Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 28 november 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
618 IDUN 1890
Redan ensamt ur denna synpunkt borde man på
det noggrannaste undvika att hos det veka barna-
sinnet inprägla grymma intryck, särskildt genom
den vana, som råder inom mången familj, att döda
maskar, insekter o. s. v., som komma i ens väg,
och som med rätt eller orätt tros vara skadliga.
Hur ofta ser man ej sålunda barn ute i det fria
eller inomhus med riktig fanatism trampa i hjäl
den eller den »otäcka» masken, den eller den »af-
skyvärda» insekten i den öfvertygelsen, att de
därmed göra något riktigt nyttigt. Men huru många
barn eller ens fullvuxna personer veta, hvilka in-
sekter, maskar och andra djur äro verkligt skad-
liga, och hvilka äro verkligt nyttiga?
Till sist några ord om ett af de allra värsta
djurplågerier, som åtminstone i viss mån begås
inom hemmets hägn, nämligen metning. Ingen
sysselsättning och intet af våra s. k. nöjen inne-
bära ett så raffineradt djurplågeri, och en god mo-
der borde därför aldrig tillåta sina barn att meta,
helt enkelt emedan det hvarken är ett helsosamt
»nöje» eller en god sysselsättning.
Skuggor.
Skiss för Idun af
Niemand.
rellan granarnas täta grenar glider månens
mjölkbvita ljus, det silar sig genom björ-
karnas luftiga hängen och blänker som
en sol på reflektionskulans spegelblanka
yta. Det smyger sig genom kaprifolierankornas
blad och väfver ett fint silhuettmönster på veran-
dans brunbetsade golf; men längre upp, där löf-
verket är som tätast, har det kilat en enda, ensam
stråle, hvilken, skarp som en knifsudd, darrar och
glänser i det djupaste mörkret. Det rör sig där
inne i skuggan, långsamma steg närma sig öfver
golfvet, och en ensam gestalt kommer fram i mån-
ljuset.
Det är ett mycket blekt ansikte, som lyfter sig
mot silfverlampan under den blåsvarta kupolen,
nästan spöklikt blekt i det hvita ljuset. Det är
ett kallt, nästan hårat ansikte, med skarpa, dystra
drag, och som saknar den första ungdomens mjuk-
het och rundning i linierna; den låga, raka pan-
nan med de i rät linie, liksom med tusch dragna
ögonbrynen, den korta bakan och de hårdt sam-
manpressade läpparne, allt ger intryck af något
förstenadt, Dock, den slocknande glöden kolar
ännu i ögats djupa svärta, kring dessa läppar så
fast sammantryckta, och under dessa ögonbryn,
så dystra och trånga, ligger ett obeskrifligt uttryck,
de fina munvinklarne darra af smärta, och öfver
ögonens dunkla djup ligga dimmor. Hon lutar
sig mot räckverket och stirrar ut i natten, ut öf-
ver de af dagg gnistrande gräsmattorna, på natt-
svarta styfmorsblommor med härliga pärlor på
sin lena sammet och inandas vällukten af rosor-
na, som höja sina hufvud emot benne.
Så många tankar, som komma i en sådan djup
tystnad, då naturen liksom gått till hvila, då dess
hjärta liksom står stilla, och man lyssnar andlös
efter dess slag. Hvad drömma de dunkla ögonen
om? Bah, drömma! Man drömmer icke längre,
när verkligheten fått en mellan sina hvassa klor.
Dessa ögon tycka, alt de äro nära befryndade
med denna dödsstilla höstnatt med sitt hvita, kalla
ljus. Björkarna där nere vid stranden synas stå
så lugna i sin rika löfskrud; men när dagsljuset
faller mellan grenarne, skall du här och där mär-
ka fullt med gulnande blad; och de båda aspar-
na, som spegla sig i vikens vatten, de skälfva och
darra, fastän vinden gått till hvila mellan granar
och furor.
Hvad hon tänker pä? Kanske på solvarma för-
sommardagar, under doftande hägg och syren,
med solvärme i hjärtat och solljus i ögonen ; på
heta eftermiddagars lyckliga dolce far niente un-
der lindarna — just under den där linden där
borta — ; och på mycket mörklå ögon, som ömt
blicka öfver till henne från andra sidan trädgårds-
bordet; på sommaraftnar, veka som mollackord,
då himlens mjölkblå kupa hvälfde sig öfver dem,
med sina förtoningar i vester af blekaste guld och
skäraste rosa, då ljudlösa årslag förde dem öfver
vikens genomskinliga vatten från strand till strand,
och måsarne i eleganla bågar kretsade öfver de-
ras hufvud och med långsamma behagfulla ving-
slag gledo öfver vattenytan. Och under det han
hvilade på årorna, hade hon med sin vackra,
mjuka röst sjungit hans favoritsång:
»Med dina blåa ögon —»
De talade icke mycket de två; hon njöt af blotta
sammanvaron; och från de mörkblå ögonen till de
svarta flögo gnistor, som tände och brände. Bah !
Drömmar, skira som månljuset där ute, endast
drömmar, verkligheten skulle komma, uppvaknan-
det på den sköna sommardrömmen, en saga lik,
och det skulle göra ett slut på dessa gyckelbilder,
så skimrande, men så ihåliga.
Minnena — bild efter bild draga de med pinande
tydlighet hennes inre öga förbi. Det är åter afton,
en kulen, gråduskig afton med blytung himmel och
hällande skurar; men inomhus är det strålande
ljust, och tonerna från en glad, sprittande musik
ljuda i hennes öron. De ha dansat de två och
sitta nu vid hvarandras sida i ett litet kabinett
bredvid danssalongen och blicka ut i vimlet, En
onämnbar fröjd är lägrad öfver hennes ansikte,
medvetandet om att en skön blomma, fager till
färg och doft, öppnat sin skära kalk i hennes
bjärtas första vår, kommer henne att känna sig
så lycklig i denna stund. Det blir en paus i dan-
sen, en kaskad af toner pärlar som vattendroppar
från flygeln midt emot dem, och ett guldblondt
hufvud tecknar sin fina profil mot instrumentets
ebenholts.
»Med dina blåa ögon —»
smyger det därutifrån in mellan de purpurröda
portiererna. Han spritter till och lutar sig fram.
»— ser du så huldt mig an»
ljuder det med en varm, klar mezzosopran, och
sångerskans ansikte vänder sig, under det hon
sjunger, småningom emot dem, och ett par stålblå,
djupt liggande, något matta ögon blicka in till dem.
»Så drömmande blir då mitt sinne,
att jag ej tala kan -—»
Det går en skälfvande rysning öfver henne där
inne, hvarför, det kan hon ej göra sig reda för,
en sådan där rysning, som ibland förebådar oss
något kommande ondt eller någon svår sjukdom.
Hon ser på honom, hans ansikte har fått ett svär-
miskt, melankoliskt uttryck, och hans blickar äro
oaflåtligt fastade på det blonda hufvudet, på hvars
kinder en dämpad rodnad uppstiger.
»— ett haf af blånande tankar
då strömmar öfver min själ.»
Han stiger hastigt upp och går utan ett ord dit
ut. Hon ser honom närma sig flygeln, hon ser
honom taga den mörkröda rosen ur knapphålet i
fracken, samma ros, som hon själf gifvit honom,
och hon ser honom bugande räcka den till den
blonda sångerskan, hvars kinder glöda högröda
som blomman i hennes hand. Men hennes kinder
blifva hvitare än snö och läpparne darra konvul-
siviskt. Ovilja och dof harm sjuda inom henne,
under det att smärtan står på lur för att i ett obe-
vakadt ögonblick genomborra henne med sina klor.
Hon hör hans röst som ur ett aflägset fjärran,
hon kan icke motstå den, ej heller de mörkblå
ögonen, hvilka stråla som aldrig förr. Valsens
toner glida smekande och lockande förbi hennes
öra, hans arm ligger lätt om hennes lif. Hon
sluter ögonen. Det förefaller henne, under det hon
dansar, som om hon sväfvade genom ändlösa
rymder, som om osynliga körer sjönge. Hon ser
plötsligt upp, hennes ögon lyftas mot hans. Bara
en blick, en enda, men han ser henne ej, ty hans
ögon äro riktade mot palmträdet i fönstersmygen,
där det guldblonda hufvudet under dess djupa
grönska 1er mot honom. Hon tvärstannar, hela
rummet dansar för hennes ögon. Hon vill bort,
bort från allt. Hon ilar ut. Regnet piskar hen-
nes ansikte och stormen sliter i hennes hår, men
hon känner det ej. Bort! bort! Ej en enda tår,
utan suck och utan klagan rifvas luftslotten ned
och grusas med marken, men på skärfvorna skall
hon trampa under hela sitt lif. —
Hon fortfar att stirra ut i månskenet. Ansiktet
har nästan försvunnit i slagskuggan från veran-
dans tak, ty månen glider ned bakom skogen,
den lysande punkten där uppe i mörkret är för-
svunnen och det vackra skuggspelet är borta. Men
från viken, där månen ännu strör sina glittrande
silfverpaljetter, höres en klar, välljudande stämma
sjunga, först sakta, sedan allt högre, tills ord och
melodi slutligen klart förnimmas.
»— ett haf af blånande tankar
då strömmar öfver min själ» —
ljuder det i varma, djupa toner, medan huset där
uppe svepes i allt tätare skuggor.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Kvinnor i Stockholms slcolråd. Af de or-
dinarie höststämmor, som hiltills förrättats med
hufvudstadens församlingar, ha mom fyra af dessa
kvinnor blifvit insatta i skolråden. Östermalms
församling har omvalt fröken Carolina Augusta
Engström. Storkyrkoförsamlingen har utsett till
ledamot af sitt skolråd fröken Evelina Fahnehjelm,
Jakob och Johannes fröken Emilie Zander samt
Adolf Fredrik fröken Mina Forsell. De tre sist-
nämnda församlingarna ha genom dessa val för
första gången insatt kvinnor i sina skolråd.
Hyllning. Fröken Karin Ahlin, den välkända
Åhlinska skolans stiftarinna och föreståndarinna,
fyllde i tisdags 60 år och var i anledning däraf
föremål för en vacker hyllning af forna och nu-
varande lärjungar. De förra hade insamlat en
hedersgåfva, utgörande 8,000 kr., hvaraf en del
stälts som lifränta. Med gåfvan, hvilken högtid-
ligen öfverlemnades i tisdags förmiddag till fröken
Åhlin i närvaro af en stor mängd af gifvarinnor-
na, följde en lyckönskningsadress.
Tidigt på morgonen uppvaktades fröken Ahlin
af skolans lärarekår, som öfverlemnade till henne
ett par silfverstakar, en pendyl och en praktfull
blomsterbukett. Vid morgonbönen höll hofpredi-
kanten Bring ett religiöst föredrag med anledning
af dagens betydelse, hvarefter lärjungarne afsjöngo
verser, författade af en af skolans forna lärare,
prosten R. Kihlberg. Riksantikvarien H. Hilde-
brand, äfvenledes en af skolans förra lärare,„med-
delade därefter, att konungen tilldelat fröken Ahlin
medaljen »Illis quorum meruere labores» af ö:e
storleken. Under dagens lopp anlände blommor,
bref och telegram i massor från vänner, forna
lärare och lärarinnor och elever vid skolan, hvil-
ken öppnades för ej mindre „än 43 år sedan af
den då 17-åriga fröken Karin Ahlin.
3Ê.
Teater och. musik.
Kungl. operan. D:r Bottero afslutar i kommande
vecka sitt. ovanligt framgångsrika gästspel vid k.
operan, enär han inom kort måste tillträda ett en-
gagement i sitt hemland Italien. Hans senaste parti,
toreadoren i »Carmen», står ej de föregående efter
i helgjuten tolkning. Så ypperligt har, åtminstone
i dramatiskt hänseende, detta parti näppeligen förr
här gifvits. Och att den klangfulla stämman, stödd
af en förträfflig sångkonst, ej sviker, vet en hvar
som haft tillfälle höra honom.
Vid aftonens abonnementsföreställning uppföres
»Figaros bröllop», i morgon gifves »Romeo och Ju-
lia» och på söndag »Konung för en dag».
K. Dramatiska teatern, som under innevarande sä-
song redan framfört ett par, tre nyheter, däribland
tvänne svenska originalarbeten af framstående värde,
är redan färdig med ytterligare en nyhet, denna
gång ett tyskt skådespel af ovanligt intresse. Her-
mann Sudermann har, såsom vi förut meddelat, ge-
nom sitt första dramatiska stycke »Die Ehre» med
ens blifvit en ryktbarhet i sitt fädernesland, där
detta hans arbete gått öfver alla något så när be-
tydande scener och vunnit afgjord framgång. För-
fattaren har i dagarne ock hos kejsar Vilhelm an-
mälts till erhållande af det Schillerska priset, därtill
varmt förordad af Paul Heyse.
Förväntningarna voro således spända äfven här,
och de svekos ej heller. Ja, skådespelet rönte vid
dess första uppträdande här i måndags formlig
succés.
Styckets innehåll — ja, vi anse oss ej böra gå
dem af våra läsarinnor i förväg, som ännu ej sett
stycket, genom att redogöra för handlingen i det-
samma. Blott det vilja vi nämna, att det rör sig
om den olika uppfattning af heder och heders-
känsla, som råder inom de olika klasserna, dessa här
representerade af kommersrådet Miihlingks familj
och familjen Heinecke »på bakgården». Mellan dessa
två står unge Heinecke, anstäld i kommersrådets
tjänst.
Stycket är alltigenom synnerligen spännande, rikt
på dramatiska situationer och god karaktärsteckning.
Det är en bild ur lefvande lifvet, inga uppkonstrue-
rade människor, utan sådana som man när och hvar
som helst kan påträffa dem. Men är den drama-
tiska produkten god, så komma dess förtjänster
ännu bättre till sin rätt genom det helt enkelt för-
träffliga utförande, som på så godt som alla händer
kommer den till del. Främst bland de spelande står
ovedersägligen hr Fredrikson som styckets räsonnör
grefve Trast-Saarberg, »kaffekungen». Förträffligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
