Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 7 november 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 (DUN 567
öfriga sällskapet — ; kring divansbordet fyra
emtnastolar, pä fönsterposterna två konsolbord,
i fönstren stolar, två och två, på ömse sidor
om ett »fönsterbord» eller en rosig kruka på
kedjebehängd skräp-piedestal; prydnaderna f. öfr,
representerade af en mer glasrik än vacker
krona i taket, breda förgyllda ramar — de in-
ramade konstverken spela en jämförelsevis obe-
tydlig roll — på väggarna och en klumpig —
eller spinkig — »atenienne», fullsatt med små-
saker, som hvarken äro sköna eller intressanta.
Hvad under om en yngre generation — som
ju genom reaktionens naturliga lag alltid har
lätt för att plågas af den äldre generationens
envisa fördomar — skulle skratta åt det löjliga
och finna sig pinad af det stela i denna orubb-
liga anordning och villigt lyssna till maningarna
från det ästetiserandc Tyskland och det hem-
trefliga England ? — Det är ju också onekli-
gen sannt, att våra gamla möbler lika litet tåla
vid kritik, när det gäller stilen, som när det
gäller anordningen. De voro fula, tunga och
obekväma, formerna voro lika klumpiga som
stillösa, medan de snidade och fastlimmade,
genombrutna bladverksrosetter, hvarmed man
älskade att »pryda» soffor skåp och atenienner,
icke voro någon fägnad för ögat och ofelbart
slogos af vid flyttning och städning. Det är
också sannt, att de gamla naturalistiskt stor-
blommiga mattorna, på hvilka man skulle trampa
midt i kalken på hvita liljor och anilinröda
rosor, voro både förnuftsvidriga och fula. Och
det kan icke heller nekas, att de gamla hel-
gröna och mörkbruna rips- eller lastingsgardi-
nerna — alltid af samma färg som möbelöf-
verdraget! — bommade för fönstret, utan att
gifva oss någon ersättning i form af mjukt färg-
spel eller tilltalande draperier. — –––– Men
det, som kommit i stället, är det så fasligt mycket
bättre? Man kunde nästan ha rättighét att
vänta det, när man betänker, huru mycket —
i populära föredrag, böcker sådana som Falkes,
konstindustrimuséer, fackskolor, handarbets- och
konstslöjdsföreningar — under de sista åren
gjorts för att uppfostra allmänhetens smak och
utdana mönsteiritare och konsthandtverkare,
hvilkas alster kunde leda och tillfredsställa den.
Och att mycket blifvit bättre kan väl ingen
neka. Vissa missfoster af mattväfvarkonst hafva
numera blifvit omöjliga. Den gamla fördomen,
att de blanka hvita dörrytor, som vanligen följde
med ofvan beskrifna möblering, skulle vara mer
»anspråkslösa» än en enkel och stillsam färg-
struken dörr, är för längesedan försvunnen.
Gardiner fås nu — t. o. m. i landsortsstäder
— riktigt vackra, såväl brokigt randiga som
ljusa, iväfda med färger, och mellanljusa. Det
är icke svårt att få både bra möbler och smärre
saker, som någorlunda tillfredsställa våra an-
språk på prydnadsföremål.
Onekliga framsteg hafva ju också gjorts i
fråga om möbelgruppering. Man vågar numera
ställa möblerna på andra platser än ängsligt
längs med väggarna ; man anser det icke precis
nödvändigt, att borden skola stå och stänga
för tillträdet till soffan, eller att »symmetri»
— med så vidt möjligt »pendanter» af allting
—- är den viktigaste af alla hänsyn.
Allt detta är godt och väl. Men hvarför
ser man då — när man dock har så mycket
att göra vackert med — så sällan, så ytterst
sällan ett verkligen vackert rum? — Hvarför
— när man kan ha så obegränsad frihet —
är det sä få af dessa moderna hvardagsrum,
som göra ett ledigt, behagfullt och inbjudande
intryck ?
Det nutida »hemmets härd» är ju förmaket.
Och detta borde väl då vara så anordnadt, att
blott man kom ditin, skulle familjemedlemmarne
frestas att skjuta från sig alla oroande tankar
och slå sig ned i ro till arbete och samspråk
eller umgänge med en treflig bok i en lockande
läsvrå — medan gästen för ett ögonblick glömde
höstrusket eller snögloppet, äflan och kampen
utanför och tacksamt njöte af detta ögonblick
i oasen af harmoni —
I stället erbjuder ett nutida förmak som
oftast anblicken, endera af en tung »stilenlig-
het», som i fråga om komfort lemnar nästan
allt öfrigt att önska och t. o. m. öfverträffar
den gamla mahognyperiodens produkter. Eller
också af ett oroligt, meningslöst virrvarr, som
säkert på mer än en haft samma inverkan som
på Richard i fru Leffler de Cajanellos sista
bok — han som icke fann någon hemtrefnad
i sitt eget eleganta hem med moderna fantasi-
möbler, men väl i sin mammas gamla »horribelt
stillösa» förmak, där möblerna stodo stelt upp-
radade och golfvet var täckt med tredubbla mattor,
den ena för att akta den andra. Felet ligger
icke, som de äldre ibland vilja påstå, uteslu-
tande hos de »galna ästetiska lärdomarne». Nog
ha de en del på sitt samvete. Så har krafvet
på »genomförd stil» och det öfvermod, hvar-
med möbelsnickare och furnissörer, tack vare
lärdomen från slöjdskolan, uppträda gentemot
obeslutna och osjälfständiga kunder, gifvit oss
bl. a. alla de många möblemangerna i stiltrogen
tysk renässans, mörka, dystra, trefnadslösa —
lika fiendtliga mot all individualitet, allt uttryck
af den beboendes personlighet som ovilliga att
i sin närhet tåla några af de graciösa småting
från lättare och gladare stilarter, hvilka dock
ibland, som presenter om ej annat, hitta vägen
till de strängaste interiörer. —
Härmed vill jag ej hafva sagt, att jag för-
menar någon att möblera sitt förmak i tysk
renässans, om han finner, att det öfverensstäm-
mer med hans smak och lynne. Ej heller för-
biser jag, att hela den tyska renässansen för
»de framskjutne» numera är en öfvervunnen
ståndpunkt. Men det är dock den stil, som
nu varit så länge i ropet, att den hunnit trycka
sin prägel på många af våra förmak -— och
icke kan man väl gärna kalla den för den allra-
mest lämpliga möbleringsstilen för det enda säll-
skapsrummet i en borgerlig, modern vå-
ning ! ■— — —
Likaså ha emancipationen från symmetritvän-
get, föredömena från ateliererna och den rikliga
tillgången på torkade gräs och bric-a-brac ännu
ej haft vidare fägnesamma följder. Man frestas
nära nog att ge de äldre rätt i deras förtviflan
öfver dessa moderna rum, där hvarje bord och
soffa står på sned, och där det är hardt när omöj-
ligt att komma fram öfver golfvet, där borden
äro så belamrade med småsaker, att man ej
kan lägga från sig en bok eller en tidning, och
väggarne fullhängda med stora mattor och små
klutar, gräsvippor, säfviskor, bandstumpar och
andra dammgömmor.
Det värsta är, att så få af dessa rum äro
vackra. En verklig konstnär behöfver absolut
frihet i fråga om tygernas färg, möblernas pla-
cering, valet af de dekorativa medel, som skola
korrigera brister i kompositionen och ge erfor-
derligt ljus eller mörker i färgen, om han skall
komponera ett rum, som gör godt i både ögon
och sinne. Kan han därtill disponera öfver
några riktigt ädla och stilfulla föremål för att
ge värdighet åt kompositionen, så dess bättre
— i nödfall kan han vara dem förutan. Det
är icke enskildheterna, utan sammansättningen,
det är fråga om.
Men just därför borde det väl falla af sig
själft, att man icke får ett tilltalande rum endast
genom att icke ha två stolar i rummet klädda
lika eller genom att dra alla möblerna fram på
golfvet, göra rummet till en kuriositetsbod och
fullklottra väggarna med allt upptänkligt skräp !
Hvartill tjänar väl frihet i färgsammansättning,
om vi blott fått lappighet, ej glädjande färg-
harmonier, i st. f. den gamla enformigheten,
som dock hade enhet? I anordning, om vi
blott fått »det snedas» konventionalism i stället
för förut det rakas — med lika liten praktisk
eller ästetisk hänsyn till belysning, hemtrefnad
och verkligt ledigt sällskapslif? I dekoration,
när friheten genast urartar till en demagogi,
där allt tycker sig godt nog att få en plats på
väggen ?
Men felet ligger ändå icke bos de ästetiska
lärdomarne, endast i det sätt hvarpå dessa miss-
förståtts. Under denna jäsnings- och genom-
brottstid har det varit läran om stiltrohet ä
ena sidan, om emancipation från den gamla
normen å andra, som varit lättast att förstå,
och som därför först slagit rot hos allmän-
heten. I synnerhet som det vid undervisningen
af mönsterritare och konstslöjdidkare nog hittills
varit nödvändigt att ytterst strängt hälla på
denna historiska stilenlighet. Allt begrepp om
verklig stil var ju, hos handtverkare och publik,
så borta, att det enda sättet att återinplanta
det i medvetandet nog varit att låta en eller
par generationer genomgå en sträng uppfostran
hos de historiska, konsekventa stilarne — nu-
mera, tack vare det återvaknade konsthistoriska
intresset, grundligt kända och genomstuderade.
Men nu tycker man, att det kan vara på
tiden för den bildade allmänheten att frigöra sig
från dessa de döda stilarnes och de ensidiga
handtverkarnes ledband — liksom att låta bli
att flyga till den motsatta ytterligheten af plan-
löst, oroligt godtycke. Det ligger ett hopp för
framtiden däri, att dessa båda rörelser — for-
dran på mera stil och på mera frihet — in-
träffat samtidigt. Måtte de snart börja att kor-
rigera hvarandra! — Man kan gärna fortsätta
att på föreläsningar och museer lära sig, hvad
som visat sig vara vackert eller fult, stilfullt
eller dumt, blott man sedan ej vill stänga in
sig i en historisk omgifuing, hvars lifsvilkor
f. öfr. man hvarken kan eller vill reproducera.
Äfvenledes kan man, ja, bör man möblera sina
rum, som man själf vill och behagar. Men
man skall göra sig reda hvarför. Först och
främst skall platsen för hvarje möbel ha en
eller annan mening och rummet i dess helhet
vara beräknadt på trefnad. Vill man sedan
läsa sig till möbleringskonst, så skulle litet or-
dentlig form, eller färglära icke skada. Men
framförallt skall man lyssna till de allvarliga
»ästetiska lärdomar», som nog predikats under
alla dessa år, men hittills mest varit som sådden
på hälleberget — kärnan i all ästetisk lärdom,
gammal eller ny, akademisk eller artistisk. Den
nämligen att hvarje föremål, hvilket ingår i vår
kultur, hvilket vi bebo eller bruka och hafva
inför våra ögon, kan göras till en konstskapelse
— som skickar välgörande ljusstrålar till vår
näthinna och bär vittne om en kärleksfullt ge-
nomförd tanke.
Och hvad finnes det väl för tanke, som är
innehållsrikare, och som borde vara mer in-
bjudande och stimulerande till skapande verk-
samhet, än tanken på ett hem? — Men det
är sannt: för att skapa ett hem och ej blott
köpa möblemang till en våning fordras både
eftertanke och själfständighet.
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
