Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 14 november 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 583
»LifVet är i vära dagar sä tuDgt ooli så hårdt,
glädjen har ej någon plats däri; kampen för
tillvaron uppslukar all den forna lifsglädjen»,
påstås det.
Ja, det ser verkligen ut, som om man rent
af stallfodrade denna »kamp» med allt det bästa,
som människolifvet eger, för att sätta honom
i skenande galopp. Men månne vi under vår
svindlande fart ej blott äro på jakt efter lifvets
njutningar, efter fjäriln med guldstoftet på vin-
garne, och ej efter utkomsten och lifsglädjen ?
Månne man ej förvexlar insekten med sångfå-
geln, näktergalen i den enkla, nobla dräkten?
Hvarför skulle lifvet vara tyngre och svårare
i våra dagar än fordom? Förtälja ej häfderna
om folkens träldom under grymma tyranners välde,
under kastväsende, mörk vantro och vidskepelse?
Tror man då, att människor gingo i hundrade-
tal till galge, stupstock, till bålet, till arenan,
till bloddrypande offerdöd, utan att känna hvarken
dödsångestens kval eller plågor i de af bödlar
sargade och sönderslitna lemmarne? Yredo sig
ej de efterlefvande i vilda smärtor vid faderns,
moderns, broderns eller systerns lik, mördade
på en uslings nyek eller af hans vilda äregi-
righet? Logo månne föräldrarne, när barnen
såldes på slafmarknaderna eller offrades åt vid-
skepelsens hemska fantasifoster? — Visserligen
ljödo pipor, trummor och cymbaler till tyran-
ners och gudars ära; man sjöng, ropade och
dansade för att öfverrösta jämmerropen af de
mördade och sargade, men månne där fanns lifs-
glädje på dessa fester och vid dessa orgier?
Det är föga troligt, ty människonaturen bar nog
varit densamma som nu, äfven om vanan vid
det rysliga tidtals förhärdat densamma.
Och se vi på de hjälpmedel, som stodo våra
förfäder till buds vid deras arbete för det dag-
liga brödet och för att erhålla näring för själen,
så kunna vi svårligen finna, att de voro egnade
att göra arbetet lätt. Vi behöfva ej gå så långt
tillbaka som till sten- eller bronsåldern — ett
femtiotal af år är nog — för att finna verk-
tyg, redskap och annat mera, som ingen nutids-
människa skulle gitta använda vid sitt arbete.
Och se vi lika så långt tillbaka på medlen till
andlig odling, så finna vi, att det för flertalet
— icke minst för kvinnorna — var ett styft
stycke arbete att nå hän till någon kunskaps-
källa.
Hvad hafva icke de vetenskapliga upptäck-
terna, uppfinningarne, industrien och konsten
under vår tid uträttat i riktning att underlätta
samfärdseln och arbetet samt att öka inkomstkäl-
lorna och försköna lifvet? Hvilka offer bringa
ej stat och kommun i våra dagar åt folkun-
dervisningen? De gå ju ändå därhän, att de
gifva kontant erkänsla — eller ock kontant
betalda varor i belöning åt barn och ungdom,
som täckas hafva den godheten att taga emot
något af det i öfverflöd erbjudna kunskapsför-
rådet. Och ändå är man icke glad !
Skulle den omständigheten, att vi i det stora
hela fått det för bekvämt, månne vara orsaken
till, att så mången saknar lifsglädjen ?
Helt säkert är detta fallet med en stor del,
som egnar sig åt den moderna, bittert sura mu-
lenhet, hvilken går i så många olika upplagor
under det antagna namnet pessimism. Men
hos djupare naturer har denna dock en djupare
grund än veklingens orkeslösa koketteri med
lifsledan och — sekelslutet.
Under snart två tusen år har en religion och
en lifsåskådning, hvilka ställa höga kraf på
människans sedlighet, arbetat sig in i världen.
Och under den långa tid af befrielse från krigets
fasor och dess ofta så okristliga segerjubel, som
vi nu genomlefvat, har isynnerhet krafvet på
kärleken till nästan, krafvet på rättigheten för
alla att lefva lifvet under människovärdiga yttre
vilkor vuxit sig starkt hos oss. Och till detta
kraf ha kommit flere, lika berättigade. Man
fordrar att få se rikare frukter af en predikan
om helighet och renhet, förkunnad för släkt efter
släkt, som med läpparne bekännt sig tro på de
läror, hvilka ligga till grund för denna predi-
kan. Man kräfver, att tron skall sätta ädla
frukter på människolifvets alla områden ; man
vill ändtligen se det kristna lifsidealet afspeg-
ladt i hem- och samhällslif och ej längre nöja
sig med blott fromma later och talesätt.
Alla dessa kraf helsas med fröjd af dem,
som blifvit denna lifsåsikt trogna, ty de krafven
verka väckande och manande till själfpröfning
samt till ifrigare arbete i människokärlekens
tjänst och till förverkligandet af det ideal, som
innebäres i bönen: utillkonime ditt rike!» Och
under arbetet i denna anda kommer den äkta
lifsglädjen som en gåfva från all glädjes källa.
Men för de många bland vår ungdom, som
fått denna lifsgrund underminerad, men ändå
inom sig bära det kristna lifsidealet, möjligen
dock under annat namn, för dem framträda de
ouppfyllda krafven, jämförelsen emellan lära och
lif, som den mest skärande dissonans.
Tillståndet i det samhälle, som kallar sig
kristet, väcker indignation, och med det ung-
domliga sinnets inkonsekvens vänder sig harmen
mot källan, från hvilken de höga lifskrafven
utgå, i stället för att den bör drabba oss, som
så klent ha uppfyllt dem.
Stark och modig i sin relativa okunnighet
om lifvet och människohjärtat, uppreser sig den
unge mot en lifsåsikt, hvilken synes honom
vara ett ofruktbart träd. Af sig själf, af sitt
eget, vill han verka, för att krafven på män-
niskokärlek, renhet och helighet må fyllas, samt
för att ofödda släkten må få njuta lifsglädjen.
För sig själf begär han, i sin unga, varma hän-
förelse, ingenting, minst af allt belöning i ett
tillkommande lif, och han finner detta vara långt
större och ädlare än vårt kristna hopp om en
evig lifsglädje.
Men där kommo slagregn och flod; stormen
stötte på huset, och det föll, ty det var grun-
dadt på sanden.
Den egna kraften hade ej räckt till, renhe-
ten var fläckad ; de ädla handlingarne ett lapp-
verk af egenkärlek, egoism och naturlig mänsklig
ömhet. Själfkritiken svänger obarmhertigt sitt
skarpa gissel, och själen vrider sig i kval. Lifvet
synes tomt för den ädle, som försmår lifsnjut-
ningens fadda dryck, hvilken bjudes honom i
stället för det ädla perlande vin, som han me-
nade sig kunna brygga ur vilda drufvor.
Då framträder lifsledan, dubbelt farlig eme-
dan djupt i själ och samvete en röst hviskar,
att lifsglädjen kan återvinnas, men blott på en
väg, som för det stolta sinnet synes så föröd-
mjukande. —
Hvad återstår då utom den förmenta rättig-
heten att lemna lifvets skola med dess oupp-
fyllda, förvrängda uppgifter! —
En af de viktigaste lärdomar, som vi borde
hemta af häfderna, är den, att vid hvarje stark
rörelse inom kristenheten uppkommer alltid en
vrångbild däraf, en sammanfiltring af halfva
sanningar och förklädda lögner. Så ock nu.
Krafven på öfverensstämmelse emellan lära
och lif äro starkt uppe bland oss, och arbetet
i denna riktning har fått nytt lif och mera
innerlighet, äfven om det ej framträder med
buller och bång. Därför hade vi också att
vänta vrångbilden.
En rörelse, till sina yttre konturer lik den,
som uppkommer i hvarje ädelt sinne, då det
finner, hur lifsidealet blifvit sviket af dem, som
fått det så ait säga till arf och eget, uppstod
bland den skara, som satte njutningen till lifvets
mål. Med halfbildningens naivitet och ung-
domlig käckliet slogs ett streck öfver allt, hvad
kristendomen, trots församlingens brister, splitt-
ring och villfarelser, under seklernas lopp ut-
rättat i kulturens och humanitetens tjänst, och
blott skröpligheterna hos de kristne framhöllos
till benäget påseende.
Och så upphof sig ett rop, att själfva reli-
gionen var — föråldrad och omänsklig. Man
ville ha mera tidsenliga läror fastslagna, läror,
hvilka gåfvo fritt lopp åt de mänskliga lustarne
och lidelserna, eller rättare — dessas tillvaro skulle
förnekas eller omklädas, så att de blefvo någorlunda
presentabla, äfven för den stora massan.
Men när man äfven här märker, att njutning
ej är detsamma som glädje, att den frihet, man
tillrånat sig på samvetsfridens — kanske äfven
på helsans bekostnad, är den värsta träldom,
är det då underligt, om ej den äkta lifsglädjen
är att utan vidare taga på hyllan?
Det är af största vikt för oss kvinnor, att
vi söka klarhet öfver tidens såväl andliga
som sociala rörelser, ty den ena betingas, bäres
af den andra, och vi hafva numera en insats
att göra i det stora samhällsarbetet.
Må vi taga oss till vara för allt koketteri
med lifsledan, ty där bor smittstoff i leken med
det själaförderfvande. Må vi söka att för oss
själfva klargöra orsakerna till den gängse klagan
öfver, att lifsglädjen är viken bort från oss,
och då skola vi äfven se, hvar den är att finna.
Och hafva vi blott funnit den, då skall den
äfven, likt ett strålande solsken, sprida sig från
hem till hem ut öfver gamla Sverige.
Då skola män som kvinnor med fröjd helsa
hvarje nytt kraf på varmare människokärlek,
större sedlig renhet och heligare vandel, ty då
arbeta vi — ej som trälar — utan som fria
på att förverkliga det sanna lifsidealet, det som
innehälles i de få orden: »Alla äro vi en fa-
ders barn, därför älska vi hvarandra.»
Under mörka, tunga tider ha de ädlaste bland
kvinnorna tyst och troget bevarat lifvets bästa
klenoder, tills dessa åter visat sig vara oum-
bärliga för människolifvet. Nu hafva vi, det
i fysiskt afseeede svagare könet, den dubbla
uppgiften att bevara och åt våra kämpande
eller vilsegångna syskon meddela den äkta lifs-
glädjen. Och här finnes blott ett sätt, på hvil-
ket vi kunna göra detta, och det är att låta
vårt lif vittna om sanningen i vår tro och lifs-
åskådning.
Bort med släpen!
det merendels visar sig tämligen gagn-
att söka kämpa mot ett oförnuftigt
mod, vågar den, som skrifver dessa rader, likväl
hoppas, att ett varningens ord mot den nya
modegalenskap, som håller på att komma till
väldet under den nu ingångna säsongen, ej skall
förklinga alldeles ohördt.
Knappt hade man hunnit riktigt glädja sig
åt turnyrens jordafärd, förrän en annan mata-
dor, ej på långt när så oskadlig som turnyren,
söker bemäktiga sig dennas forna undersåtar-
skara. Den allsvåldiga herrskarinnau La mode
tyckte väl, att vi sluppit ifrån ofvannämnda
persedel alldeles för lätt, och ålade oss därför
att som bot delvis utföra — sopkvastens och
damborstens funktioner
Släpet är på väg att ännu en gång göra sitt
intåg i damernas värld!
Vi nämnde, att släpen ej få anses så oskad-
liga som turnyren. Denna var ju på intet sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
