Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 7 november 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56(5 IDUN lööo
Mitt hem är sä ringa, dess dörr är så låg, Där lefver mitt minne, där föddes mitt hopp,
men aldrig en kärare boning jag såg . där lärde jag blicka till himmelen opp
kring hela den grönskande jorden. och älska mitt hemland i norden.
p. Jl. JIyBLOM.
Stenhammars ledning, och efter flere års trägna
studier debuterade hon, på sin berömda lära-
rinnas tillstyrkan, å K. Stora teatern, om vi
ej misstaga oss, år 1878 såsom Margareta i
»Faust».
Det syntes nog mången både djärft och an-
språksfullt att för ett första offentligt uppträ-
dande välja en så svår och fordrande uppgift,
men kritiken måste dock medgifva, att försöket
utföll förvånande väl. Hon visade, heter det,
en dramatisk lifaktighet, äfven i mimiskt hän-
seende, som man sällan får skåda hos en ny-
börjare, en osökt, naturlig uppfattning, insikt
och vårdnad samt ett hos en debutant nästan
ofattligt lugn. — Och en annan recensent ytt-
rar, bland annat, om samma debut: »Fröken
S:ii sätt att sköta rollen och hålla scenen voro
förvånande för en nybörjare och tyda på en
äfven i detta afseende långt ifrån hvardaglig
begåfning. — Debuten kan i sin helhet be-
traktas såsom ovanligt löftesrik. — På samma
gång vi lyckönska den unga sångerskan till
denna första, stora framgång, uppmana vi henne
att genom fortsatta, allvarliga studier än ytter-
ligare utveckla och förkofra de gåfvor, dem en
gifmild försyn med sällspordt rik hand synes
hafva tilldelat henne, väl ihågkommande, att
af den, som mycket fått, blifver också mycket
fordradt» — -— —
Och den unga sångerskan lydde uppma-
ningen. Hon fortsatte ihärdigt sina studier
under fru Stenhammars och fru Willmans led-
ning och blef för en tid fäst vid K. Operan,
där hon med mycken framgång uppträdde i
flere maktpåliggande roller, såsom Margareta i
»Faust», Lalla Rookh i operan af samma
namn, Susanna i »Figaros bröllop», Anna i
»Yärmländingarne» m. fl.
Hösten 1881 reste hon jämte sin kamrat
från Fredrika Stenhammars skola, fröken Inge-
borg Aas — numera Gina Oselio — till Pa-
ris, för att under m:me Marchesis ledning full-
ända sin konstnärliga uppfostran. Den jämfö-
relse mellan Stenhammars och Marchesis sko-
lor, hvilken Georgina Sommelius vid denna tid
i bref till släktingar och vänner i Sverige an-
ställer, är icke smickrande för den fransk-tyska
sånglärarinnan. Det är det svenska allvaret,
grundligheten och oegennyttan, som här ställas
emot den franska fåfängan, ytligheten och för-
värfsbegäret. — M:me Marchesi har såsom
ingen annan förstått att göra väsen af sig och
komma i ropet — voilà toutl
Under sin studietid i Paris sjöng hon under
lifligt bifall på Marchesis konserter samt på
soaréer i högaristokratiska kretsar. Under samma
tid erbjöds henne, genom kammarherre Falle-
sen, ett fördelaktigt engagement vid K. Operan
i Köbenhavn, hvilket hon dock afslog.
I december 1882 reste Georgina Sommelius
.— äfven nu i sin trogna kamrat Gina Ose-
lios sällskap och med signor Galetti som im-
pressario —- till Italien. Under 1883 upp-
trädde hon i Padua, Firenze, Spezia och Pisa.
I juni 1884 ingick hon äktenskap med den re-
dan då framstående bassångaren Osvaldo Bot-
tero från Milano.
Signor Bottero — till hvars storartade fram-
gångar å vår k. operascen hufyudstadspubliken
i dessa dagar varit vittne — tillhör en i Ita-
lien högt uppburen konstnärssläkt samt är ju-
ris doktor.
På hösten sistnämnda år drog konstnärsparet
till Corfu, återkom våren 1885 och sjöng sedan
i Genua, Firenze, Pistoia och Siena. Hösten
1887 reste de till Malta, kommo på våren föl-
jande år till Napoli, där de uppträdde till vå-
ren 1889, då de, engagerade af en amerikansk
impressario, reste till Buenos Aires. Under
sistlidne vinter har fru Bottero sjungit i Mi-
lano, San Remo och Casale.
Ehuru fru Sommelius-Bottero ofta och alltid
med stor framgång beträdt konserttribunen, är
det dock som dramatisk sångerska, i all syn-
nerhet inom det tragiska facket, hon vunnit
sina förnämsta lagrar. Om hennes uppträ-
dande kan i få ord sägas, att hon öfverallt
rönt en lysande framgång. Af den italienska
pressen att döma, har hon, en publikens för-
klarade gunstling, alltjämt »dragit fulla hus»
och af söderns lifliga barn hyllats ej blott med
inropningar och blomstergärder, utan äfven med
ovationer, som hos oss, trögare nordbor, sällan
komma divor till del. Teaterrecensenterna ha
i de mest superlativa ordalag uttryckt sin för-
tjusning öfver hennes sång och spel, och fack-
tidningarna på musikens område ha enstämmigt
förklarat henne vara en konstnärinna af bety-
dande rang.
Till Georgina Botteros framgångar i konsert-
salen och på scenen ha ett intagande yttre och
ett distingueradt uppträdande säkerligen icke
litet bidragit. »Hon är en sympatisk, elegant
och förtjusande företeelse», utbrister en af hen-
nes talrika beundrare i la bella Italia.
Fru Bottero har en rik repertoar till sitt
förfogande. Hennes förnämsta roller äro Sappho
i Pacinis opera med samma namn, Carmen,
Mignon och Margareta i »Faust». Den italien-
ska kritiken anser henne vara oöfverträffad i
dessa stora uppgifter. Hennes repertoar upp-
tager vidare Rosina i »Barberaren», Amneris
i »Aida», Judinnan, Leonora samt hufvudpar-
tier i »Mefistofeles», »Salvator Rosa» (af Go-
mez), »Promessa Sposi» och »Giooonda» (Pon-
chielli), »Trubaduren», »Nabucco» (Verdi),
»Muntra fruarna», »Paul och Virginie», »Valle
d’Andorra» m. fl.
Fru Sommelius-Bottero har, såsom vi setr,
på ett både för henne själf och den svenska
konsten hedrande sätt infriat de löften, hon
genom sitt första uppträdande hade gifvit. Men
det är på sydländsk mark hon hittills skördat
sina lagrar. Och när hon ändtligen, gripen af
hemlängtan, återvänder till fädernebygden och
konstvännen gläder sig åt hoppet att få återse
henne på vår främsta scen, trycker sjukdomens
tunga börda på den smidiga gestalten och läg-
ger sordin på den mäktiga stämman. — Om
något engagement här hemma kan således icke
för närvarande blifva tal. Fru Sommelius-Bot-
tero har för att förbättra sin helsa i sommar
andats fjälluft i Jämtland; för närvarande be-
finner hon sig i Stockholm, men till vintern
måste hon, liksom andra sångfåglar söka bli-
dare luftstreck.
Och nu, mina ärade damer, kunnen i fatta,
hvarför Osvaldo Bottero
— — »till Italiens himmel
trär ifrån kalla zoner.»
Erik S—n.
Hovember.
fen listre herr fovemlcr i dag
~yggs‘ står invid mitt fönster och vaktar,
jag hör hans isande andedrag,
när snön han shakar ur kappans slag,
och till hans miner jag aktar.
jMånn onda planer han har i sinn?
— han ville så visst få sliga hit in
och taga sig själf en plats hredvid. min.
ftLans mörka öga jag skymta ser
på lar vid gardinens springa,
öhien llif därute, min herre, jag 1er,
härinne finns icke rum för ef,
mitt låga tak är för ringa.
Så stolt en herre lär nacken i höjd,
här inne går manshög hjässa löjd
i kärleks ringhet och kärleks fröjd.
jfom, tAnna, kom — lägg din hand i min
och sätt dig här vid min sida.
skåda i flammande Irasan in,
din närhets ljufhet fyller mitt sinn,
så ville jag länge lida.
Så skola vi lida vintern lång
att möta den nya våren en gång
med llåa sippor och kärlekssång . . .
Johan Norclling.
Om våra rums dekorering.
Af Cecilia Wærn.
r det en lycka eller olycka, det »stil-
enligare» eller friare och mer fantasti-
ska mod i fråga om möblering och
anordning af våra rum, som på de sista åren
börjat göra sig gällande?
Jämför man med närmast föregående genera-
tions i många hem ännu rådande norm för
möblering, kan man icke annat än finna längtan
efter mer omvexling berättigad. Hvem minns
ej, ur Björnsons De Nygifte, den unge mannens
förtviflade undran, om det var »mot naturen»
att flytta soffan i det gamla svärföräldrahemmet.
Huru många af oss hafva icke rönt detsamma
och kännt både vårt sunda förnuft och vårt
skönhetssinne göra uppror mot dessa gammal-
dags förmak med en stor tung soffa på »soff-
platsen», ett stort tungt divansbord skjutet så
tätt framför den som möjligt — liksom enkom
för att göra hedersplatsen svåråtkomlig och
isolerad från allt lättsinnigt umgänge med det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
