Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 19 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6?6 IDUN
aldrig fel. Och dâ fâ vi undangjordt en hop,
så att vi blott ha bakning och rengöring
kvar. »
Ty »stor rengöring» skulle det vara till
julen, det var klart! »Förmaket» städades
och pyntades först och afstängdes för publi-
kum, så kom ordningen till sofrummen; sa-
len sparades till sist, på prostens begäran,
ty när där var skuradt, fick man order af
prostinnan att »icke gå på golfvet», hvilket
både prosten och »magistern» opponerade sig
emot, ehuru befallningen icke behöfde tagas
efter bokstafven, utan egentligen afsåg, att
persontrafiken skulle hålla sig på mattan,
d. v. s. de utlagda trasmattorna.
Klockan fyra på morgonen anlände slak-
taren och »räntgummorna», hjälpgummorna,
som skulle rengöra »räntan», innanmätet i
slaktdjuren. Kalfe med dopp skulle då vara
färdigt, och sedan slaktkreaturet blifvit aflif-
vadt, kom slaktaren in för att få den s. k.
sticksupen, som för resten hans medhjälper-
skor ej heller försmådde. Någon nykterhets-
sak afhördes då för tiden ej, och ehuru det
egentliga superiet öfverlemnades åt karlarne,
togo sig gummorna gärna en tår på tand
vid slakt och byk och andra svårare sysslor.
Brygden sköttes af tjänstflickorna, men när
jästen skulle läggas i karet, blottade mam-
sell Klara — fröknar funnos den tiden ej i
ofrälse hus — själf sin hvita arm och stack
ned armbågen i vörten; om då en »kall ring
slog sig omkring armen», var värmegraden
lagom — någon annan termometer visste
man ej af.
När grynkorfven skulle kokas, inträdde
också ett högtidligt ögonblick. Sedan alla
till korfven afsedda »skinn» blifvit fyllda
och vederbörligen med nål och tråd hopsydda
eller ock med korfstickor hopfasta, påsattes i
den öppna spiseln en ofantlig trebent gryta
med vatten; på den långa »bordbänken» och
det uppslagna köksbordet breddes frisk lång-
halm, hvarpå den kokade korfven skulle upp-
läggas, och så väntade man blott, att vatt-
net skulle börja koka. Så fort tecken där-
till förmärktes, tillsades alla att hålla sig
tysta, haken lades på köksdörren — lås
fanns ej på denna, utan blott klinka och hake
— och nu tog prostinnan själf, under an-
daktsfull tystnad, korfvarne om hand och
nedlade dem i grytan. Först sedan de alla
kommit ned och vattnet åter började sjuda,
upphäfdes förtrollningen, haken kastades af,
och händer och tungor kommo åter i rörelse.
Skulle någon förut yttrat ett ord, så hade
ofelbart korfven kokat sönder, och ordspråket
»klart som korfspad», kommit på skam.
Det var for öfrigt en rätt egendomlig scen,
denna korfkokning. Belysningen var skäli-
gen klen; en »dank» eller två i det stora
köket, stort som en nutida balsalong, för-
mådde ej sprida sitt sken i vidare kretsar,
utan i hörn och vrår rådde ett mystiskt
dunkel. Medan korfven lades i grytan, lystes
med båda dankarne, så att de svarta spis-
murarne och den ofantliga vida skorstenen
klart upplystes, medan det öfriga rummet
låg i ett halfdunkel, där tråg och byttor
ocb halmbäddar och ljushåriga pigor fram-
skymtade.
Sedan skulle kött och fläsk saltas ned.
Prostinnan stod själf i saltboden, klädd i
skinnkofta och väderhufva, och strödde med
egen hand salpeter »mellan hvarfven» i kött-
tinan, ty eljes blef det aldrig lagom, sade hon.
Yoro nu slakt, byk och brygd väl öfver-
stökade, så skulle tvätten skötas, och detta
gjorde husets unga döttrar mest på egen
hand; till manglingen fingo de hjälp, men
hopläggningen och strykningen af de rena
kläderna voro deras ensak, och ehuru de ej
behöfde »draga» mangéln, måste dock en af
dem vara med och »lägga på stocken» och
tillse, att allt blef ordentligt gjordt. När då
i en välförsedd prestgård funnos i storbyken
så där fyrtio par lakan och 18—20 dussin
serveter och handdukar, sä var man allt
litet trött, när man om kvällen lemnade
mangelboden.
Det torde vara nödigt att så godt först
som sist anmärka, det de tre unga döttrarna
i prestgården icke försummat sin andliga ut-
bildning för dessa sysslors skull. De voro
både språkkunniga och musikaliska och myc-
ket belästa, vida mer än kanske till och med
nutida unga damer. De hade dock aldrig
besökt någon skola och villigt måste med-
gifvas, att de voro bedröfligt okunniga i na-
turvetenskap och matematik. Men detta an-
sågs på den tiden tämligen öfverflödigt; kunde
man blott trilla limporna släta i botten och
passa ugnsvärmen för smörtårtan, behöfde
man ej veta det ringaste vare sig om värmet
eller tyngdpunkten eller »trögheten» eller någ-
ra naturkrafter af hvilken som helst beskaf-
fenhet; och kunde man blott se efter att
man »fick rätt tillbaka», när man gjorde
sina små uppköp, så offrade man ej en tanke
vara sig åt den högre eller lägre aritmetiken.
Dagen före julaftonen kunde det väl se
litet stökigt ut, och det kunde väl blifva li-
tet sent, innan man kom i säng, men dock
var man på julaftonen uppe i tid och drack
morgonkaffet vid ljus. Tjocka hemstöpta talg-
ljus stodo i höga armstakar på kaffebordet
och »smakbullen» af saffransbrödet låg upp-
skuren i den röda lackerade skorpkorgen.
Man satt länge vid kaffet och språkade, och
alla voro glada. Allting hade lyckats väl:
färskölet var sött och starkt, limporna visade
ej spår till degrand, smörtårtan hade icke
fallit ned, mandelmusslorna voro möra, och
korfven låg rund och kall på sin halmbädd
därute i handkammaren — icke en hade
spruckit sönder.
Nu sattes ljus i alla stakar, framlades duk-
tyg och annat linne, synades och framsattes
silfver och. porslin för helgen. Ty allt det
bästa, som fanns i huset, skulle fram under
julhelgen — det var ju en så stor högtid,
som skulle på allt sätt firas och hållas för
mer än alla andra tänkbara högtider. Pro-
stinnan lade upp på det med en hvit duk
belagda köksbordet tjänstfolkets »julhögar» —
en limpa, en rågsiktkaka en hvetbulle och
en »saffranskuse». Till julhögen hörde dess-
utom ett ljus och ett litet paket med kaffe
och socker.
Medan prostinnan sysslade med detta, klädde
hennes båda äldsta flickor julgranen för små-
syskonens räkning. Af allt det bjäfs som
nu, under namn af julgransprydnader, kan
fås för en ringa penning, fanns då ej en
tillstymmelse. Granen stod i en kruka eller
låda med jord och var ej högre, än att den
kunde stå på salsbordet. Några röda äpp-
len och litet konfekt samt, om det skulle
vara riktigt fint, några med bladguld ofull-
komligt öfverdragna valnötter upphängdes
däri. Litet kardad bomull lades på gre-
narne, föreställande snö, några stjärnor klipp-
tes af guld- och silfverpapper, och i toppen
fästes en, likaledes af guldpapper utklippt
ängel med silfvervingar. Det var hela ståten.
(Forts, längre fram i numret.)
18Ô0
En julberättelse
■"«HM’
•v, - g?
M3T ’ *
af Johan Nordling.
|)et var en tidig decembermorgon, och
J mörkret låg ännu i ostörd sömn
? öfver den hvita snön. Långt bort
öfver furuskogen, som likt en svart mur i
det gråa töcknet reste sig på andra sidan
Säfsjövikens isgolf, förmärktes dock en svagt
opalfärgad strimma mellan topparne, den sena
vinterdagens första förebåd.
Uppe på herrgården lyste det redan genom
de tre stora köksfönstren; inga gardiner skymde
utsikten, så att långt ned i stora alléen kunde
man se elden flamma i spiseln. Från den
ena flygelbyggnaden kom just gamle Jakob,
gårdsdrängen, lunkande med yxan öfver axeln
för att, ännu knappast mornad, bege sig till
vedbacken, då mamsell Ulrika steg ut på
stora förstutrappan och lyssnade ned åt går-
den. Hon hörde Jakobs stöflar knarra öfver
den frusna snön.
Då kom hon ned. Kappan hade hon på
och de väldiga fårskinnsbottinerna, och en
tjock schal var lindad om hals och hufvud.
Ȁr det du, Jakob? Det var just bra,
att du har yxan med. Följ mig till gran-
backen, se vi ut en julgran.»
»En julgran» —- gamle Jakob hade så när
släppt yxan i förvåning— » hvad säger mam-
sell, skall det bli julgran på Säfsjö i år!»
»Jo, det skall det bli», svarade mamsell
Ulrika bestämdt; »kom nu bara!»
Jakob trafvade efter. I fyrtio långa år
hade han lydt mamsell Ulrikas kommando,
och han hörde nog på tonen, när det var
allvar med. Men underliga tankar väcktes
under hans gråslitna mössa. En julgran —
herre Gud, sedan »gamla baron» dog och
den »söta fröken Elsie» med sådan jämmer
kom ur huset — det var femton långa år
sedan dess — hade där icke varit tal eller
tanke på någon julgran vid Säfsjö gård.
Unga baron tålde intet julfirande, han; allt
skulle gå på hvardagsvis, och butter och tvär
som alla andra dagar om året gick han om-
kring på själfva Kristi heliga dag.
Annat var det i forna dagar — hvad han
mindes det väl! Då körde julen upp till
trappan med festlig helsning och bjällrors
klang, och hela huset var rustadt att värdigt
ta emot den välkomne gästen. Gamle baron
tog de små, baron Knut och fröken Elsie,
en vid hvardera handen, och Jakob med sin
stora yxa hemtades från vedbacken. Det
gällde att se ut en syskongran, en riktigt
vacker syskongran med två stammar från en
rot åt de kära barnen, en stam åt dem hvar;
och Jakob hade under hela året förut gjort
sina rekognoseringar för den viktiga stunden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
