Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 19 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
680 IDUN 1890
-Â-rÿt
V»; fer
danska litteraturen. Hans prosa-
romaner skola icke kunna bestå
inför en sträng konstnärlig dom-
stol, men det oaktadt ha de
haft det allra största inflytande
på Danmarks ungdom och hela
det danska folket. Det var dels
de fosterländska ämnena, som
hänförde oss, och kanske allra
mest den entusiastiska anda, i
hvilken de voro skrifna. Den
man, som hade diktat dem, äl-
skade och beundrade själf sitt fädernes-
land och dess minnen, så barnsligt, så
hängifvet som det väl var möjligt, och
det var hans smittande värme, som drog
oss med.
Knappast har jag senare gent emot
konstens stora skönheter känt mig mer
uppriktigt genombäfvad, än jag var vid
femton, sexton års ålder vid att läsa
vissa kapitel, vissa skildringar i Inge-
manns romaner. Dessa ord, hvarmed »Val-
demar den store», började: »Aarhundreds-
stjernen for tolvte Gang — Sig over
Grolgathas kors opsvang!», ljödo för oss
som en högtidlig uvertyr till ett stort
och märkvärdigt drama!
Hur vi gräto öfver drottning Dagmar i
»Valdemar Seir», hur vi ledo vid de älskan-
des motgångar i »Erik Menveds barndom», och
hur vi genomskakades af Erik Menveds mord i
Pinnerups lada. Det mäktiga i situationerna, de
gamla, älskade ämnena hänförde oss, så att
ingen af oss tänkte på, att hjältarne och hjält-
innorna samtalade pä ett så bildadt och reflek-
teradt språk, som knappast någon person från
medeltiden skulle ha kunnat prestera, eller kände
den stora portion af tysk sentimentalitet, som
Ingemann hade rönt stort inflytande af.
Hans romaner voro våra älsklingsböcker, och
ve den, som drog på munnen åt dem eller åt
oss och underrättade oss om, att vi snart skulle
inse, att de icke hade någon stor konstnärlig
betydelse !
Ingemann bodde i Sorö, i den lilla tysta
staden midt i Själlands skogar vid Sorö sjö.
I-Ian lefde där ensam med sin hustru. De hade
inga barn. Hans hus låg vid sjön, nära Sorö
akademis härliga park, omgifvet af en gammal-
modig trädgård med stora träd och rosenbuskar
och med utsikt öfver sjön och dess skogkran-
sade stränder.
Alla vi unga, i synnerhet vi unga flickor,
önskade som en alldeles särskild lycka att en
gång få aflägga ett besök i denna helgedom.
Liksom det för bokälskare är ett alldeles sär-
skildt behag i den doft af ryssläder och instängdt
solsken, som kommer emot en i ett gammalt
bibliotek, så var det för oss unga en alldeles
särskild atmosfer, som omgaf Ingemann. Det
var, som om det hängde litet af medeltidens
dam vid den svarta kaftan han alltid gick klädd
i, och vi hade en oförklarlig känsla af, att han
ofta personligen sammanträffat och talat med alla
de stora män och kvinnor, som för länge sedan
voro döda, och som vi andra endast med åter-
hållen andedräkt kunde läsa om.
Jag besökte honom en gång med min far,
då jag var helt ung, knappt fjorton år. Han
var redan då en gammal man, hade långt, hvitt
hår, ett vänligt rundt ansikte, med ett barnsligt
uttryck, och en svart kalott på hufvudet. Han
följde oss själf ned i trädgården, där det låg
spillror af gamla pelare och andra arkitektoni-
ska fragment i gräset bland rosenbuskarne; ja,
han plockade till och med af en ros och gaf
mig, lyckliga!
Hans hus, som var ett stort vackert stenhus
af Danmarks mest älskade för-
fattare i detta århundrade har utan
tvifvel varit Ingemann. Han var
under en lång rad af år den författare, som
mest lästes af de vuxna barnen, af de helt unga
och af den läsande allmogen.
Den begärlighet, hvarmed hans historiska ro-
maner slukades af denna hans hufvudsakliga
publik, kan blott jämföras med den värme och
hänryckning, hvarmed de sedan älskades af deras
läsare.
Det fanns en god del af den första kärlekens
okritiska, hängifna svärmeri i den känsla alla
vi unga egnade denne vår favoritförfattares ro-
maner. I Sverige finns knappt något liknande,
om icke möjligtvis i den beundran ungdomen
egnar »Pältskärns berättelser» af Topelius.
Men Ingemann gaf oss en hel rad romaner,
skildrande vårt fäderneslands storhetstid, alla
de personer, som vi genom historien och hjäl-
tedikterna ha lärt oss att beundra, — och dess-
utom en hel mängd människor af hans egen
uppfinning, som också för oss blefvo lefvande
personligheter.
Yi sågo, som sagdt, icke därpå med kritiska
ögon.
Sedan den tid, då Ingemann var den »mest
läste författare», har litteraturen i Skandinavien
gjort ett mäktigt framsteg, och ungdomen nu
för tiden har en helt annan fordran på natur-
studium och verklighet i de skildringar, som
de vilja beundra.
Med denna fordran på, att en författare skall
känna den tid och de människor han skall be-
skrifva, om hans verk skall ha något bestående
värde, —- med denna rättvisa fordran faller
hela den historiska romanen, som, till och med
när den är bäst och komponerad med stora hi-
storiska och etnografiska kunskaper, dock endast
blir en reproduktion, ett experiment, som kan
lyckas mer eller mindre bra, men aldrig få san-
ningens fulla klang.
Ingemann har bland sina romaner en: »Val-
demar den store och hans män», hvilken, som
en härlig dikt, alltid skall häfda sin plats i den
Ett: besold hos Ingemanri.
med en våning och gafvelrum, var utanpå prydt
med klängväxter, och det stora hvardagsrummet
hade höga bågfönster med kulörta rutor här
och där, — alltid en liten påminnelse om de
medeltida rum, som han så ofta skildrade i sina
böcker.
Hans gamla fru, som var en liten, späd
kvinna med ett vackert, själfullt ansikte med
stora, mörka ögon, var klädd på ett märkvär-
digt fantastiskt sätt, egentligen endast inhöljd
i sjalar och draperier, med ett mörkt hufvud-
kläde stramt draget öfver hufvudet och om
halsen som på en nunna. Hon var en inta-
gande gammal dam, stilla och fin, och det her-
skade det vackraste förhållande mellan Ingemann
och hans hustru, som han behandlade med en
ridderlighet och ömhet, som vi naturligtvis voro
öfvertygade om, att en man som han måste
ådagalägga.
Pru Ingemann hade en ovanligt stor lust och
en mycket obetydlig talang för att måla. Inga
ämnen tycktes henne för svåra, och huset var
behängdt med stora taflor af hennes hand, före-
ställande yttersta domen, de dödas uppståndelse
och andra omfattande ämnen, vimlande af figu-
rer. De behöfde väl den noggranna förkla-
ring, som Ingemann gaf de resande åskådarne,
för att någorlunda uppfattas och förstås. Men
kunde man än ej med bästa vilja beundra fru
Ingemanns taflor, så lyssnade man med dess
större pietet till hvarje ord, som utgick ur vår
älskade författares mun. Man kunde knappast
riktigt förstå, att han verkligen gick och var
som andra människor, en stillsam, vänlig man,
som gärna ville skämta litet på ett oskyldigt
sätt.
Emellertid närmade sig den dag, då han
skulle fylla 70 år, och den tanken slog oss,
unga flickor, som en blixt:
Hvarmed skola vi fira honom?
Hvad skola vi göra åt honom?
Vi skulle ha velat bära honom på våra händer,
öfverhölja honom med rosor, bedja honom att
fordra något arbete, något offer af oss, som
skulle kunna visa honom, hur stor vår tack-
samhet mot honom var. Skulle han ha en
gåfva, så måste det vara det vackraste, det
dyrbaraste, det märkvärdigaste, som fanns att få.
Det måste vara något, som kunde erinra om
hans diktning, om alla de danska hjältar och
hjältinnor, som vi älskade med honom; — en
dryckesbägare, ett horn, — ja, helst ett guld-
horn, ett sådant, som de gamla danska kun-
garne druckit ur.
Då vi började tala om detta, var det en
mycket ansedd man, som uttalade sig emot
det. Han fann icke, att Ingemann var värd en
sådan gåfva, och detta indignerade oss till den
grad, att vi fattade det raska beslutet att ute-
sluta alla män ur deltagandet i denna insam-
ling. Vi kvinnor, vi flickor, skulle nog själfva
åtaga oss saken.
Pörst gick uppmaningen muntligen man och
man — eller rättare flicka och flicka emellan
— och den spridde sig sålunda ganska raskt,
som man nog kan förstå.
Därefter måste vi dock gripa till skrifna
inbjudningar, och, så vidt jag minns, blefvo
dessa slutligen tryckta, för att lättare kunna
gå land och rike omkring.
Emellertid strömmade pengarne in som vatten.
Man kunde af de många och rikliga gåfvorna
bäst se, hur stor Ingemanns popularitet var
bland kvinnorna. Unga och gamla, rika och
fattiga kommo lika ifrigt med sina gåfvor, och
guldhornets utförande öfverlemnades till en af
våra mest ansedda bildhuggare.
Det blef ett stort horn af rent guld, prydt
med modellerade silfverfigurer, föreställande olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
