- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1890 /
630

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 5 december 1890 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

030 I DU N l890
Förmågan splittra ej: lât hvad du lära bör, Den som med samlad kraft i allt sitt bästa gör,
hvad värf du förehar, din hela tanke fästa. han gör ock merendels af arbeten det bästa.
f. pRAFSTRÖM.
BHHBBgg
toria af England. Ej heller är moderns
lefnadssaga fylld af äfventyr och vexlande
öden; det blir icke alltid det största innehål•
let i de högst uppsattes lif. Dä vi dock i
dag meddela regentinnans porträtt, tro vi, att
följande skildring af hennes förhållande till
den åldrige maken, till sin dotter och sitt
nya fädernesland, hvilken vi låna ur en ut-
ländsk tidning, ej bör sakna ett visst intresse.
Då man reser med järnväg från Tyskland
till Amsterdam, passerar man i Gelderland
det nu berömda lustslottet Loo, som under
de senaste två åren varit konung Wilhelms
residens. Från den närliggande stationen Apel-
dorn ser man slottet träda fram med stora,
fyrkantiga murar mellan höga träd, Eundt
omkring utbreda sig ängarna, så gröna och
frodiga, som man endast finner dem i Hol-
land.
På den breda väg, som öfver många broar
leder upp till slottet, brukade man om aft-
narne möta drottning Emmas vagn. Det var
dock icke alltid drottningen satt i den. När
hon, trött efter att dagen igenom hafva vakat
vid ’ sin makes ljukläger, inskränkte sig till
en spatsertur i parken, körde ekipaget ut med
barnflickan och prinsessan Vilhelmina, ett till
utseendet intelligent barn om något öfver
åtta år.
Drottningen, som, antingen hon kom åkande
eller gående, endast väckte föga uppseende
bland traktens bönder, var på den tiden 30
år. Hon hade godt hull och ett stort, friskt
och öppet ansikte. Hon egde ingen vacker
fot, ingen vacker figur, men ett präktigt, långt
hår. Hon liknade mindre en drottning än en
köpmansfru, klädd som fruarna äro klädda
i Amsterdam.
Och dock hade denna kvinna, som nu tills
vidare herskar öfver Holland, gammalt kung-
ligt blod i sina ådror. Såsom dotter af her-
tigen i det lilla hertigdömet Waldeck leder
hon sitt släktregister rakt ända upp till Witte-
kind. Men af forna tiders härlighet fanns
vid hennes födelse icke mycket kvar. Her-
tigen af Waldeck, som under preussiskt för-
mynderskap herskar öfver endast 58,000
själar, saknade helt och hållet förmögenhet
och hade ingen utsikt att få sina två döttrar
gifta. Man skall därför lätt förstå, att han
på det behagligaste blef öfverraskad, då. ko-
nungen af Holland oväntadt kom och friade,
icke till hans äldsta dotter, Paula, som han
kanske helst hade gift bort, utan till hans
yngsta dotter, Emma. Hertigen gaf genast
sitt bifall, och den 7 januari 1879 presen-
terade den åldrige konung Wilhelm för sina
irriterade holländare en drottning på omkring
21 år.
Det var icke något behagligt mottagande
hon fick i Ha.’.g. Konungens förra gemål,
den würtembergska prinsessan Sophie, hade va-
rit mycket afhållen, och redan genom sitt
yttre gaf den unga drottningen anledning till
en för henne ofördelaktig jämförelse. Där-
till kom, att hon var fattig. De rika hol-
ländarne tåla icke någon mesallians i privat-
lifvet, långt mindre här, där kronan stod på
spel.
Emellertid började drottning Emma lära
sig landets språk, som hon nu talar fullt kor-
rekt. Hon höll sig fjärran från politiken och
// „
föresatte sig att endast vara hustru åt sin
gamle, svage man, och senare, då hon till
allas öfverraskning, födde honom en dotter,
att uppfostra sitt barn. Hon gaf själf sin
lilla flicka di och lärde själf henne att läsa.
Ännu i dag undervisar hon sin dotter flere
timmar dagligen. Holländarne, som först
voro fiendtliga mot henne och senare bemötte
henne med kall likgiltighet, slutade med att
hålla af henne. De tadla henne ieke mera
därför, att hon icke födde dem en manlig
arfvinge. De vid ett eller annat tillfälle
gjorda plumpa angreppen hafva icke blott
helt och hållet förstummats, utan under ko-
nungens tvååriga uppehåll å slottet Loo har
drottningen uppnått en verklig popularitet.
❖ $

*


Hvad framtiden kan bära i skötet för det
barn, till hvilket ett helt folks förhoppningar
lita, är ej godt att sia. Skall hon bli en
herskarinna ej blott öfver millioner själar,
utan ock öfver millioner hjärtan? Vi veta
det ej. Men ett kan visst sägas: får det
bästa af hvad sann kvinlighet heter ans och
utveckling hos henne, kan hon med de star-
kaste vapen, som äro människor gifna, en
gång gå ut till lifvets allvar. Och att så
måtte bli — därtill förhjälpe henne alla ädla
kvinnors bästa tillönskningar.
Ämbetet att Vara husmoder.
Af
Helena Nyblom.
(Slut fr. föreg. n:r.)
S
ila dessa sysselsättningar, som upptaga
många timmar, voro nödvändiga på en tid,
då man ej kunde köpa någonting färdigt, utan hu-
sets kvinnor själfva måste spinna och väfva,brygga
och baka, och dock funnos på den tiden högt
bildade kvinnor, som icke blott voro duktiga
arbeterskor och kloka, styrande regentinnor, utan
också mångsidigt bildade.
Nu, då allt arbete är lättadt och fördeladt,
äro husmödrarna ofta hvarken det ena eller det
andra. De pålägga sitt hushåll en mängd onö-
diga bördor, och själfva röra de dem icke med
ett finger.
Det skulle vara bättre, om man droge fördel
af, att allt arbete blifvit förenkladt och lät-
tadt, genom att icke skapa sig onödiga och
glädjelösa behof, utan själf förstode litet mera
af de absolut nödvändiga sysslorna. Intet ar-
bete i ett hushåll är under en husmoders
värdighet, och när det behöfves, måste hon kunna
göra det själf. Jag upprepar blott, att det icke
är nödvändigt, att hon beständigt gör alla de-
taljer själf. Hon skall kunna arbeta och för-
dela arbetet på husets medlemmar, men hvarken
påbörda sig själf eller andra onödig brådska
med öfverflödiga ting; på det sättet skall hon
alltid få tid till det arbete och det studium,
hon längtar efter och behöfver.
Att det finns tider, då barnen äro små eller
sjuka, då en mors hela tid tages i beslag, kan
ju ingen motsäga, men man måste också er-
känna, att det skulle vara en högst onaturlig
och simpel kvinna, som skulle längta från sitt
sjuka barn till någon som helst favoritsyssel-
sättning. — Lifvet är alltid det viktigaste, stu-
dierna det näst viktigaste.
Men till sina studier kan en husmor i de
flesta fall också skaffa sig tid.
Männen och specialisterna ha visserligen den
fördelen att med odelad ro kunna hängifva sig
åt sitt arbete och egna sin mesta och bästa
tid därtill, men sä löpa de också den faran, att
deras mycket enformiga arbete lätt tröttar och
förslappar dem och ger dem leda vid just denna
deras allt upptagande sysselsättning. Hur ofta
träffar man icke t. ex. en musiker, så utledsen
vid musik, att han riktigt med förskräckelse
undviker alla musikaliska prestationer. Musiken
har blifvit hans nödvändiga födkrok, och poesien
har gått af den, liksom af så mycket annat,
som från frihet har blifvit till tvång.
Likaså kan jag icke neka, att det att vara
skald till profession måtte vara en mycket tryc-
kande uppgift.
Att så där alltid sitta och vänta på inspira-
tioner och bita i pennskaftet från tidigt på mor-
gonen, måtte lätt kunna uttorka äfven den fri-
skaste talang. — All diktning skall väl vara
en lifserfarenhet och kan därför blott komma
stötvis och oväntadt liksom lifvets upplefvelser.
Många diktare skulle utan tvifvel behålla
kraften och skapelseförmågan mycket längre,
om de vore tvungna att först bädda sin säng
och köpa sin frukost och för resten besvära sig
ett par timmar af dagen med att tjäna sina
medmänniskor. Med dubbel längtan och frisk-
het skulle de efter en sådan liten gymnastik i
det dagliga lifvet vända tillbaka till sin fan-
tasi’s och sina tankars egen värld.
Jag vet, att man skall invända: det hör en
så stor detaljkunskap, ett så enormt arbete till
att bli något på allvar inom hvilket område som
helst, att blott den, som offrar hela sin tid till
ett arbete, kan hoppas och vänta att ha någon
lycka med sig. Materialet är ändå så stort, att
man under ett helt lif icke når synnerligen långt..
Detta är mycket sannt, och en kvinna, som
vill bli en storhet i något bestämdt yrke, bör

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0632.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free