Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 21 november 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 1890
600
kraft, ser man, hvilken stor betydelse ett väl-
styrdt hem bar.
Ja, ett bem! De flesta veta nog, att det
är en god sak, men de glömma, att den, som
hufvudsakligen skapar ett hem, är husmodern,
och att därför hennes ämbete är ett välsignadt
ämbete.
Allt, som kan lätta, förbättra, försköna till-
varon för hennes omgifning, bör därför vara
henne kärt, och till allt arbete, som hennes
hushåll bjuder henne, bör hon gå så lätt och
lycklig, som den går, hvilken vet, att hon gör
ett nyttigt arbete.
(Forts.)
Ett mål.
Skiss af Elena
tudentska! Ja, där låg deD nyss eröfrade
hvita sammetsbaretten, målet för årslång
■"xiy sträfvan. I hennes öron ljödo ännu de
entusiastiska hurraropen, skålarne, talen för
kvinnorna, för sanning, för framåtskridande.
UDga tankar och varma ord! Hon strök han-
den öfver pannan. Tusen skiftande intrjck
jagade hvarandra som i feberyrsel. När hon
slöt ögonen, såg hon ett haf af ansikten, som
böljade omkring henne, vänner och främlingar
i brokig massa. Åb, det var skönt att ändt-
ligen få vara ensam, att ostörd söka få reda
på sig själf, sina egna, innersta känslor.
Hon lutade sig ut genom det öppna fönst-
ret. Milda fläktar smekte^ hennes panna och
kinder, vårens ljusa natt hvilade öfver jor-
den. Det blef så stilla inom henne.
Hvar hade den svindlande känslan af hän-
förelse och entusiasm tagit vägen? Alla de
stolta, starka tankar, som dagen väckte till
lif, svunno bort, och en känsla af tomhet och
vemod smög sig öfver henne. Hvad var må-
let, som hon hunnit fram till? Från den
hvita sammetsbaretten i hennes knä gick blic-
ken drömmande ut i den ljusa vårnatten.
Ett minne från en svunnen sommar käm-
pade sig fram i hennes själ. En midsommar-
afton nere på floden; de voro många unga,
som tillsammans skulle hålla midnattsvaka i
båten. Stojet och glammet tystnade efter
hand, och de allvarsamma tankarne funno ord
i nattens stillhet.
Hon satt tyst och lyssnade, samlande de
hvita neckrosorna, medan båten gled sakta
framåt. Han, som satt bredvid henne, hade
talat länge och varmt om, huru han tänkte
sig en sann, stark och god kvinna. Hon vå-
gade icke se på honom, hon tyckte, det var,
som om han hade talat endast till henne,
som om han sade henne, hvad hon skulle
kunna blifva, som om han tecknade hennes
lif i varma, klara färger.
Hon hörde endast otydligt det meningsut-
byte, som sedan följde. Hans ord fyllde hela
hennes själ, hennes egen synvidd vidgade sig.
Den gamla sägen, att på midsommarnatten kan
man i en syn få se, huru ens lif skall ge-
stalta sig, tycktes henne blifva till verklighet.
Med en sorts underlig klarsynthet tyckte
hon sig se in i framtiden, och hennes hjärta
klappade våldsamt. Men ett viste hon, att
den bild, han nyss tecknat, var ej blott det
drömda idealets, det var känslan af, att ide-
alet kunde förverkligas, som drifvit honom till
att tala, och det var denna hans tro, som
gjorde henne stark.
Det var det första, ljusa minnet. Så dök
ett annat upp, blandadt med vemod. Han
gick före henne på den nästan öfvervuxna
skogsstigen. Solskenet silade in genom löf-
verket och lekte i dagrar och skuggor öfver
den smärta, smidiga gestalten. Varsamt böjde
han undan de långa grenarne, så hon kunde
passera utan hinder. De gingo båda tysta,
de visste väl, att det var sista gången på länge,
länge, som de skulle råkas, men ingen vågade
först tala om att säga farväl.
På den gamla mossiga bänken nere vid ån
satte de sig ned, och för första gången talade
han med henne om sin mor. Sedan sutto de
åter tysta, floden flöt stilla fram vid deras
fötter, trädens skuggor föllo så långa, och
långt bort ifrån kom bruset från vattenfallet.
Den stunden skulle hon aldrig glömma, den
brände sig för alltid fast i hennes minne.—
Han reste sig upp och tog farväl, som om
de skulle råkas snart igen, men de visste
båda, att det skulle dröja länge, länge.
Sedan hade hon sökt vara modig och stark.
Hon hade arbetat och kämpat med ett mål
för ögonen, ett mål, som stod mycket högre,
än det hon i dag vunnit, och som man nyss
hyllade henne för. Därför var denna hyll-
ning så innehållslös för henne. Ab, hvad
ville hon med ära och utmärkelse, hon ville
blott ett enda litet ord, som sade, att hon
ej behöfde tvifla på honom, och att han följde
henne med tankarne, och att han förstod, att
hon arbetade på att blifva den kvinna, han
en gång tecknat i glödande hänförande ord.
Hon lutade ansiktet i händerna och dröm-
de. —
Då kom det, först så mildt och sakta där
nerifrån, och sedan allt starkare och starkare
en ström af välljud. Klar och ren steg stu-
dentsången upp till henne, och hon kände
hvarje ton, hvarje ord, hon hade läst dem
en lycklig sommar:
»Gjemmer du Önsker dybt i din Sjsel,
Saa lad dem mod Himlen hæves;
Naar Stjernerne falde, daa ved du det vel
Da önsker man ikke forgjæves.
Se ud, se ud!
Si Natten funkier med Stjerneskud.
Önsk ikke tillbage den Tid, der for hen,
Og Sommerens falmede Blommer,
Önsk kun at de rödeste Roser igjen
Maa blomstre næste Skjærsommer.
Se ud, se ud!
Si Natten funkier med Stjerneskud!»
Den sista tonen dog bort. Ja, nu visste
hon, hvad hon hade att hoppas på, hon visste,
att 1 hon icke arbetade förgäfves, hon visste
ju nu, att »de rödeste Roser igjen» skulle
»blomstre næste Skjærsommer».
Hon grät så, som en ung kvinna kan gråta
af lycka. En klar tår glänste i barettens
hvita sammet, där den bortglömd fallit till
golfvet.
Iduns julklappsbazar.
(Forts.)
XXVI. Symaskinsväska. Vid maskinsöm såväl
som vid all annan söm, blir en massa trådar
och smålappar, som skräpa på bord och golf.
Det är därför alltid lämpligt att hafva nagot göm
sie för dessa nära till hands. Därtill tjänar nämn-
da väska, och kan den göras sålunda: Tag en
pappbit ungefär 32 cm lång och 22 cm bred med
afrundade hörn nedåt; kläd öfver den med linne-
väf eller säckväf. Klipp ett lika långt och nagot
bredare stycke af samma tyg, förse det med bro-
deri i korsstygn eller stjälkstygn, ^kasta det där-
efter intill pappet med några små veck i nedra
kanten, dölj kastningen med ett veckadt band i
samma färg som broderiet. Fäst sedan band el-
ler snodder i väskans båda öfre hörn att med
dessa fastbinda väskan i järnstället å en tramp-
maskin. Skulle öfvertyget^ bli väl vidt, bör en
dragsko anbringas 3 cm från öfre kanten.^ ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
