Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 19 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189Ô I DUN 675
tittat pâ biljetterna och kylt ut vaggonen. ’Der
Mohr kann gehen’.
Tyroien! Man borde i alla fall se, hur det
tar sig ut.
Jag torkar af fönsterimman.
Ur det flacka landskapet stiger med ens en
bergshöjd upp, långsträckt och grönklädd, en
förberedelse till höglandsnaturen. Så åter en
och en till — Alpernas förtrupper.
Och länge dröjer det inte, förrän tåget rass-
lar fram i dalar mellan tyrolerbergen, tätt be-
vuxna höjder, branta, upptill hvita af snö, som
ligger kvar i remnor och hakar sig fast mellan
buskarna. Och snart växa bergen och få jämna
snötäcken på sig, och i dalarna nedanför ligga
små landtgårdar med sina gröna fönsterluckor,
de långsträckta balkongerna och de framsprin-
gande taken, sammanhållna af stora stenar —
den kända typen för dessa små leksakshus,
som vi alla minnas från vår ungdom.
Men himlen är allt annat än blå öfver ty-
rolernaturen, som den plägar vara på taflorna,
regnet smattrar ohejdadt på rutan och stormen
ofvanom dalarna, där vi åka fram, tränger järn-
vägsröken nedåt, så att den bildar ett hvitt
dunbolster, som bäddar sig omkring tåget.
När hvirflarna lätta sig, glida nya taflor
fram utanför. Det börjar skymma, en blågrå
slöja töcknar om dalen, ett och annat ljus
tindrar fram här och hvar och slöjan tätnar,
medan landskapet ljusnar allt mer från grönt
till ljusgrått, till hvitt.
Det är vintern, vi kommit in uti. Det är
nu ej blott bergtopparna, som bestå sig med
snökalotter, utan snön ligger öfver dalarne, och
sluttningarnas granar stå hvitklädda som jul-
träden hemma. Och tankarna flyga åter dit
upp, från december-naturen här till julkvälls-
stämningen i norden.
Taflorna vexla oupphörligt, bergen torna sig
upp på hvarandra, någon öfre kant ha de ej,
ty topparnas snö smälter samman med him-
lens. Än vältrar stormen hela massor af snö
öfver fält och mörka strömmar och små byar,
och banvakterna se ut som små tomtar, där
de stå orörliga i sina svarta kappor med ka-
puschonger.
Ibland äro vi inne i lä af bergen. Där är
lugnt, där ligger snön tjock pä trädens grenar
och är bredd mjukt som ett nytvättadt täcke
öfver marken, så att jag endast saknar lämp-
ligt sällskap för att få mig en liten uppfri-
skande pojkaktig duell på snöboll, då tåget
håller hela fem minuter vid den lilla stationen
i grytan mellan alpväggarna.
Men man har åldrats till humöret under
spleendagarna i Tysklands regndusk, och hvar-
ken den lille energiske holländaren eller den
skäggbevuxne tyske Herr Doktor eller den di-
stinguerade italienske galantuomo med det stub-
bade hvita håret och de varma, mörkbruna
ögonen förefalla hågade att kasta snöboll.
Hvarför idéen får gå samma väg som flertalet
idéer gå.
Jag öppnar i stället Bædeker — den ound-
gänglige reskamraten —■ läser, att Gossensass
här höjer sig öfver alpkedjan, tittar ut i mörk-
ret och antecknar i mitt minne, att jag sett
på Gossensass. Hvarpå jag finner det föga
lönt att söka efter andra märkvärdigheter.
Tåget rasslar in i tunnlar och ut ur tunnlar.
Det bär uppför, man känner, hur vagnen lyf-
tes, oupphörligt uppåt. Och Brenneralperna
susa förbi som hvita jättespöken.
Det är ej längre i dalarna man håller sig.
Långt nedanför ligger nu landskapet med små
städer och små kyrkor, svarta sjöar och sling-
rande floder.
Men det hela skönjes helt obestämdt, doldt
af vinterkvällens mörker.
Åter dåsar jag till i mitt hörn, sluter ögo-
nen och har en förnimmelse af, att jag sitter
i en vagn och blir dragen af en uttråkad krake
upp för knaggliga backar, som aldrig vilja taga
slut. Uppåt, ständigt uppåt. Bilderna vexla,
fantastiska, utan form och konturer som al-
perna i mörkret utanför. Men till hemlandet
gå de som vanligt, och om hemmet kretsa
de. Och de se ej hemmet i enformigt höst-
slask, så som man skulle minnas det, om man
vore fullt vaken. Deras himmel är aldrig en-
färgadt grå. Den är som Italiens himmel.
Äfven när det regnar och ruskar, är det sol
däri.
Man plumsar ut i hög snö vid en station
utan namn. Den sista ölsejdeln. Sedan natt-
stämning med half slummer ibland, men oftast
vaka. Än mörkt i vaggonen med tre utsträckta
sofvande herrar, svepta in i pläder, än ljust
med ett halft dussin skränande viveurer dit
insläppta — herrar i eleganta sommarkostymer
och utan vördnad för sömnen, mänsklighetens
stora tröstarinna. Folk, som kommer och för-
svinner igen, lifligt samtal på något obegripligt
barbarspråk, så intet ljud utom vagnarnes jämna
rasslande.
»Ala!» ropar konduktören med bieransiktet.
Ut med gepäcket att visiteras igen. Genom
mörkret fram till domarbordet. Domaren för-
står ej tyska och den bleke sköne kyparen i
baldräkt och friserade lockar i restauranten
förstår ej heller tyska.
Vi äro i Italien. Sejdlarne äro utbytta mot
små halmomspunna foglietter med halmpropp.
Stora bröd med platta kotletter på ha efter-
trädt de små runda ’belegten Brötchen’.
Nu tänker ingen på att sofva mer. Kupé-
fönstren aftorkas, ingen lägger sig, man tänder
en ny cigarr, alla medresande äro försedda
med cigarrer — det var endast vid tullvisita-
tionen, som det var en så allmän brist på den
varan — och snart är ett lifligt samtal i gång.
Det var öfverskridandet af Italiens gräns,
som kunde en så kraftig verkan åstadkomma.
Natten skrider fram, men det bar blifvit
ljusare omkring oss. Himlen är blå, mörkblå,
marken torr, all snö bortblåst eller uppsopad
på bergskammens höjder. Den lilla stad, vi
glida fram öfver, ser ut att ha elektriskt ljus
öfver gatorna och de små hvita husen. Men
det elektriska ljuset kommer från månen, som
helt och hållet oväntad tittar fram mellan
skyarna.
Nu rasslar tåget nedför, i ohejdad fart ned
från alperna, genom en natur, mera leende och
yppig än den, vi klättrade upp igenom, ned
till Italien, ned från vintern, bort från gråda-
sket och allt hvad spleen heter, ned till sol-
sken och grönska.
Och då Verona dök fram mellan svarta cy-
presser och ekar, som ej fällt sina blad, då
stod fullmånen på en alldeles molnfri himmel
och lyste på den gamla stadens kupoler och
terrasser, drömmande och silfverklart som den
gång, då Borneo smög sig fram genom dessa
slingrande gränder, fram till Julias balkong,
där hon väntade, blek af bäfvande längtan i
det hvita månljuset.
Georg Nordensvan.
Mannen kan icke förnedra kvinnorna, utan
att själf förnedras; han kan icke upphöja dem,
utan att själf blifva bättre.
A. Martin.
t :Ä«:
ulen
på landet
för
40 år sedan,
Tecknad ur minnet af Mathilda, hanglet.
Juden var för fyrtio är sedan, likasom
den är nu, och, lätom oss hoppas det, fort-
farande, sä länge världen står, också skall
blifva, särskildt en glädjens och fridens hög-
tid. Men man hade då icke så mycket att
komma med som nu, när man ville föran-
stalta någon fest, och man måste glädja sig
öfver saker, som numera skulle betraktas
med förnämt förakt, liksom man också fick
festa med mindre dyrbar apparat, än nu
för tiden.
I synnerhet var detta tillfället på landet,
där man. mest måste själf tillverka allt hvad
man behöfde, både för nytta och nöje. I
hopp att jämförelsen mellan förr och nu
skulle kunna väcka ett visst intresse, vill jag
här meddela några spridda minnen från ju-
lens firande på landet i en välförsedd prost-
gård.
Det så kallade »julstöket» började ganska
tidigt; så där en tre veckor före jul, eller
första dagarne af december, tog prostinnan
fram almanacka och blyertspenna och bör-
jade vid somliga dagar göra några kabba-
listiska tecken, under det hon halfhögt mum-
lade, icke besvärjelser, men för den oinvigde
dock tämligen svårtydda fraser, hvari stun-
dom urskildes uttrycken: »syfta maltet», »luta
fisken», »stålsikt», »sallake» (saltlake) m. m.
Slutligen såg hon upp och vände sig till
sin äldsta dotter, som flitigt sömmade på
broderiet till en toffel.
»Vi ha ej mer än tre veckor till jul nu,
Klara, » sade hon.
»Inte mer?» sade Klara med en half suck
och tänkte på den stora bordduken, som hon
och syster Lisen, vid skenet af undansnillade,
hemstöpta talgljus, om nätterna virkade, och
som skulle vara färdig till julklapp åt mam-
ma. Garnet var färdigt tvinnadt, det var en
god sak, men virkningen, som just nu kommit
på modet, gick långsamt, ty mönstret var
tätt och botten icke särdeles gles heller.
»Om vi nu skulle göra byken först,» fort-
for prostinnan, »och så, medan kläderna
hänga uppe, brygga och slakta —»
»Så långt förut?» undrade Klara.
»Ja, du skall få se, att vi få kallt i jul;
Anders slaskar och Thomas braskar, det slår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
