Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 46. 14 november 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582 IDUN 1896
£££££££££££gg£££ÊàÊÉÉàÊàÉÉÊÉÉÉÉÉÉÉÊÉÊièÉÉâÉÉÊÉÉÉÉâÉÉÊÉÉ!ÊÉâÊÉÊÊâÉÊiÊ£àÈàâÈÉÉÉÊÊÉÉÉÊ&ZÉÊÉÉÉÊÈÊÉÉ
Hvarje människa har tre karaktärer: den, som hon visar, den, som hon har, och den, som hon tror sig ega.
p. J£arr.
undergå tentamen i licentiatexamen för att föl-
jande år vinna doktorsgraden. I början afnämnda
år visade sig emellertid plötsligt de förskräck-
liga symptomen till lungsot. Trots alla böner
fortsatte hon emellertid sina vetenskapliga arbe-
ten. -Slutligen måste bon återvända till Buka-
rest, där hon i det ärevördiga slottet Strada
Mibai Voda afled med ett leende på sina
läppar.
I hög grad poetiskt begåfvad, förenade hon med
en utomordentlig ihärdighet både tankedjup och
grundlig forskning. Med samma behag och
elegans som hon skref sina verser, utkastade
hon vetenskapliga problem.
»När hon en dag talade om hypotesens logik»,
säger en af hennes biografer, »och med sitt
egna behag för sina åhörare skildrade Aristo-
teles, som infört hypotesen på den filosofiska
och vetenskapliga undersökningens område, eller
den skotska skolan, som med Tomas Reid
bannlyst hypotesen från samma område; när
hon klart och fängslande med otaliga bevis
från astronomien, fysiologien, filosofien och filo-
logien bevisade hypotesens nödvändighet för
experiment och demonstration och härvid stödde
sig på anktoriteter sådana som Kopernikus,
Keppler, Huygens, Newton, Leibnitz och Cuvier,
lyssnade professorer och studeuter med spänning
och beundran till den sjuttonåriga rumäniskan.»
Julia Hasden har med undantag af en på
rumäniska språket utgifven novell skrifvit på
franska. Af hennes efterlemnade arbeten hafva
tre band redan utkommit och ytterligare tre
skola följa. När man tager hänsyn till detta
underbarns korta lefnadstid, frågar man sig
förvånad, när hon fått tid att skapa så mycket.
Och dock utmärka sig hennes arbeten ej blott
genom ett glänsande språk, utan äfven genom
tankedjup.
Såsom prof härpå anföra vi nedanstående
spridda tankar.
*
»I vaggan och vid tio års ålder gråter man
öfver en trasig leksak eller en bortflugen fågel;
vid sexton års ålder öfver svunna drömmar,
ramlade illusioner. Men dessa tårar äro som
aprilregn, som låter naturen framträda mera
strålande, himmelen klarare.
Ungdomens tårar likna sommaroväder; här
och där bland molnen leka regnbågens färger.»
*
»Man beklagar den kvinna, som mannen öfver-
gifver ; man begabbar den man, som bedrages
af sin hustru. Bet är att hafva två slags mått
och vikt.»
*
»En flickpension liknar en table d’hôte i en
järnvägsrestanrant. Man serverar olika rätter,
och hvarje resande slukar hastigt hvad han
hinner med, för att tåget ej skall gå ifrån
honom. Knappt sitter man i vagnen, förr än
man märker, att man är riktigt hungrig igen,
eller ätt man ej kan smälta det förtärda.»
*
»Kvinnorna förstå mycket bra att ganska mått-
ligt prisa de egenskaper, som de ej äga.»
»Vid femton års ålder liknar flickan en viol,
vid tjugu en ros, vid tjugufem en lilja. Vid
det trettionde året ville hon gärna åter vara
en viol — men doften är borta.»
*
»Den kvinna, som oupphörligt talar om den
kärlek, som hennes man egnar henne, är icke
alldeles säker på sin egen.»
*
»Om en kvinna prisar en annan, så gör hon
det därför, att hon vet, att ingen tror henne.»
*
»Om en människa vill förhäfva sig i sina
filosofiska spetsfundigheter, glömmer hon alltid,
att hon är ett frän alla planeter och världar
lösryckt stycke lera. Af det, som hon ser på
jorden, sluter hon till världsalltet. Men hon
ser icke, att till och med på jorden naturen
aldrig upprepar sig.»
^ "i*
*
Det porträtt af Julia Hasden, vi på före-
gående sida presentera våra läsarinnor, är ut-
fördt efter en tafla af den bekante parisermå-
laren Diogène Maillart, af hvilken den unga,
snillrika författarinnan under tre år mottog
undervisning i teckuiDg och målning. Mästa-
rens beundran för sin elev var den allra stör-
sta, och som en gärd af densamma öfverlem-
nade han efter hennes död detta porträtt i
kroppsstorlek åt den sörjande fadern
Serenad.
Af Julia Hasden.
*et du, hjärteälskling,
hvad i månens sken
vestanvinden hviskar
under blad och gren?
Vet du, hvad, så sakta,
sakta bäckens våg
sorlar invid stranden
på sitt blomstertåg?
Vet du, hoilka böner
dufvan kuttrar öm
under sommarnattens
daggomspunna dröm?
Vet du, livad med malmröst
klockorna i fröjd
jubla upp mot himlens
hvalffrån tornets höjd?
Vet du, hvad de ljufva,
rena änglars här
sjunger i den klarhet,
där vår Herre är?
Underbart, o flicka —
allt har tunga fått,
all naturen liviskar:
älska, älska blott!
J. N-g.
Lifsglädjen.
Af Ave.
>f1|(Pifsglädjen är borta! Lifsglädjen är för-
svunnen!» Denna klagan möter oss i
vår nyare literatur, den möter oss i hemmen,
i sällskapslifvet, på allfarväg, med oktobermu-
len min, eller ock modernt blasé och med kraf
på att vara ofantligt intressant.
Stundom- rusar en medvandrare oss förbi,
sträfvande »upp mot den branta backen, där
lyckans tempel står», tillropande oss ett gnäl-
lande:
»Hvar bar lifsglädjen tagit vägen?»
Då är det, som om man hörde en återklang
af den naiva frågan, hvilken under »den stora
krisen«, för några och trettio år sedan, så ofta
framställdes af förvånade kvinnor: «Hvar i all
världen ha då alla pengar tagit vägen?»
Ja, hvar har lifsglädjen tagit vägen? Äi
den verkligen försvunnen från jorden, eller är
den rest till Orienten? Eller månne den ej
tilläfventyrs skulle ligga oss så nära, att vi
förbise honom och, med fara för att vrida huf-
vudet ur led, spana efter en brokig fjärils gäc
kande flykt, missmodiga öfver, att vi ej förmå
fånga den ostadige, och ännu mera retade, då
vi gripit honom och han smutsar våra fingrar
med sitt lösa vingstoft, den elake gycklaren?
Att lifsglädjen verkligen är försvunnen från
mången nutidsmänniskas hjärta låter ej förneka
sig, och att lifsledan intagit dess rum, därom
bära de talrika själfmorden hemska vittnesbörd,
dubbelt hemska, då de föröfvas af människor
midt i lifvets vår eller sommar. Men lika visst
som det är, att lifsglädjen blifvit tagen bort för
en stor del af vår mest intelligenta ungdom,
lika säkert är det, att en stor del godt folk
kokettera med »lifsledans stora gråbleka an-
sikte» blott för att synas vara »på höjden af
vår tids hildning» och för att göra sig intres-
santa.
Dock »när man talar om hin och hans klä r,
då är han när». Ingen leker ostraffadt med
tidens hiskligaste spöke: föraktet för lifvets
gåfva. Eantomet griper, gycklaren, som själf
förgripit sig på lifsglädjens källa genom att såra
sitt samvete till blods. Ty hvarje själfmedve-
ten människa vet, innerst i sitt samvete vet
hon, att lifsglädjen står att vinna för henne.
Äfven den människa, från hvilken lifsglädje
blifvit tagen, röfvad, känner, att det ligger inon
hennes egen viljas område att med framgån;
gripa efter den förlorade skatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0588.html
