Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 28 november 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N G19
maskerad, sade han sina uddhvassa repliker på ett
sätt, som endast han kan göra det. Och om publi-
ken ej applåderade honom lör öppen rida, så var
det därför, att man ej ville förlora ett enda ord af
hvad han hade att säga. Ett sakta sorl, sona bety-
der nästan ännu mera, gick emellertid gång på gång
genom salongen. — Som unge Robert Heinecke hade
hr Palme en af sina lyckligaste uppgifter, och han
och hr Fredrikson voro de, som efter hvarje akt
särskildt voro föremål o för publikens stormande bi-
fallsyltringar. Frök. Åhlander och hr Thegerström
som gamla paret Heinecke voro likaledes förträffliga.
Fru Hartman som deras lättsinniga dotter Alma var
något ojämn. Det föreföll oss, som om hon, sär-
skildt i tredje akten, ej skulle varit fullt på det klara
med, huru hon skulle fatta och återgifva karaktären
hos detta naiva och lättsinniga barn. Hon hade
dock flere goda pointer att uppvisa. Fru Bäckström
återgaf sannt och innerligt kommersrådets dotter.
Hr Fnrall var såväl hvad maskering som spel be-
träffar en god typ för en försupen snickargesäll. Of-
riga medspelande fyllde mycket bra sina platser, så
att samspelet blef förträffligt. Iscensättningen var
synnerligen förtjänstfull och gör hr Personne all
heder.
Stycket gifves fortfarande nästan alla dagar.
Svenska teatern har med sitt senaste program firat
en ny öfverraskande triumf i riktning att stadga
dess anseende äfven inom det stora moderna dra-
mats område. »Bildhuggaren Clémenceau» fick en
på snart sagdt alla händer tillfredsställande
framställning, på ett par en tolkning af hög
dramatisk rang. I Izas roll, där fröken Seelig
och fru Lundberg alternera, tager den förra ovilkor-
ligen priset. Den gladde oss uppriktigt, den unga
skådespelerskans prestation, som gaf en i detalj så
rikt och fint utarbetad bild af den svårtolkade ka-
raktären, att denna bild obetingadt häfdar fröken
Seelig som en af våra förhoppningsfullaste karak-
tärsskådespelerskor. Fru Lundberg har dock äfven
åtskilliga goda pointer att markera. Fru Sten-
valls sätt att bära upp moderns grefvinnan Dom-
bronovskas parti, förtjänar ock största erkännande.
En och annan öfverdrift bortarbetas nog så små-
ningom. Med tvänne skådespelerskor af sådant slag
bör en teater segervisst kunna möta betydande upp-
gifter, och vi gratulera den Svenska till deras för-
värfvande åt hufvudstaden.
I titelrollen alternera hrr Zachrisson och Ranft,
men ingendera lämpar sig rätt för uppgiften. Det
hela är väl inöfvadt och går med god sammanhall-
ning.
Direktör Holmqvist har i dessa dagar af veder-
börande författare förvärfvat sig rätt att i Sverige
uppföra följande pjäser:
»Domherrn», fars med sång i 4 akter af Kneisel.
— »Lätta kavalleriet», lustspel i 3 akter af Bisson.
— »Zuzettes resa», féeri-lustspel i 10 tablåer af
Chivot och Huru, musiken af Leon Vasseur. — »To-
kerier», (Pension Schöller) fars i 3 akter af Laufs.
— »Varulfven», (L’Ogre) skådespel i 5 akter af
Jules de Marthold. —- »Bansakningsdomaren», skå-
despel i 5 akter af dito. — »Nyckeln till Paradi-
set», fars i 3 akter af Chivot och Duru. — »Die Schat-
ten», af Paul Lindau; samt féeriet »Bockfoten», som
kommer att uppföras under april månad 1891.
Filharmoniska sällskapet gaf sin första abonnements-
konsert i tisdags i musikaliska akademien inför i
det närmaste fullsatt salong. Programmet upptog
dels ett par instrumentalsaker, nämligen förspelet till
Lohengrin och Svendsens kröningsmarsch, båda för-
träffligt utförda, dels ock kör- och solosång, den
senare utförd af fröken Augusta Öhrström, som
trots en tydlig indisposition synnerligen förtjänstfullt
utförde ett par romanser. Körerna gingo under hr
Halléns energiska och skickliga ledning mycket
jämnt och med god nyansering. En religiös hymn
af herr Hallén gaf ytterligare bevis på dennes fram-
stående förmåga äfven som tonsättare.
Andra kammarmusiksoaréen af hrr Aulin m. fl.
gifves i morgon lördag, och torde ingen älskare af
god och gedigen musik försumma att infinna sig å
densamma.
Afskedskonsert gifves söndagen den 7 december af dr
Osvaldo Bottero. Att den kommer att samla fullt
hus, taga vi för gifvet.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhef.
ife.
Hennes arbetsfält.
Berättelse för Idun
af
Amanda Leffler.
(Forts.).
» jLB u är dig bra olik, Märta, tänk hvilken glad
och treflig flicka du var.»
CSf »Skulle jag då alltid förblifvit ett barn.
- Olyckan är, att du aldrig kännt mig.»
»Så du talar, skulle jag ej känna dig. Vi ha
ju vuxit upp som syskon.»
»Två syskon kunna ett helt lif gå främmando
för hvarandra, i synnerhet om den ena är femton
år äldre än den andra.»
»Du var visst inte främmande för mig. Du an-
förtrodde ju mig både din glädje och dina små
sorger. Hur ofta tog jag ej dina dockor och tog
dig i försvar, när du fick bannor. Minns du inte,
hur mången gång du satt på mitt knä och anför-
trodde mig, hvad du ville göra, när du blef stor.»
»Är det ingen skilnad på barnet och den vuxna
kvinnan?»
»Åb, vår förtrolighet fortsatte allt, så länge du
var hemma, men olyckan var, att du kom så ti-
digt ut i världen, först till Schweitz och sedan
till den där folkhögskolan, ty sen förlorade du så
mycket af din omedvetenhet och började peta i
all slags samhällssmuts. En kvinna skall, äfven
när det gäller kunskaper, bevara sin oskuld, då
förblir hon glad och älskvärd.»
»Du pratar så dumt! Tror du, att man med
öppna ögon går genom lifvet, utan att lära känna
synden; men det där talet om oskuld har du lärt
af din systerson. Han säger, att den kvinna, som
känner lifvet, förlorat tron på idealet.»
»Nu Märta, skola vi hvarken i ena eller andra
afseendet gå för långt. Vi ta vägen genom träd-
gården och se, om jätterosorna slagit ut.»
»Oklarhet tycker ni om. Sanningen skall ka-
stas en slöja öfver, ju tätare desto bättre. Sätt
blommor på grafkullen, så tänker ingen på, hvad
som föregår i mullen. Ack, att kunna famla i
slikt töcken I Men jag är viss om, att den, som
har klart för sig, att han vandrar vid bråd-
djupets rand, lättare undgår faran att falla än den,
som går där med förbundna ögon. Det är en
mors plikt att iära känna de frestelser, som korn-
ma att möta hennes barn, på det hon i tid må
kunna rusta dem till motvärn, och jag skall så
studera lifvet, att jag alltid kan vara min sons
bästa vän och rådgifvarinna.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
