Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 19 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 I DU N 667
Julottan.
julafton och julottan, hvilka
kära minnen, hvilka ljusa för-
hoppningar framkalla ej dessa
ord ! Hvem erinrar sig ej med
saknad den tid, då man ännu
i barnslig oskuld eller med ung-
domens hela hänförelse väntade
efter julen såsom den ljufligaste
; ? och härligaste af alla fester på
° året. Och väl var det då ej
endast och allenast tanken på
den från gammalt härstammande seden att
gifva och mottaga gåfvor, eller minnet af
den kära hvarje år ständigt återkommande
lika vänligt grönskande granen, som gjorde
denna högtid så framför alla andra efter-
längtad. — Vi tro, att äfven det stora äm-
net för julhögtidens lof, den underbart dju-
pa, men på samma gång så enkla och idyl-
liskt sköna berättelsen om Jeftusbarnets fö-
delse, ej saknade sådana toner, som anslogo
barnahjärtats strängar. Vi tro, att denna
heliga fest, som bryter in med sitt evighets-
Ijus midt under vinterdagarnes kulna him-
mel, särskildt tilltalar barnasinnet, ja fyller
hvarje hjärta, den gamles och den unges,
med lif och värme. Också kvarstår det
redan i barndomen mottagna intrycket af
denna härliga ljusfest såsom ett af de skö-
naste minnen, ett minne för lifvet.
Hvem minnes ej såsom en ljuspunkt från
sin barndoms dagar den rena, oskuldsfulla
glädje, han erfor, då han första gången fick
följa sina föräldrar och andra högtidsklädda
skaror till julottan! Den tidiga morgon-
stunden, de klart brinnande stjärnorna, hä-
starnes traf, pinglornas ljud, facklornas sken,
det klingande föret, allt gaf åt denna färd
någonting fängslande, färgrikt, festligt, som
uppfyllde barnasinnet med sällsamma käns-
lor. Och den tidiga ekläreringen sedan !
Icke allenast i rik mans gård, äfven i fat-
tigmans hydda stodo brinnande ljus i fönst-
ren, ja icke ens fattighuset saknade den
morgonen den sedvanliga hyllningen åt den
nyfödde judakonungen. Nu hördes genom
den mörka rymden kyrkklockornas vänliga
helsning. I rik belysning strålade från sin
höjd det åldriga templet såsom en lysande
eldstod i natten, visande det på skilda vä-
gar kommande kyrkfolket den gemensamma
mötesplatsen och inbjudande alla till den
heliga festen.
Mäktigt brusade orgeln under de höga
hvalfven; men ännu mäktigare skallade den
gamla julsången: »Var helsad, sköna mor-
gonstund» af hundratals röster från de huf-
vud vid hufvud tätt slutna skarorna, hvilka
stående sjöngo den kära julpsalmen. Psal-
mens sista ackord hade nyss förklingat, och
nu följde predikarens ord så enkla och
konstlösa, men dock så inspirerade och gri-
pande, att allas ögon oafvändt voro fasta-
de på den vördnadsvärde, åldrige läraren.
Han talade om den underbara julnatten
i Betlehem med dess ljusglans, dess sköna
änglasång; han förde oss in i herdarnes
sällskap, för att med dem bringa Fridsfur-
sten vår hyllning. Han ställde oss fram
inför krubban och bjöd oss att se, se med
trons barnablick, till dess vårt häpna öga
upptäckte, huru en gloria af gudomlig klar-
het kringstrålade det späda barnets hjässa.
Han sade oss, att här i denna krubba gryd-
de själfva morgonrodnaden till en ny dag,
den skönaste, som någonsin uppgått öfver
jorden, en dag, som skulle skingra mörkret,
okunnighetens och fördomarnes mörker, syn-
dens och sorgens mörker, en lefnadsdas
som, ända in i aftonskymningen så rik på
uppoffrande kärlek, skulle bringa jorden
oberäknelig välsignelse. Han talade om ju-
len såsom en kärlekens fest, hvars uppgift
var att
värma, närma
till hvarandra
dem, som vandra
kärlekslösa
och ur usla brunnar ösa.
Han målade den som en barmhertighetens
fest, som kommer äfven den karges hjärta
att vekna till gifmildhet, så att äfven den
utarmade i sin eljes så mörka, kalla koja
då får glädja sig vid en sprakande brasa
på härden, ett par strålande ljus på bordet
och en riklig, om än tarflig måltid åt sig
och de hungriga barnen, hvilka, äfven de,
då få känna, att det är jul, är Hans hög-
tid, som var de fattigas vän. Han talade
om julen såsom en oskuldens, en barnens
högtid, då barrskogens friska dotter, den
yppigt grönskande julgranen, som med sitt
ljus och sitt namnam utgör barnens stora
glädje och kommer deras ögon att stråla,
är en skön, om än matt bild af de lefvande
frukter, som vuxit ut från vinträdet Kristus.
Han skildrade för oss minnet af vår barn-
doms jul, hurusom då, innan julnatten för-
de oss till ro, vi med undran lyssnade till
den hvarje barnasinne tilltalande berättelse,
som fadern läste vid familjehärden ur den
stora boken med stålspännena : » Oss är födt
ett barn, en son är oss gifven, hvilkens her-
radöme är uppå hans axlar, och han heter
Underlig, Råd, Gud, Hjälte, Evig Fader, Frids-
furste». Han slutade med att i bevekande
ord bjuda oss att än en gång varda såsom
barn, och vi skulle åter få känna doften af
den stilla frid, den rena fröjd, som gör
barnahjärtat så lyckligt, så sorgfritt.
o Allt var tyst. Det var, som om en ängel
gått fram genom det heliga rummet och
lagt på hvarje åhörares hjärta ett »ja och
amen» till predikantens ord, ett amen, som
gaf sig uttryck i de tacksamma blickar, de
tårade ögon, det andäktiga allvar, den he-
liga frid, hvarmed män och kvinnor stodo
upp från sina bänkar för att skingras hvar
och en till sitt.
Men utanför, under himmelens höga tem-
pelhvalf, hade stjärnorna börjat blekna, och
morgonrodnaden, som redan skimrade i
öster, bredde en trollsk halfdager öfver det
hvita snötäcket på kyrkogården med dess
bladlösa träd, dess marmorvårdar och enkla
lutande träkors. Det var en strid mellan
dag och natt, hvarur ljuset skulle framgå
med seger. Det var en färgrik tafia, en
lefvande illustration till den slutvers vi nyss
sjöngo därinne:
»Si natten flyr för dagens fröjd,
Och änglars röst från himlens höjd
Det bud till fromma herdar bär,
Att född den gode herden är.»
K. A. Hagström.
b
Ett par handskar.
Berättelse af Vilma Lindhé.
Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling.
å går jag mycket hellre barhändt»,
sade Sigrid Werner vresigt, i det
hon ryckte af sig ’ den till hälften
pådragna vensterhandsken.
»Men, kära barn,» svarade fru
Werner och såg ett ögonblick upp från sitt
arbete, en strumpa hon höll på att stoppa,
»du fick ju handskarna i förgår.»
»Jag tycker, faster Karin borde förstå, att
alla iDte kan ha’ sådana kökslabbar som hon
själf. »
»Men Sigrid då!»
»Det finns ingen i hela skolan, som skulle
vilja gå med sådana handskar,» fortsatte Sig-
rid med gråten i halsen.
»Men hvad är det då för fel med dem?»
»Såg mamma inte då, hur det satt stora
tippar utanför fingrarna?»
»Du hade inte tagit på dem ordentligt —
om du det gör så — »
»Ful färg är det också, kan inte mamma
ta’ dem?»
»Jag har ju mycket mindre händer än du.»
»Men mamma frågar aldrig efter hvad mam-
ma har på sig. »
»Ar det så säkert?»
»Det måtte väl synas, mamma ser riktigt
tarflig ut, och iag tycker ...»
Fru Werner såg upp, och det var något i
hennes ögon, som kom Sigrid att slå ned sina.
»Mamma behöfver ett par nya handskar,
det vet jag,* sade hon inställsamt.
»Det har jag behöft länge.»
»Om mamma ta’r dessa och köper mig ett
par andra.»
»Jag har ingenting att köpa för ...»
»Än kalkduken då?»
»Den är inte färdig.»
»Mamma ämnade ju sluta den i dag.» Det
lät nästan som en förebråelse.
»Då hade du fått gå utan strumpor i mor-
gon.»
»Jag kunde ju stoppat dem själf,» sade
Sigrid smått skamsen, »vi talade ju om det
igår. »
»Ja, men då hade du varit tvungen försaka
antingen kälkåkningen i middags eller dans-
tillställningen i afton, och det ville jag inte,
du skall ha roligt, medan du kan.»
Sigrid satt tyst och följde med blickarne
moderns magra hand och stoppnålen, som stack
ut och in genom ullgarnstrådarne. Hvad mo-
dern ändå var god, arbetsam och tålig. In-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
