
bombardera dörren med skurborstar, vågar man
en half undran, huruvida man inte kunde
göra rent ett rum i sender och litet emellan-
åt, utan att denna omstörtningbegärets och för-
ödelsens ande behöfver släppas lös i det eljes
fridlysta boet.
Men då har frun börjat bli nervös och sä-
ger, att sådant kan en herre omöjligt lära sig
begripa. »Men vill du inte gå ut och äta, så
ska vi göra allting i ordning under tiden»?
Jo-o, det kunde man göra. Men ledsamt
är det, tro mig, min ängel, det känns tungt.
Det påminner om den tid, då du ej ännu var
upptäckt* mitt änglabarn. Men efter du så vill,
så skall jag äta ute.
Man är utmotad. Och när man därnäst träf-
far sin vid alla andra tillfällen så omotståndliga
lilla hustru —- som nu går med en stor för-
skräcklig sjalett bunden om hufvudet för dragets
skull, ty alla fönster äro naturligtvis öppnade
— så är hon besatt af slaskhumöret, trött,
utsläpad, sjuk, odräg. . . ja, det vill säga mindre
oemotståndlig än eljes. Det här stöket skall
ta’ lifvet af af henne 1 Hon står inte ut. Hon
är olycklig, hon kommer inte att lefva länge
— hu hu hu!
Men storskurning, det kan hon ändå inte
lefva utan–––––- »
* *
•Jfi
Så långt min mans »aktstycke». Den hyck-
laren ! Tror Ni inte. att han fann det lämpli-
gast att äta utomhus dagen efter också? Och
hvad tror Ni jag hittade morgonen därpå? En
räkning: »3 soppa — 3 fisk —- 3 vildsvinsstek
— 1 St. Estephe — Ayala — 1 dessert — 1/2
Sherry — 3 Kaffe — Chartreuse — o. s. v.
Jag hade ätit stufkött och ölsupa med ma-
damerna jag! Och Ni kan vara så säker på,
att det har kostat mig möda att hålla min
juvel hemma allt sedan dess!
Möda? Nej, det är ändå osanning. Jag be-
höfde bara se på honom — på mitt sätt —
för att han skulle tillstå, att han iugentiog
bättre begärde än att få äta hemma på tu man
hand med mig. Men när han motas ut, då
behöfs det St. Estephe och Ayala, Sherry och
Chartreuse och allt annat — och tre portioner
af alla rätter — för att ersätta hans egen lilla
etc. etc.
Men där ser Ni — och där har Ni sens
moralen af det hela: Vore han inte min egen
gubbe och hölle jag inte af honom SCI — ja,
då skulle han naturligtvis begagna sig af den
stora höstrengöringen, som funnits till i alla
världens tider, allt sedan Eva skurade i para-
diset, och lika säkert som herr ^Daniels genom-
hyggliga unga äkta män flyttade till ungkarls-
lifvet, därför att deras förtjusande fruar flyttade
till en annan våning, lika säkert skulle han
flytta ut på en lång »höstvift», när vi flyttat
in från sommarnöjet.
Om han inte vore min egen gubbe, ja!
Didi.
P. S. Men man får vara försiktig med dem
i alla fall.
Hushållsgöromål befodra helsan
och många läkare föreskrifva jämte den nödvändiga
promenaden ofta deltagande i sysslorna inom hemmet
för såväl fruar som flickor. Vid damning, möbel-
borstning o. d. spännas armmusklerna och öfriga
muskler, och detta medför en påskyndad och förhöjd
blodcirkulation. Dessutom har verksamheten inom-
hus ett betydande moraliskt värde: den fängslar kvin-
nan vid de henne åliggande plikterna; därför borde
man alltid, äfven i de bästa hus, tilldela döttrarna
ett antal regelbundet återkommande sysslor, som de
dagligen hade att sköta i hemmet. I barnrika fa-
miljer borde det vara seden att fördela husjungfruns
arbete mellan två eller tre af döttrarna och låta dem
tura om därmed för hvarje vecka, då likväl äfven
den annars nödvändiga tjänsteflickans aflöning bör
fördelas på döttrarnas nålpengar, hvarigenom de få
en liten extra belöning för sin möda och kunna till-
fredställa mången liten önskan. För den intelligenta
arbeterskan taga sysslorna vid städning m. m. myc-
ket liten tid i anspråk, åtminstone väsentligt mindre
än for tjänstflickor, så att de ej för mycket inkräkta
på friheten till öfriga sysselsättningar. Högsta värdet
af en dylik sysselsättning för flickor ligger dock däri,
att de grundligt lära känna och bedöma alla arbeten,
så att de sedan, om de en gång gifta sig, aldrig be-
höfva bli sitt eget tjänstefolks slafvinnor, såsom det
tyvärr ofta är fallet med många unga husmödrar.
En ”opponent”.
af
Justus.
(Förf. till »De Vises Sten»).
8
et var en dag i medlet af maj 1884. En
vårdag sådan som endast norden kan
uppvisa, med spirande grönska, strålande sol
och lyckliga, fönöjda människosinnen.
Dröjande styrde jag mina steg utför Kungs-
trädgårdens östra allé, förbi Cadiers kosmo-
politiska hotel, och stod så snart framför kon-
stens icke mindre kosmopolitiska tempel —
vårt Nationalmuseum.
Ofrivilligt skred jag in genom dess öppen-
stående port och upp för de breda marmor-
trapporna. Den »italienska skolan» bjöd mig
till ett »dolce far niente » hos de gamla mäs-
tarne, och snart satt jag försjunken i betrak-
tande af ett italienskt landskap. Tidens pa-
tina hade lagt sig tung öfver duken. Den
ursprungliga entoniga färgskalan hade blifvit
ännu entonigare och mörkare, men förgäfves
sökte jag här återfinna den psykologiska stäm-
ning, som infinner sig vid åskådandet af ett
gammalt, gulnadt och mörknadt porträtt. Det
glänsande solljuset därute i det fria stack ännu
i mina ögon, och jag kände tydligare än nå-
gonsin att, naturen skall njutas frisk och ome-
delbar och icke öfversättas med tillhjälp af
»skolans» eller »manerets» liflösa uttrycksfor-
mer.
Och jag lemnade min plats och styrde åter
stegen ut i det fria.
Dåsig och trött efter ett nattligt arbete vid
skrifbordet samt dessutom kroppsligt illamå-
ende, hade jag ursprungligen haft apoteket till
mål för min promenad. Nu grep mig en an-
nan tanke; jag vände apoteket ryggen och fort-
satte min väg ut till Djurgårdens ekar och
gröna slätter.
Där var i dag konsert af full orkester, —
icke Hasselbackens militärkapell, ty dess stund
var ännu ej kommen, utan en konsert af idel
natursångare utan kapellmästare och not-
häften.
Det var hela den stora skaran, som krälar
och flyger, hvilken lät höra sina hymner till
vårens lof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0542.html
