Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 44. 31 oktober 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550 IDUN 18Ô0
Att våga tänka tanken ut, Att ej på vägen sig själf förlora,
Det är det svåra, det är det stora, Att icke stanna förrän vid slut.
p. p. pTUR.ZEN-j3ECK.ER.
På dessa 25 år, som förflutit, sedan skolan
öppnades, hafva nära 500 flickor utgått ur den-
samma, rustade att själtva arbeta sig fram i
lifvet. Och det är en stor lifsgärning Amalia
Arfvidson kan blicka tillbaka på, att ha för-
mått bibringa alla dessa flickor ej blott kärlek
till arbetet, utan ock förmåga att kunna utföra
det. Men hon anser sig dock ej ha gjort
tillfylles med detta, utan hon söker ock efter
bästa förmåga att dana deras karaktär, så att
de måtte blifva gudfruktiga, samvetsgranna och
rättrådiga människor, med sinnet stålsatt mot
de frestelser, som kunna möta dem på deras
väg, när de på egen hand skola ut i lifvet.
Den 2 november innevarande år firar fröken
Arfvidson sitt 25-års jubileum med skolan, och
mången med mig tänker nog den dagen med
kärlek och tacksamhet på den afhållna husmo-
dern i »skolan» samt minnes, med hvilken
moderlig omsorg hon in i de minsta detaljer
vakade öfver och med allvarlig stränghet, där
så behöfdes, höll reda på sina »kära flickor».
Om »praktiska hushållsskolan», dess verk-
samhet, framåtgående och utvidgning, liksom
om den stora offervillighet, som bland Göte-
borgs invånare alltid gjort sig gällande, när
fråga varit om att understödja henne, kunde
ännu mycket sägas. Dessa rader afse blott
en enkel tacksamhetsgärd åt dess förestånda-
rinna för god vakt.
Gamma/ elev.
En gammal, gammal historia...
. ’’ÜÊP
^jjåWrån forna dagar, från gosseår
jag gQtnmer än på ett minne;
det talar stilla om sol och vår,
och blomdoft sluter det inne — —
Det car en gång, då jag sorglös sprang
i kapp med vinden till fjällen,
där vallhornslåten så muntert klang
från ljusan dag intill kvällen.
Ej ensam var jag! En finhylt mö,
så täck och yster som bäcken,
jag förde med mig från fjäll och sjö
och bjöd syrener från häcken.
Ett härligt lif! Och i ögon blå
stod klart och tydligen skrifvet,
att hon höll af mig en smula di —
om ej det räckte för lifvet!
Hon kunde somna ibland så varm,
så trött af leken och fröjden,
och drömma, lutad emot min arm,
om stjärneblossen i höjden.
Då var hon drottning, och jag var kung —
en kung i drömmarnes riken,
och skymning föll öfver hedens ljung,
och månen byggde i viken...
Det hände äfven minsann en gång,
jag stal en kyss eller tvänne,
men lärkan skvallrade sans façon
■om hela stölden för henne.
Och från den dagen hon ensam gick
och var så skygg och så sluten,
och om jag kom — tvärt hon vingar fick
och flydde bort på minuten.
Så sommarn gick. Både l ch al
snart skälfde nakna för vin ,
vi måste skiljas — en tår sig stal
ur ögat ned öfver kinden.
Jag fick en pressad »förgät mig ej»,
hon skulle aldrig mig glömma —
i blåa ögon jjxg läste: »nej,
din bild skall trofast jag gömma!»
*
På snabba vingar i rastlös flykt
drog tiden fram öfver världen —
af vackra drömmar jag hade byggt
min lycka, långt ifrån flården.
Jag såg en koja — visst var den arm,
en skatt dock gömdes där inne —
det var en kärlek så djup och varm,
från unga dagar ett minne.
Men alltför snart fick jag lära mig,
head kvinnan älskar på jorden —
ej trofast kärlek, hon glömmer dig,
se’n väl hon hviskat de orden:
» Jag älskar dig !» — Nej, blott guldets glans,
juveler, sammet och siden
en kvinna tillber — med nycker, dans
fördrifver sedan hon tiden.
En kväll vi träffades på en bal —
för ett par år sedan var det —
vi dansade omkring bonad, sal,
i yra ringar så bar det.
Jag förde henne vid valsens slut
från flärd och kvalm i salongen
en liten stund i det fria ut
att andas luft på balkongen.
Jag vet ej hvarför, men så min arm
kring hennes midja jag lade,
och med en blick, som var ljus och varm,
hur kår hon var mig, jag sade.
Då log hon, ej som i gångna år,
med sol och vår i sitt öga —
hon log så bittert, och tyst en tår
jag kindens rosor såg löga.
Se’n smög hon sakta sig ur min famn
och sänkte pannan i handen —
hon glömt sin kärlek — hon glömt mitt namn,
och brustna voro nu banden. ..
Då bjöd jag henne på nytt min ann,
vi trådde in i salongen
till balens nöje och yra larm
från nattens frid på balkongen — — —
Du stackars hjärta, som svek din tro
från lifvets solljusa vårar,
säg, fann du nån’sin i lifvet ro,
säg, sörjde du ej i tårar,
emedan djupt i ditt unga bröst
ett minne lefde från fjällen,
emedan hjärtat blott ägde höst
vid. brasans flamma från hållen?
Daniel Fallström.
m
Viss procent af affärens af-
kastning åt arbetstagande
kvinnor!
Jflenna sats har helt nyligen i pressen
Qr förts å bane i bref från en korrespon-
dent i utlandet.
Brefskrifvaren berättar, att han besökt en
mönsterfabrik och af dennes égaré erhållit
de mest intressanta meddelanden. De kvin-
nor, som, emot en ringa, bestämd aflöning,
skulle uppfinna nya mönster, gjorde detta
mycket intresselöst och upprepade sig ide-
ligen själfva.
Fabriksegaren misströstade redan om sin
affärs fortgång i publikens ynnest, då en
tanke rann upp i hans hjärna. Denna tan-
ke realiserades såmedels, att han tillkänna-
gaf, att kvinnorna skulle, utom den vanliga,
bestämda lönen, enhålla viss procent i af-
färens afkastning kvartalsvis, allt beroende
på visadt nit och skicklighet.
Och, berättar han, det var ett sällsamt
ögonblick att bli vittne till deras förtjusning
vid den första utdelningen. De inkommo
med den vanliga, trötta minen, vissa om
att löftet, som förut gifvits, men ej hållits,
äfven denna gång skulle gå om intet; —
men när de så hade penningarne i sina
händer, ömsom skrattade och ömsom gräto
de af glädje, liksom barn, försäkrande, att
så mycket penningar hade ej på en gång
funnits i det tarfliga hemmet.
De mest storartade framsteg i uppfin-
ningsförmåga, skicklighet, flit och ihärdighet
gjordes sedermera, hela fabriken höjdes,
och det konstaterades, att en kvinna,
som åtnjöt procent af fabrikens inkomst,
var i stånd att bringa ett nyss eländigt hem
in i ett efter förhållandena godt välstånd.
Äfven som gift hade hon samma rättighet.
Så långt korrespondenten, som meddelat
detta i afsikt, att vederbörande i vårt eget
land ville, om möjligt, äfven härstädes söka
vidtaga anordningar i samma riktning.
Se vi oss här hemma omkring här och
där, så finna vi visserligen, att idéen del-
vis ej är alldeles ny. Våra kvinliga biträ-
den t. ex. i de större manufakturaffärerna
erhålla i särskilda fall viss procent af hvad
de sälja. Den, som skrifver dessa rader,
känner personligen en kvinna i manufak-
turaffär med dylik förmån, förutom den
fixa lönen.
Äfven i andra branscher torde dylika
fall finnas, men tvifvelsutan återstår oänd-
ligt mycket att göra i denna fråga, som,
därest den rätt fattas och tillämpas, skall
bidraga till att fylla klyftan emellan ar-
betsgifvare och arbetstagare, samtidigt som
grunden lägges till ett allmännare socialt
välstånd och till ett lefnadsmodigt arbete,
som mer och mer förenas i gemensamt in-
tresse ; sist, men icke minst, bör den kunna
verka, att vi måhända komma till en tid,
då kvinnan kan påräkna samma betalning
som mannen för samma arbete, därest
skickligheten är lika.
Ebon Hoi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0556.html
