Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 31 oktober 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 ! DU N 551
Några ord om lektyr.
Kåseri af Karl Benzon.
®
)m tycke och smak kan man icke dispu-
=. tera — denna sentens är gammal som
gatan och förekommer i alla lands ordspråks-
literatur. Den gamla satsen tål dock vid
litet jämkning. »Evigt kan ej bli det gamla.»
Smaken förändras, den sä väl som allt annat
under solen, den försämras och förädlas, ja,
den inträder ofta i ett skede, som benämnes
öfverförfining. Och dessa tre stadier kunna
iakttagas bredvid hvarandra pä alla områden
af det moderna samhällslifvet — surströmming,
tryfferad fasan, Limburgerost — varieté-ku-
pletter, Carmen, wagnerianska parodier —
kistbref, Munkaezy, makartska färgorgier —
o. s. v. i oändlighet.
Det finnes väl knappast något område, inom
hvilket smaken vexlar mera betydligt än just
inom lektyrens, förströelseläsningens, och intet
område där smaken mera lätt råkar på af-
vägar. Och denna missriktning iakttages ej
endast hos hvad man kallar de lägre sam-
hällsklasserna. Tjänstflickans kolportageroman
i tunna gula tjugufemöreshäften med »pre-
mier» af symaskiner, fotografialbum, oljetrycks-
taflor, doffeltyger och nysilfverteskedar slukas
ofta med begärlighet af husets unga dotter.
Då jag talar om lektyr, tänker jag natur-
ligtvis hufvudsakligen på romanliteraturen.
Diktsamlingarna få gudnås så visst hvila
tämligen orörda, utom då man afdammar
deras praktband och guldsnitt, eller då man
öppnar dem för att afskrifva en strof på bak-
sidan af ett gratulationskort. »Det är icke
någon affär att trycka poesi», påstå herrar
förläggare.
Hvad nu beträffar romaner, mötes man
ännu ofta af en fördom med anor från den
gamla goda tiden: det är skadligt för ung-
dom att läsa romaner. Allt svårsmält är
skadligt, därom äro läkarne öfverens, och
denna åsikt eger äfven härvidlag sin tillämp-
ning. Och äfven det lättsmälta kan medföra
sina faror, om det njutes omåttligt. Det gäller
därför att finna en medelväg.
Vår tids literära produktion är obestrid-
ligen ymnig. Viktiga samhällsproblem debat-
teras i romanform, historiens personligheter
och tilldragelser framställas i lekande kåserier
o. s. v.
Men i en enda och särdeles viktig riktning
har den literära alstringsförmågan betänkligt
slappats. Vår tids produktion af god ung-
domsliteratur — eller rättare sagdt: läsning
för ung och gammal — är ej, hvad den for-
dom varit och nu möjligen kunde vara. Våra
förfäder i första och andra led hade lika
riklig tillgång som vi till röfvareromaner och
slipprigheter, men samtidigt frodades sund och
gedigen literär alstring, som gladde så väl ung
som gammal. Hvar äro väl nu en Walter
Scott, en Hugo, en Dickens, m. fl.? Hvar
finnas de, som skrifva arbeten sådana som en
Daniel Defoes Robinson Crusoe eller en Ga-
briel Ferry’s Skogslöparen? Hvem skall efter
vårt broderlands Topelius alstra något jäm-
förligt med »Fältskärns berättelser»? Hvilka
skola i vår egen literatur upptaga mantlarne
efter en Emilie Carlén, en August Blanche,
andra namn att förtiga?
Då jag nu nämnde ett par svenska namn,
erinrar jag mig helt plötsligt, att svensk lektyr
snart torde komma att räknas till de ting,
som varit. Hör efter i våra lånbibliotek!
Ni kan där göra intressanta, men smärtsamma
statistiska rön.
Jag har trott mig finna, att det i synnerhet
är fyra utpräglade romantyper, som dominera
inom förströelseläsningens område. Och då
jag nu skisserar dessa typer, så anhåller jag
förbindligast om tillgift hos dem af er, mina
damer, hvilkas innersta känslor jag sårar.
Först ha vi Marlitt-typen. Hennes hjältar
och hjältinnor tillhöra i allmänhet det borger-
liga slaget. Hjälten är den förkroppsligade
ädelheten, en sammanfattning af alla möjliga
talanger. Till att börja med är han förälskad
i en skön och talangfull kvinna med förhatlig
karaktär samt utan spår af huslighet. Hjäl-
tinnan nummer 2 är äfven hon skön, men
hennes karaktär är idealistiskt upphöjd. Dess-
utom är hon i själfva verket betydligt mera
talangfull än den andra, och ingen annan
kvinna förstår att så genialiskt som hon märka
linne, excellera i patentstickning och inlägga
surkål. Hon älskar hjälten i tysthet. Men
den andra, den utvalda, hon föraktar honom,
ända tills han erhållit en orden eller på något
annat sätt höjt sig i societetens ögon. Men
då är det för sent. Då vet hjälten, hvar han
skall finna sin verkliga lycka. Den husliga
afgår med segern. Linneskåpens, ylletröjornas
och köksvetenskapens triumf är beseglad.
Sådana äro anrättningens hufvudingredi-
enser.
Nere i trakten af Firenze bor en dam vid
namn Louise de la Ramée, känd under sig-
naturen Ouida. Hennes talang är obestridlig,
men hennes arbeten äro nästan alltjämt scha-
blonmässiga.
Om Marlitts hjältar i allmänhet tillhöra
det borgerliga slaget, så älskar Ouida däre-
mot stora välvuxna karlar ur den engelska
högaristokratien. Hennes romaner, som egent-
ligen tyckas vara skrifna för boxare och cir-
kusatleter, mottagas med förtjusning af dam-
världen. Jag har tagit mig friheten att göra
en koncentrerad parodi, som måhända mången
med mig skall anse känneteckna Ouidas skrift-
ställarskap :
Hjälten och hjältinnan ha på ett eller an-
nat sätt råkat i en förtviflad belägenhet. Un-
gefär följande dialog utspinner sig:
»Är du icke trött, min älskade?»
»Trött? Jag! På Australiens slätter för-
följde jag under tjugufyra timmar en snabb-
fotad känguru!»
Ȁr du fortfarande lika modig, du, min
ljufve Herkules?»
»Modig? Jag! I Klippiga bergen höll jag,
väpnad endast med en en tous cas, stången
mot ett hundratal rasande Sioux-indianer!»
»Och du är icke hungrig eller törstig, du
mitt lifs beherskare?»
»Hungrig? Jag! Törstig? Jag! På Sibi-
riens ändlösa stepper lefde jag fyra dagar på
två bröstkarameller och ett halft kvarter gé-
never!»
»Ja, jag tror, att du är stark, du min själs
afgud.»
»Om jag är stark? I Madagaskars yppiga
vegetation krossade jag med en boa constric-
tor, som jag egenhändigt strypt, ryggraden på
en rasande elefanthona!»
En romantyp som på det sista årtiondet
tillvällat sig en dominerande plats inom vår
öfversättningsliteratur är Molly Bawn jämte
vederlikar. Receptet för anrättningen är un-
gefär följande:
I ett magnifikt palats i engelska landsorten
samlas ett hundratal damer och herrar (med
betjäning) för att under ett par månader jaga,
dinera etc. på den förnäme egarens bekostnad.
Bland de manliga gästerna finnes en lord med
så eller så många tusen pund sterlings årlig
inkomst. I denne äro alla damerna mer
eller mindre betagna, men i synnerhet två:
den ena skön, kall och majestätisk, den andra
vacker, skämtsam och omedvetet (naturligtvis)
kokett. Under räfjagter, middagsbjudningar,
tedrickning, garden parties, baler, tableaux vi-
vants och lawn tennis har intrigen hunnit så
långt, att den sköna, kalla och majestätiska
lider ett förkrosande nederlag, medan däremot
den vackra, skämtsamma och (omedvetet) ko-
ketta, sedan en yngre, merendels rödhårig
officer några gånger trasslat hop härfvan, firar
en lysande triumf. Sedan denna anrättning
utspädts med toaletter från Worth i Paris,
diamantkollierer, knäckta refben vid hinder-
ridter, älskliga motton ur gamla romanser etc.
etc. serveras den i sin egen sås och vinner i
allmänhet bifall hos de konsumenter, som sätta
värde på lättsmälta saker.
Den fjärde typen är den oförbränneliga
bofromanen, hvars framtid sannolikt är tryg-
gad, ända tills mänskligheten inträdt i det
rena naturtillståndet. Jag vill ej uppehålla
mig vid alla dessa falluckor, alla dessa un-
derjordiska gångar, alla dessa betitlade skurkar
och intelligenta detektiver, alla dessa hemliga
fjädrar att trycka (märk väl: icke vridd) på.
»Ännu är icke Rocambole död!» heter det
någonstädes i ett arbete, som är typiskt för
genren. Ännu är bofromanen icke död. Gift-
svamparna frodas midt ibland de njutbara,
och deras vegetation förkväfver de senares.
fe
Den röda rosen.
Verklighetsbild af Mox.
|§xan satt där, dyster och ensam i sin tarfliga
J|f kammare, lutad öfver manuskriptet till öf-
6 versättningen af en fransk roman, ehuru
han ej var någon öfversättare ex professo. Högra
handen nedskref med säker, korrekt och vårdad
stil de fraser, som det gamla skollexikonet skänkte
honom. Ibland lät han dock pennan falla, han-
den blef nervös, och han famlade efter ett kabi-
nettsporträtt, infattadt i ram, hvarvid var fästad
en pressad röd ros, som ännu icke hade gulnat.
Allt var vårsol och lif för honom, och då han
lidelsefullt med ögonen slukade den kvinliga bil-
den, liksom hade han för evigt velat rotfasta den
i sitt hjärta, och därefter så innerligt varmt tryckte
den till läpparne, utan att känna taggarne mellan
bladen, så var det intet tvifvel om, att han var
kär och älskade med den första kärlekens varma
och rena passion. Det var, som om han velat
säga: »Svik mig aldrig. Du har min lycka i din
hand, men du har också min olycka. Gör mig
lycklig, ty jag ser endast i dig mitt lifs ängel!»
Så högg han åter i lexikonet och svettades med
det för honom ovana och tidsödande arbetet, bara
för att skaffa sig en tillökning i kassan, för att
tillfredsställa hennes senaste halfförstådda önskan
om ett briljanteradt halssmycke, som fallit henne
i ögonen och tilltalat henne, ty hans hjärtans kär
var fåfäng, men för honom bländande och omistlig.
Svalt gjorde han till hälften också, lefde på
torrskaffning och mager kost, nekade sig hvarje
nöje, hvarje ny kostym och mycket annat — allt
för de välsignade pengarnes skull. Nätterna ige-
nom lyste lampan i hans kammare, och fliten
täljde i vassen pipor, hvilka då för tiden spelade
glädjetoner. Tänk, hvilken höjd af salighet att
en gång få ega henne hel och hållen, lefva ett
fridsamt och lyckligt lif, smeka guldgula lockar,
hvilkas späde égaré en vacker dag skulle rida
ranka på bästa pappas knä och rosenkindad sprin-
ga honom i famnen, innan mamma hunnit gifva
honom välkomstkyssen för att blåsa bort molnen
på hans panna, ifall hvardagslifvets bekymmer i
kampen för tillvaron skulle kännas honom för
tunga och tryckande. Arbetet skulle gå som en
dans och hans krafter växa, familjens välstånd
ökas och hans lefnads afton förgyllas af lyckans
sol — blott han eger henne.
En kulen vinterkväll fick han henne på allvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
