Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 19 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890 (DUN 081
personer från hans historiska romaner och buret
på ryggen af tomtar, påminnande om Ingemanns
saga: »De Underjordiske».
Vi sågo med glädje och stolthet, huruledes
detta arbete framskred, och pengarne fortforo
att strömma in. Hornet började prydas med
ädelstenar — alltjämt flere. Till sist sattes
en stor briljant i den yttersta spetsen däraf,
— men nu förklarade konstnären, att han icke
kunde få plats till flere diamanter. Det skulle
då bli allt för öfVerfyldt.
Vi stodo med ännu en hel mängd oanvända
pengar, som vi icke visste, hvad vi skulle göra
med, till dess en af oss hittade på, att vi för
dessa pengar skulle köpa några af Ingemanns
böcker och skänka dem till lånbiblioteket i
Schleswig, så att folket där kunde få läsa hans
böcker fritt. Det visade sig också sedan, att
den danska befolkningen i Schleswig ifrigt be-
gagnade sig däraf.
Så kom den 28 maj 1859, en mild, stilla
vårdag, då en skara unga flickor begåfvo sig
från Köbenhavn till Sorö för att öfverlemna
Ingemann den dyrbara gåfvan, som vägde tungt
af guld, men ännu tyngre af alla de beun-
drande, tacksamma känslor, som hade skapat den.
Enkedrottningen, Karolina Amalia, hade skänkt
det bästa vinet i sin källare att fylla hornet
med.
Beskyddade af en äldre dam reste alltså ett
dussin unga, glada flickor i väg med skatten.
Vi voro icke i någon egentlig högtidlig fest-
stämning på vägen dit. Vi voro snarare bång-
styriga af glädje. Jag tror icke, att den äldsta
af oss ännu hade fyllt aderton år.
I Sorö åto vi frukost hos olika bekanta och
klädde så om oss i ljusa dräkter, hvarpå vi
barhufvade vandrade ned till Ingemanns hus.
Hela Sorö var på benen, tusentals människor
voro ute, och öfverallt fladdrade och svajade
otaliga dannebrogsflaggor.
Staketet kring Ingemanns trädgård var prydt
med blomsterguirlander, och oaktadt skogen
ännu icke var alldeles utslagen, var vädret full-
komligt vårlikt.
Då vi närmade oss helgedomen, började all
vår munterhet försvinna, och våra hjärtan slogo
med en bäfvan, som nästan liknade förskräc-
kelse.
Att uppträda så där fin för alla dessa åskå-
dare, som trängdes för att få se en skymt af
högtidligheten, att räcka fram hornet, utan att
darra på handen, att på det hela taget bära
oss någorlunda ordentligt åt i detta viktiga ögon-
blick, föreföll oss plötsligt som en mycket öf-
verväldigande uppgift. Då det kom till stycket,
ville ingen af oss hålla i hornet, och vi måste
komma öfverens om, att vi skulle stå så tätt
tillsammans som möjligt och på en gång taga
i det, en tre, fyra stycken, så att ingen sedan
kunde tala om någon bestämd af oss som fram-
lemnaren eller sätta oss i tidningen, för hvilket
vi voro förskräckligt rädda.
Sakta skredo vi uppför den fint krattade
trädgårdsgången. Ingemann stod redan därute
för att önska oss välkomna, omringad af talrika
vänner.
En hel del sångare af eleverna vid Sorö
akademi, anförda af komponisten P. Heise,
väntade på vår ankomst för att börja högtids-
sången, författad af Paludan Müller, en bror
till den berömde skalden.
Nu voro vi framme. Vi. helsade och ställde
oss i en klunga.
Allting omkring oss var alldeles tyst — och
så började sången :
»Her sidder den gamle Sanger
I Lunden og hviler ud.> — — —
Mera minns jag icke.
Vi hade nått detta ögonblick vi så länge
drömt om och sträfvat efter. Glädjen, spän-
ningen, högtidligheten, Ingemanns närvaro, hela
den stora folkmassan omkring oss, — och nu
musiken, som tonade hän öfver oss i den ljusa
vårluften; — det var öfverväldigande!
Ingemann talade, flere andra talade också.
Jag var med bland dem, som mycket förläget
och säkerligen mycket tafatt sköto guldhornet,
fullt af drottningens vin, öfver i hans händer,
— men jag erinrar mig inga detaljer mer.
Vi blefvo inbjudna till en festmåltid i Inge-
manns hus, guldhornet gick rundt bland oss
alla, och alla vi unga flickor hade en känsla
af, att vi i detta ögonblick voro i något my-
stiskt samband med alla dem och allt det, som
Ingemann hade diktat och sjungit om. —
Efter Ingemanns död skänktes guldhornet
till Rosenborgs slott, där det förvaras bland
alla andra skatter, som Kristian den fjärdes
älsklingsslott innehåller till beskådande för de
besökande.
Ingemann efterlemnade inga arfvingar och
icke heller några arfvingar till sitt diktarskap.
Smaken för att reproducera förgångna tiders
personer, seder och bruk har, kanske för alltid,
försvunnit ur litteraturen.
Man kan utan tvifvel bestrida det bestående
konstnärliga värdet i den samling historiska
romaner, hvilka på sin tid gjorde Ingemann
berömd, men ingen skall kunna bestrida det
stora och goda inflytande han hade på tusen-
den af de unga, de olärda och okritiska.
Det var goda, ädla och rena känslor han
ingaf, ty han själf var en god och ädel per-
sonlighet. Han menade uppriktigt, hvad han
diktade, och därför gjorde det också ett verk-
ligt intryck på de naiva, som väl ofta icke
kunna bedöma konstnärligt rätt, men som nästan
alltid ha ett väderkorn på, hvad som är ärligt
menadt.
Jag erkänner, att jag längesedan vuxit ifrån
att kunna hänföras af Ingemanns romaner, men
jag vet ingenting, som jag tycker mindre om,
än när man förnekar hvad man en gång har
älskat.
Hvarje människa utvecklar sig, och mycket
få hålla fast vid det, som de tillbådo vid sexton
års ålder, men jag inser icke, hvarför man skall
skämmas för sin första kärlek, och i litteratu-
ren var Ingemann för mig som för många tusen
af min ungdoms samtida den förste skald vi
älskade, den förste, som förmådde oss att glömma
oss själfva för något högre och bättre, och
därför skyller jag honom ett evigt tack.
Helena Nyblom.
Anspråkslöshet.
B
yart man än kommer, hör man i våra
dagar sä mycket talas om »anspråk»,
att det ju kunde vara skäl att en gång
för några ögonblick sysselsätta sig med det
där ordets motsats: »anspråkslöshet». Det klin-
gar så vackert, blygt och tilldragande, det in-
ger förtroende och mod, väl behöfliga i en värld,
rik på felslagna beräkningar, där anspråken så
ofta med bittra känslor få krypa i skrinet.
Anspråk kunna blifva till en outtömlig källa
af tårar, under det att anspråkslösheten är en
frisk och härdad ros, som doftar lika ljuft i
mulna som klara dagar.
Det är sannt, att man numera sällan ser till
den där lilla fagra blomman, åtminstone af det
riktigt äkta slaget. Den har måhända blifvit
gammalmodig och det vore mycket illa. Den
är en härlig prydnad, isynnerhet för kvinnan;
den förhöjer hennes skönhet, den inger henne
en hemlig makt att histå mannen i hans strid
och bekymmer, den kläder henne bättre än dia-
dem af kalla diamanter — och ändå finns det
så många kvinnor, som tanklöst kasta den
bort och i stället ikläda sig en kall, frånstötande
skrud, som i världslifvet kallas »stora anspråk».
Då Iduns vidsträckta och ärade läsarinne-
krets helt säkert hvarken önskar eller begär,
att deras tidning endast skall innehålla smicker
och lofsånger, och då för öfrigt månget ärligt
allvarsord här förut blifvit sagdt, så vågar jag
också sägra några, utan fruktan att blifva miss-
förstådd.
Vår tid är just icke den allra bästa och
icke vår tids uppfostran heller. Egoismen en-
dast fordrar ; kärleken, som gifver och själf är
nöjd med så litet, den ser man allt mindre
till. Uppfostran går mindre ut på att dana
själen, att i den inympa rena, ideella åskådnin-
gar, att göra den stark och förnöjsam, då mot-
gången möter. Nej, det gäller nu mera att,
om också ytligt, inplugga en mängd kunskaper
och »talanger», som sedan stegra fordringarna
på en »ställning i lifvet» och redan hos bar-
net väcka en känsla af att vara för mer än
andra och att ha större rätt. Det är anspråks-
lösheten, som på sådant sätt motarbetas hos
den unga flickan redan i hemmet och skolan,
och då jungfrun står färdig, så är sinnet redan
fullt af »anspråk». Hon kan vara god, ren-
hjärtad, sanningsälskande, läsa sina böner, an-
däktigt lyssna till predikanten i kyrkan, men
under all denna stränga, konventionella dygd
hvilar dock ett bredt underlag af fordringar,
på hvilka hon icke kan och vill pruta. Stac-
kars barn, hon har som oftast insupit dem med
modersmjölken, och de ha blifvit allt mera rot-
fästa med de kokett utstyrcla barndräkterna,
på barnbalerna, där man icke lekte som barn,
utan öfvade sig i »chic» och salongsvana; och
då hon såg sin skönhet slå ut från knopp till
blomma, då kände hon sig ha »anspråk» på
beundran. Så växa fordringarna på lifvet, och
hon kan icke tänka sig några missräkningar.
Den framtidsbild hennes fantasi målar är ljus
och lekfull, »interiören» dyrbar och elegant,
en infattning i gyllene ram.
Lilla kära anspråkslöshet -— kom åter! Lek
som ett yrt barn, dansa med fröjdfullt hjärta
i din enkla, hvita klädning, nicka gladt mot
spegeln, som återger din vackra, ungdomsfriska
bild, och låt försynen och ditt hjärta skapa
din ställning i lifvet. Då är du, täcka lilla
anspråkslöshet, så stark, att du ej känner dig
bankrutt, äfven om ramen kring den tafla, din
fantasi målat, skulle ramla isär. Du har icke
stora »anspråk» — jo ett: du vill vara lyck-
lig och älskad, du vill känna denna inre har-
moni, detta inre solsken, som bevarar hjärtat
frän kall egoism och skänker kraft att stå upp-
rätt äfven under sorg och motgångar.
»Anspråk» ha förstört mången kärlekslycka.
Hur mången förbindelse har ej gått om intet,
därför att hon ej kunde nöja sig med det lilla
hem, han mäktade åstadkomma, och det enkla
lefnadssätt, som måste följa af hans små in-
komster. Hon älskade nog — ja bevars —
men hon kunde icke tänka sig mindre än fem,
sex rum med mattor och kronor, möbler i äkta
valnöt och damast, det ena efter det andra.
Med få ord, så som hon uppställt det för sig
bland sina fordringar på lifvet och så — som
hennes väninnor hade det. Och pruta kan hon
icke och icke heller nöjas med litet i början.
Allt måste vara färdigt på en gång! Hon tän-
ker icke på, att hela grannlåten sedan kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
