Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 19 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
666 I D U N 1890
e klara stjärnor brunno, och det var julekväll,
?: Och gnistrande låg snön kring berg och marker.
De tyngda granar sågo på ensligt prestgårdstjäll
Som allvarsamma hvita patriarker.
På löftet i sin kammar satt gamle prostefar
Och stretade för otta och för messa,
Och himlen genom fönstret han glimmade så klar
På gubbens text och silfverhvita hjässa.
Men nere uti köket det sprakade i spis,
Och- drängarne sig samlat helgdagsklädda.
Det slamrade i mortlar, det doftade af gris,
Och kakan sken uti ett skum af grädda.
Själf sitter unga prestmor i barnakammarn blid
Och pyntar sina sex till kvällens gamman,
I knät hon tar den minste, en byting flink och strid,
Och flockar ulliga små hufvud samman.
Med stilla röst hon täljer, som blott en moder kan,
Om Barnet, som vardt födt att världen frälsa,
Hur stjärnan för de vise i Österlandet brann,
Hur alla himlens härar barnet helsa.
Och ingen kung i världen och ingen hög och vis
Så mäktig är som detta barn allena.
Det stvrer alla världar och har ett paradis
För alla små, de menlösa och rena.
T
Det kommer hit till jorden hvar julenatt igen,
Det nalkas snart med gåfvor underbara.
Och aldrig har det nàn’sin förgätit någon vän,
Hur liten och hur arm han månde vara.
Och barnens ögon lysa uti en sällsam glans,
Sma hvita händer knäppa de tillhopa.
Den lille pilten jublar: »jag lofvar att bli hans»,
Och »jag vill vara med» de alla ropa.
Nu steg man in i salen, och där stod granen, tänd,
Och folket böljade i glada ringar,
Och själfve vördig prosten nu blifver eftersänd,
Och ölet går omkring, och gubben klingar.
Hvad ängslan, hopp och jubel, när skörden bäres in,
När liten famn blir full af granna skänker!
Då vidgas alla hjärtan, det blir sä varmt i sinn’,
En barnavärld i mormors öga blänker.
Sist sjunges julcpsalmen, och prostfar lyser frid
Utöfver hus och hem och unga, gamla,
Åt dem, som hem ej hafva, åt hvarje hopplös strid,
Åt alla själar, som i mörker famla.
Han ber för markens äring, för fågeln i sitt bo,
För alla djupens klagorop, de dofva,
För alla nya släkten, i tidens gårdar gro,
Och dem i fosterjordens grafvar sofva. —
Snart var det tyst i huset, men natten andaktsfull
Uppsamlar jordens julskatt, alla böner.
Sitt ljusregn stjärnor sila på denna mörka mull,
Och Gud ser ned på alla stoftets söner.
Eduard Euere.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
